© Torrdockan

Vad jag kan minnas är det första gången jag är ensam en nyårsafton. Jag kuslade mig litet för det, tyckte att det kändes en smula övergivet och tomt. Så började jag tänka bakåt på alla nyårsaftnar jag haft lyckan att inte vara ensam. Då tyckte jag det var självklart att vara tillsammans med andra en sådan här kväll. Jag tänkte säkert inte mer än lite förstrött på de som var ensamma för att vaka in det nya året. Jag minns några nyårsaftnar som sticker av särskilt för att de var så innehållsrika och annorlunda. Ett år var RB och jag i London med ett par vänner. Flyget var försenat, London var fullproppat, trafiken stod still. Vi sprang längs Oxford Street för att hinna fram före nyårsslaget till Trafalgar Square, men vid Piccadilly Circus var det tvärstopp. Tolvslaget hade just förklingat, folk var som galna och det kom några unga tjejer och kramade oss och pussade RB mitt på munnen! Vi greps av livsglädje och dansade fram och deltog i sången. Å det var häftigt.

En nyårsafton när jag var tonåring minns jag också. Jag brukade alltid vara med mamma och pappa. Jag var aldrig ute och festade med kompisar den kvällen. Vi hade det högtidligt, det var en allvarlig stund hemma hos oss när tolvslaget klingade och vi brukade skåla i någon söt sherry och sen krama varandra. Sen gick pappa ut och sköt med mausern rakt upp mot himlen, ett löst skott, inte mer. Katten fick spader och stack iväg och kom inte tillbaka förrän efter två dagar. Så var det nya året välkomnat.

En annan nyårsafton var så hemsk så den vill jag inte tänka på. Ändå händer det att den dyker upp i minnet som en ond dröm och väcker upp känslorna av vanmakt, förtvivlan och rädsla. Lyckligt nog har jag haft många goda nyårsaftnar sedan dess. Millennieskiftet hade RB och jag varsitt barnbarn i knäet och njöt av babysällskap medan raketerna tjöt och smällde utanför.

Jag trodde aldrig att jag skulle vara ensam en sådan här kväll, jag trodde heller inte att jag skulle kunna klara det utan sorg och tårar. Jag ville alltid vara mitt i alla fester och tillställningar, ensamheten var ett skrämmande spöke.  Det känns inte alls sorgligt. Jag saknar ingenting. Jag tycker inte synd om mig själv utan är nöjd med att ha det städat och julpyntat. Jag tänder alla ljus i kväll (och jag har pippi på levande ljus så det finns hur många som helst överallt), ser lite på TV, tänker en smula på året som gått, väcker liv i en del vackra behagliga minnen och lyssnar kanske på skön musik före läggdags. Det blir en bra nyårsafton, en värdig nyårsafton och jag är nykter och har ingen fånig hatt på skallen och skrålar inte några visor. Jag saknar förstås RB fruktansvärt mycket en sådan här kväll, men jag tänker med tacksamhet på att vi ändå fick många, många nyårsaftnar tillsammans...

Nyårslöften? Nej, inte numera. Förr tog jag sådana beslut som att sluta röka, börja banta med mera. Sen bröts allt vid trettonhelgen och allt blev som vanligt igen. Tvärtom har mina stora beslut tagits helt andra tider än inför ett nytt år. Sluta röka gjorde jag efter en kraftig influensa som däckade mig i nästan tre veckor. Det kändes helt meningslöst att börja röka igen efter det uppehållet. Skåpet var fullt med cigarretter för jag hade varit utomlands med flera ickerökande vänner och hade lagt upp ett stort förråd. Jag sålde eller gav bort cigarretterna men behöll ett par askar för säkerhets skull. Jag hade gjort försök att sluta tidigare och visste vilka kval som kunde uppstå. De cigarretterna låg kvar i många år, tills någon röksugen desperat gäst stod och sög i sig dem på balkongen. De smakade inget vidare sa han.

