Festen är över
Festen var över redan då. Det var bara så svårt att inse det och acceptera att de där trevliga, lättsamma stunderna med alkohol aldrig mer skulle komma tillbaka. Alkoholen blev ingen inspirerande nektar, bara en inledning till en tung dryckesorgie med ångest, ånger, illamående, spyor och bakfylla som följd. Jag ville så gärna att festen skulle fortsätta för evigt. För mig skulle aldrig klockan slå tolv, jag skulle aldrig lämna festen, min fest började om och om igen och inga sorger än i mina sinnen bodde.
Många alkoholister hyser ett aldrig sinande hopp om att allt ska bli som i början igen, det ska fortsätta som det var i unga dagar, det ska gå att sippa på ett glas, att ta det lugnt med vinet, att sluta i tid, att gå hem lagom nykter och att dricka normalt. Det hoppet är så starkt att det förklarar många av alla envisa återfall. Efter ett tag i nykterhet är ångesten glömd eller undanträngd, de dåliga stunderna verkar inte så farliga och i den nyktre alkoholisten spirar ett hopp om att det nog inte var så farligt.
"Jag är nog inte alkoholist när allt kommer omkring." När den tanken dyker upp är det ödesdigert. En alkoholist som är naiv nog att tro att allt bara var en feldiagnos är illa ute redan vid tanken. Nej du, det var ingen feldiagnos! Just den förrädiska tanken är ett säkert tecken på att det finns starka skäl för diagnosen alkoholist. Sluta hyckla! Den som en gång har tappat kontrollen över sitt drickande kan aldrig återta det igen. En gång alkoholist, alltid alkoholist. Där ligger hela förklaringen till att en alkoholist aldrig kan dricka alkohol utan förfärliga följder. En enkel sanning som är så svår att ta till sig. Den alkoholist som tror att det går att ta ett glas då och då lurar sig själv.
Festen är över. Den slutade för flera år sedan. Inse det.
Här håller jag min dagliga andaktsstund och upplever större sanningar än i kyrkan. Allting är sant, jag vet det, jag känner det. När jag tvivlar på mej själv går jag in här och läser en stund, sedan känner jag hur tankarna klarnar och hur ådrorna fylls av nytt syre. Det är en märklig upplevelse för en kvinna på fyrtiofem, att någon som jag inte känner, inte kan se och inte vet hur hon / han ser ut har gett mej så mycket kraft, så många nya insikter. Om alkoholen är Djävulen är Torrdockan Gud. Du kommer antagligen att rädda mitt och många andras liv. Det är stort!
Har äntligen hittat hit. Min mamma är alkoholist men har inte alltid varit det och drack normalt fram till mina tonår, idag är jag 26. För något år erkände hon för sig själv och för mig och min syster att hon är alkoholist och gick på behandling hos Maria beroendecentrum. Hon var nykter i sex månader under behandlingen. Firade sedan halvåret med att dricka öl. Sedan förra sommaren har hon bara blivit allt värre, och även friskförklarat sig själv. Trots att jag vet att mamma är alkoholist tvivlar både jag och min syster ibland på vad vi vet. Kanske mamma har rätt i att vi bara överdriver, att hon inte alls är alkoholist, att vi inte förstår någonting och att vi inte har med hennes drickande att göra. Jag försöker att tala lugnt med henne, att hålla upp speglar framför henne och berätta att allt hon gör är enligt "alkoholistens handbok" men hon ignorerar det jag säger, alternativt vrider mina påståenden så att jag kommer av mig i min "bevisföring". Det är skönt att läsa vad du och andra skriver och få bekräftat att det inte är jag som är tokig. Men jag undrar, är det en fasad mamma har eller FÖRSTÅR hon verkligen inte det vi säger till henne när vi konfronterar henne?