© Torrdockan

En alkoholist lever i sin egen värld. Dörren dit är stängd för alla andra. Alkohol är det enda sällskapet, valet är alkoholistens eget. Den som bultar och hotar får inget gehör. Han/hon sitter där med simmiga ögon och stirrar in i sin ensamhets väggar. Umgänge med andra är bara till för att kunna dricka tillsammans, men det behövs egentligen inte. Det enda som behövs för den aktiva alkoholisten är tillgång till alkohol. Mänskligt sällskap är inte prioriterat.

Att leva med en sådan person är outhärdligt i längden. Det innebär att tala för döva öron, att alltid komma i andra om inte sista hand, att ständigt bli lurad, förd bakom ljuset, ständigt hoppas på löften som naturligtvis bryts, ständigt vara orolig, förbannad, redo att själv ljuga och mörka, låta idyllen bli kulissen bakom vilken misären hånskrattar. Sucka, himla med ögonen, vara sarkastisk, skälla ut, hota och ge ultimatum är fullkomligt verkningslöst. Fullkomligt. Det enda som kan få en alkoholist riktigt på alerten är upptäckten att alkoholen tagit slut. Då blir det ilfart till systemet eller langaren eller ett jävla gräl med kanske slagsmål som följd.

Här är en plus- och minuslista nödvändig. Den som lever med en alkoholist måste väga för- och nackdelar mot varandra och - vara ärlig. Är det kul att försöka prata med sin berusade partner? Blir det någon ändring? Kommer han/hon att supa sig full på Gittans bröllop? Kommer han/hon att göra bort sig? Står jag ut med en bakfull person i sängen bredvid nästan varje natt? Kan jag gå hemifrån utan att han/hon börjar supa? Dricker han/hon i smyg? Kan jag lita på honom/henne? Vågar jag åka på semester med honom/henne? Hur ska jag förklara för värdfolket att han/hon blev redlöst berusad? Hur ska jag förklara för barnen att pappa/mamma inte kunde hämta dem, inte kunde gå på matchen, inte orkade gå på museet, inte kom till mötet, glömde bort vad han/hon lovat, inte vaknade förrän framåt eftermiddagen?

Lösningen är inte att hota och det lönar sig inte att ställa ultimatum. Möjligtvis kan man vädja till alkoholistens förnuft - om det finns något kvar efter allt supande. Att gå är ingen lätt lösning, att stanna kvar inte heller. Hoppet att han/hon ska vakna upp efter förlusten av sin partner och sina barn och bättra sig, är bara ett svagt halmstrå som en drunkande griper efter. Det finns helt enkelt självklar ingen lösning på problemet. Det är som att försöka äta upp kakan och ändå ha den kvar.

En alkoholist kan förlora allt utan att ändå fatta sin situation. Ofta försvinner partner, barn, hem, egendom, jobb, anseende och hälsa i en flod av alkohol. Till slut väntar drunkningsdöden. Den enda som kan sätta stopp för eländet är alkoholisten själv. Han/hon måste komma till vägs ände. Det är inte säkert att omgivningen har tålamod och tolerans att vänta in den stunden. För sin egen skull kanske de närmaste inte ska vänta utan försöka skapa ett eget liv någon annanstans än i närheten av sitt vinglande, stinkande fyllo - försöka samla ihop resterna av sig själv och gå vidare på sin egen väg. Ett sådant beslut kan ingen annan än den berörda heller fatta. Goda råd är verkningslösa. Man kan lyssna till vad andra har att berätta och sätta det i samband med sin egen situation, men det avgörande beslutet måste var och en ta själv.

Kanske är det i inledningsskedet av ett förhållande man ska vara mer klarsynt och analyserande. Men vem kan det när den första förälskelsen slagit till? Då är livsluften fylld av framtidshopp och allt ska ordna sig bara vi håller ihop. Kunskapen om vad alkoholism är och vilka prognoser som finns är dock lätt bagage i jämförelse med den börda det är att vara bunden till en beroendeperson. Alkoholism "går inte över", den kan inte botas annat än med total nykterhet, den har ett högt pris för alla runt omkring och den är progressiv och dödlig. Räkna in de faktorerna, men ställ inget ultimatum. Ingen alkoholist kan ge löften för evigt. Det kan egentligen ingen människa, för vem kan lova något om en framtid som vi inte vet något om?