Sluta dricka gjorde jag också utan nyårslöfte. Det fanns inget att välja på den gången. Men jag vågade inte ha någon alkohol hemma i huset då. Det hade inte gått bra, det kände jag på mig. Ingen alkohol i huset efter den dagen, det var lugnast så. Det var svårare att sluta dricka än att sluta röka för mig. Jag kan fortfarande känna ett lätt förbifladdrande sug, en nästan inte fullbordad tanke på att det kunde smaka gott med ett glas vin. För mig är det otänkbart att ta risken att ha något i skåpen - det finns många som kan det. En del har bjudsprit hemma, men jag litar inte på mig själv. Lilla alkisen i mig är ingen jag litar på. Nej du, den gumman ska vi inte fresta!

Jaha, så var det bara bantningen kvar då! Kanske ett litet nyårslöfte ändå inte skulle vara så dumt. Jag ska fundera på saken tills i kväll. Gott nytt år på er, förresten! 2008! Så fort de här åren i det nya millenniet har gått för mig. Jag hinner inte med! Vänta, jag måste ta en paus och hämta andan!

Jag vet att du sitter där med din dunk som du tullar ur så där i förbifarten. Det är så enkelt att bara krana upp ett glas och ett till och ett till. Jag har själv gjort så i många år. Jag tyckte det var en strålande utveckling när vinboxen kom så jag slapp kånka hem allt glas. Glaset i den tyngsta buteljen vägde 600 g! Det var praktiskt med boxen, bara att slänga i soporna.

När jag första gången överraskades av att vinet tog slut i en box, kändes det snopet. Jag hade inte koll på hur mycket som gått åt och jag var inte klar med vinandet för kvällen! Efter att ha dragit ut den sladdriga plastpåsen, klippt av ett hörn och kramat ur den allra sista skvätten var det totalt stopp. Jag började för säkerhets skull köpa två boxar åt gången, en som skulle finnas i nödsituationer. En nödsituation var lika med att vinet var slut, på den tiden.

Kvinnor dricker mer och mer. Vi dricker på egen hand och sitter ofta ensamma med vinglaset. Vi är många vindrickare, öl kanske en del föredrar men mest verkar det vara vin som konsumeras av damerna. Jag tog ett glas vin för att slappna av, jag hade galopperande stress, dubbeljobb, karriär, hem, barn, krävande make, sommarställe, stor vänkrets, tidskrävande hobby med mera. Dessutom skulle jag vara smal, för evigt ung och tjusig. Allt det där tog på krafterna och humöret. Det kändes skönt att komma hem, sparka av skorna och så småningom hamna i tv-soffan med ett glas vin i näven. Det blev en vana. Det blev fler och fler glas och på den vägen var jag inte ensam. Jag kände många väninnor som gjorde likadant. Vin var accepterad dryck. Hade vi tagir ett par glas whisky, hade det kanske betraktats mer allvarligt, men vin är på något sätt en "godkänd" alkoholdryck.

När jag tänkte efter och inte kunde komma på att jag varit nykter en enda kväll på flera år, blev jag en aning skrämd. Men den känslan viftade jag genast bort. Jag hade svårt att avstå från mitt dagliga vin och försvarade mig med att det hela verkligen inte var något att bråka om. Jag gjorde som andra: kallade det en kontinental vana. Sådant tjafs! Det är ingen kontinental vana att fruntimmer sitter ensamma och hulkar över en dunk rödvin! Vin är en måltidsdryck på kontinenten och övriga drycker dricker man gärna i sällskap på caféer och barer. Inte 17 sitter italienskor och fransyskor särskilt ofta och sveper massor av vin på egen hand. Det är en svensk - eller kanske en nordisk - vana. Det är svenskor som tar hem en dunk vin för att dricka på egen hand. När ensamheten står som spön i backen, när ungarna somnat, när det känns trist, när besvikelse och missmod lurar runt hörnet, när stressen blir för stor.

Skål, tjejen! Du är inte ensam om att sitta och stirra in i tapeterna med ett glas rödvin i handen. Att krana vin har blivit ett begrepp. Tja, vad ska man göra åt det här då? För mig tog det tid att fatta att jag höll på med ett destruktivt vanemönster. När jag började misstänka att det var åt fanders med allt drickande, så kunde jag inte sluta eller ville inte. Jag försvarade med näbbar och klor min "rättt" att berusa mig om kvällarna i min ensamhet. Alla andra i huset sov, jag gjorde inte en fluga förnär, jag ansåg att det var en privatsak. Drickandet är ingen privatsak, det blir alltid en familjeangelägenhet om man inte är något slags Robinson Crusoe och sitter mol allena på en öde ö med obegränsat spritförråd. Då kanske man kan supa och vara bakis och lukta sponken och gråta, skälla, gnälla och välta glas som man vill.

Det första man ska göra är att tänka. Tänka. Ärligt bedöma hur mycket vin det går åt per kväll, per vecka, per månad. Sen kan man ta sig en funderare på vilka konsekvenser det har och har haft. Räkna lite på hur pengarna runnit iväg i takt med vinandet, tänka efter om man avstått eller missat något på grund av alkoholen. Det här är en bra början. När de tankarna kommit är det inte lätt att krana vin lika omedvetet som förut. Glädjen är en smula naggad i kanten - åtminstone före och under det första glaset. Sen blir allt skenbart bättre igen. Det är väl den effekten vi eftersträvar när vi dricker. Alkohol har egenskapen att göra livet lite lättare och gladare och bekymren lite mindre. I början är det alltid så, men alkoholen mister till slut denna egenskap och späder i stället på alla sorger och allt missmod.

Dricker jag för mycket? För ofta? De frågorna bör alla som "tar sig ett glas vin då och då" ställa sig och svara ärligt på dem. Det kan leda till en förändring så småningom. Den som dricker mycket och ofta behöver inte vara alkoholist, men den använder alkohol på ett alkoholistiskt sätt. Och den vanan leder till farliga och trista konsekvenser.

Tack Moses för din allvarliga och ärliga text! Den griper mig djupt. Jag tror inte den så kallade allmänheten kan föreställa sig det här eller tills nu vet så mycket om hur alkoholism fungerar och ödelägger liv. Därför är det viktigt att du och jag och andra alkoholister berättar hur verkligheten ser ut. Vi har ett viktigt budskap att förmedla. Tack för ditt. Det bör väcka många tankar hos dem som läser....

Jag ser min nykterhet som en oskattbar, ofattbar gåva från en yttre kraft, kanske från en högre makt, och som jag fått behålla genom min gemenskap med andra alkoholister, min fördjupade andlighet och den sinnesro jag därigenom fått. Jag har fått nykterheten så att mitt liv blivit vackert och varmt och jag slipper dricka. Mina törstiga demoner jagar mig inte längre. Jag kämpade mot alkoholen större delen av mitt vuxna liv, men förgäves. Jag hade inte kraft nog själv, jag kunde inte besegra alkoholen som är listig, falsk och stark. Kanske andra kan besegra alkoholen på egen hand, men jag kunde inte. Nu går jag mot ett nytt nyktert år, jag är ödmjuk och tacksam och jag önskar av allt mitt hjärta att jag får behålla min styrka att hålla mig nykter.

Följande konversation utspelade sig på en krog i centrala R igår vid 14-tiden:

- Men alltså, jag är 23. Du är 24.
- Mmm
- Och vi är redan gravt jävla alkoholiserade.
- Mmm
- Vi lever som degenererade och dekadenta jävla drägg.
- Mmm
- Det är inte normalt någonstans. Jag sitter här på en vardag och krökar ner mig när jag egentligen borde varit på jobbet.
- Mmm
- Och du är lika jävla alkad själv.
- Mmm
- Hur fan blev allt så jävla skevt? När fan gick allt så snett?
- Äh, jag säger bara en sak: skål!

Sedan blev vi fullare och fullare. Festen tog slut runt 23-tiden då jag somnade. Idag har jag mått katastrofalt ända tills jag drack två tedrinkar till lunchen. Nu mår jag bra igen. Det är skevt, skrämmande och vidrigt. Och jag vill inte ens veta hur jag kommer må när jag ska försöka avbryta en drygt månadslång period av alkohol vareviga dag.

Micke skriver kloka kommentarer i min blogg. Här är vad han skrev under mitt inlägg I startgroparna: "...Människor utan problem med alkohol kan få inspiration att värdera sin egen inställning till när, var och hur man konsumerar sin alkohol. För det är min fasta övertygelse att det är bland alla människor som inte har några problem som en attitydförändring till alkohol måste ske om några ur den kommande generationen alkoholister ska kunna besparas sitt elände. Det är så lätt att fördöma oss alkisar och vifta undan den egna konsumtionen med allehanda argument. Det är klart att det inte är några problem med alkohol om man inte utvecklar alkoholism."

Detta stämmer helt med vad jag själv har funderat över, men inte vågat utveckla eller skriva. Jag tror Micke har hittat en viktig infallsvinkel till alkoholproblemet. Alkoholister kan inte förändra samhällets inställning till alkohol - de är redan drabbade och kan inte hantera sin konsumtion. Det är de som kan hantera alkohol på ett vettigt sätt, som genom sin attityd kan påverka ungdomars förhållande till alkohol. Om den vanliga familjen tar en smula avstånd från alkohol, inte så självklart använder alkohol vid varenda helg, inte talar så förtjust om sin whiskyprovning och sina vinsorter, inte så omedvetet framhåller alkoholens välgörande inverkan, sjunger så många hyllningsvisor till snapsen och brännvinet, kanske det på sikt kan förändra unga människors inställning.

Vi alkisar har inte kunnat skrämma vettet ur dem trots vår synliga existens i krogsvängen och i parkerna. Vi kommer förmodligen aldrig nå fram med vår bittra erfarenhet av vad alkoholen kan ställa till med i ett liv. Det är nog tvärtom de som kan hantera alkohol klokt och sansat som kan visa vägen. De har ingen vägvisare till den vidriga nedförsbacken, de förfogar över en vägvisare till ett sunt, trevligt, måttligt och socialt alkoholbruk. De kan med egna goda exempel visa att alkohol kan hålla till på en ganska undanskymd plats i tillvaron - inte vara det centrum kring vilket alla fester och helger och sammankomster kretsar.

De flesta vuxna anser förmodligen att ungdomar behöver goda förebilder - men underligt nog verkar alkoholhantering vara undantaget. Dags att tänka till och ändra vanorna? Det är i alla fall hög tid att ta död på den befängda idén att det är alkoholister som ska vara de varnande exempel som ska få ungdomar att ändra sin attityd till alkohol - det är naivt i överkant, men säkert det bekvämaste för den som naturligtvis inte är alkoholist men som ändå ogärna avstår från lilla drinken och vinet och glöggen och nubben och groggen och vickningen med öl och färdknäppen och sängfösaren... Så går vi runt kring ett enebuskträd tidigt en juldags morgon!

Det är inte bara klimatförändringen som är hinder för en vit jul!

Vit jul, det är högsta vinsten! En jul med nypudrad snö, frostnupna nypon och rönnbär som hänger kvar på buskar och träd, gnistrande glitter på naturens granar - det är kanske vad de flesta drömmer om. Begreppet vit jul betyder något helt annat än vit vecka. Det senare betyder som bekant att någon avstår från alkohol en vecka. För mig betydde det på slutet av mitt drinkarliv att jag bytte rött vin mot vitt vin - jag hade inte någon promillefri vecka på åratal.

Den bästa vita julen för många barn skulle vara att föräldrarna inte dricker alkohol under helgen. Att de tar en vit jul och håller sig nyktra. Skulle det vara möjligt? Nej, det är en utopi. Julen är en glöggosande helg med nubbar och julöl och Hej tomtegubbar, slå i glasen! Om och om igen. På det sättet blir julen en allt annat än god helg. En full tomtefar som ligger och snarkar, en mamma som snubblar och spiller glögg på mattan, en morfar som blir lallig, en mormor som fnittrar och pratar konstigt, vuxna som skålar och skrålar. Och sen blir det kanske bråk och skrik. Hur kul är det då att sitta bland julklappspapper och försöka leka med de nya sakerna?

När julen inne inte blir en vit jul utan en blöt jul är det extra viktigt att det kommer snö på julhelgen. Så att ungarna kan lämna det trista hemmet som är fyllt med tomglas och disk och rester av julskinka och bakfulla släktingar och gå ut i snön och leka! Hoppas det blir en vit jul för alla barn och att snön faller ymnigt!

Min blogg firar snart sin tvåårsdag och det är intressant att summera vad som hänt här under den tiden. Läsare har kommit och gått, en del har varit och är flitiga med kommentarer. Jag har skrivit 760 inlägg, det finns 1028 kommentarer inklusive mina svar. Jag har mycket god statistik som jag ser det, men det finns ingen sammanräkning längre på blogg.se som det gjorde i början. Jag har en räknare som visar antalet träffar (snart 45000) men inte antalet besökare. I statistiken som finns bakom kulisserna ser jag dag för dag hur många som kommer och där syns även unika besökare - det rör sig numera ofta om dryga hundra läsare per dag, en dag då jag länkade till en tidningsartikel fick jag över 500 besök men det brukar normalt röra sig om ett hundratal! I dag 244 besök.

Det har varit en mycket intressant tid och jag vill passa på att tacka alla läsare som följt min blogg och speciellt dem som skrivit kommentarer och lagt ner arbete på att visa sin uppskattning och intresse. Jag hade varit nykter ett helt år innan jag började blogga, det hade varit bra att skriva direkt från det jag ställde undan glaset, men jag behövde nog en tid för att återhämta mig och komma i balans efter mitt sammanbrott. Bloggen är mitt sätt att föra budskapet vidare och jag får ut mycket av att skriva och dela med mig av tankar och upplevelser. Bloggen är helt enkelt bra för min nykterhet och min förhoppning är att någon därute har uppfattat budskapet att det finns en lösning på det problem som så många har. Jag har bara positiva erfarenheter av bloggen, inte en enda gång har någon skrivit något elakt eller hånfullt. Ni är fantastiska, mina läsare!

Under de här två åren har livet rullat på som vanligt med en blandning av stor glädje och svår sorg, missmod och lycka, tur och otur. Jag har kunnat hantera verkligheten på ett realistiskt sätt genom att vara nykter, jag har fått många nya vänner, jag fick tillbaka en mening med livet och jag har fått en sinnesro som jag aldrig känt förr. Hela mitt jag har blivit förändrat och jag känner en stor tacksamhet över att slippa dricka. Det som var ett olidligt tvång förut! Jag vet att jag måste arbeta med min nykterhet livet ut om den ska fortgå, det finns inga snabbkurser eller enkla utvägar för att komma ut ur det helvete som alkoholberoende innebär. Ta steget du också, om du inte redan har gjort det! Man förlorar ingenting, men vinner allt!

Utvecklingen i stegen stämmer än i dag. På sista trappsteget kunde det lika gärna stå död genom olycksfall, delirium tremens, galenskap, trafikolycka, misshandel, leverscirros, brusten aorta, cancer i bukspottkörteln...

Alkoholisttrappan skiljer sig från ålderstrappan genom att tiden inte finns med i beräkningen. Den här trappan kan man ta i rask takt. En del har kommit till sista trappsteget före trettio års ålder, ibland som tonåringar. Utvecklingen av alkoholism ser ut så här vare sig man super ihjäl sig snabbt eller långsamt.

Det var en tid då jag drack måttligt, aldrig för ofta eller för mycket. Jag hade roligt, livet var en fest och till festen hörde vin. Starksprit var det aldrig tal om för mig på den tiden. Kanske en nubbe till sillen, men annars var det inga snapsglas på bordet. Hur kunde vi vara så sorglösa? Vi, skriver jag, för jag var inte ensam. Vi lekte med något mycket farligt. En del av oss gick oskadda igenom, fick aldrig några konsekvenser, andra av oss blev beroende och gick obevekligt mot svåra besvikelser, hälsoproblem, relationsproblem och en tilltagande förbrukning. Jag kan inte minnas att jag blev varnad eller fick några tankeställare. Jag var naiv och okunnig och med ungdomligt övermod var jag helt förvissad om att jag skulle leva ett bra, normalt och drogfritt liv. Alkohol räknades och räknas fortfarande inte riktigt som drog fast den är det. Den enda lagliga drogen som vem som helst kan köpa över disk.

Någon gång passerade kanske det ögonblick då jag hade kunnat vända och kommit undan min sjukdom, men jag betvivlar att jag någonsin hade kunnat dricka på ett normalt sätt, dvs sluta i tid, inte dricka så mycket eller så ofta, inte ta varken det första glaset på festen eller det sista alldeles före stängningsdags. Alkoholism som sjukdom hade nog ändå brutit ut, kanske är den i generna eller "smittas" man via det allra första glaset man tar i unga år. Om det är så, är det skrämmande. Varje dag startar i så fall en alkoholist sin bana bland alla dessa unga som i nyfikenhet och livsglädje prövar att dricka alkohol. De allra flesta blir inte alkoholister eller är det, det är några få som bär på anlagen. Varje generation frambringar sina alkoholister alltsedan människan började tillverka alkohol. Är det ödesbestämt?

Kanske någon tror att om en människa aldrig tar det första glaset, bryter inte sjukdomen ut, men jag tycker att alkoholism för tydlighets skull borde byta namn eller få ett tillägg som visar att symtom på alkoholism kan finnas hos en människa utan att alkohol finns med i bilden. Vi alkoholister blir inte prompt friska när vi inte dricker. Vi är fortfarande sjuka tills vi börjar bearbeta vårt inre så att vi förändras. Den människa som söp hejdlöst måste bytas ut mot en annan personlighet och det kan ske genom att man tar itu med de egenskaper, fel, defekter och karaktärsdrag som styrde och regerade den alkoholiserade människan. Är jag för filosofisk? Kanske det, men jag vet inget enkelt sätt att förklara det här fenomenet. Alkoholism är en helt speciell sjukdom, den liknar ingen annan. Den sitter i hjärnan och om man kan möblera om sitt hjärnkontor, städa i vrårna och börja leva ett andligt liv, finns möjligheten till en förändring och bättring. Annars är man ett hopplöst fall, ett lallande paket som hamnar på dårhus eller bårhus efter ett obeskrivligt lidande.

Detta faktum kan presenteras för vuxna människor som sett andras eller upplevt egna tillkortakommanden med alkohol. Men hur ska någon kunna förklara detta för unga människor som vill leka vuxna och göra som vuxna gör? De unga är som andra nyfikna som ser ett plakat där det står NYMÅLAT men för säkerhets skull måste dit med pekfingret för att övertyga sig. Tillfrisknande alkoholister arbetar frivilligt med att sprida budskapet vidare, ställer upp med föredrag och livsberättelser i skolor, behandlingshem etc. Men jag tror att för att samhället ska kunna påverka ungdomar att ha en sansad relation till alkohol måste icke-alkoholister också engagera sig. Kanske minska sitt intresse och fixering vid att alkohol ska finnas med vid varje högtid som firas i Sverige. Vuxenvärlden står modell för ungdomarna.

Människan lider av sjukdomar. Lider. Det är ett lidande att vara gravt alkoholiserad. Det är svårt för utomstående att fatta att det som ger andra glädje och befrielse - nämligen alkohol - ger lidande, misär och elände åt andra. De dödsdömda som skrålar i parken lider. Det är svårt kanske att föreställa sig. Kan de där aggressiva skränande tokstollarna lida? De grälar, skrålar och slåss och håller till i snuskiga nästen. Det är självklart att säga att någon lider av cancer, lider av diabetes, lider av hjärtfel. Alkoholisternas lidande kommer i skymundan trots att de lider av en kronisk, progressiv, dödlig sjukdom som ger allvarliga fysiska såväl som psykiska följder. Deras uppförande är annorlunda än andra sjukas, deras lidande blir därför på något sätt kamouflerat. De väcker inget medlidande, mera förakt och avsky. Ingen annan sjukdom får så omfattande sociala konsekvenser och drabbar omgivningen så genomgripande som alkoholism. Den sjukdomen isoleras inte i tysta sjuksalar utan brer ut sig vitt och brett i vanligt socialt liv och arbete. Alkoholism kanske är en ödesbestämd sjukdom, säkert är att den är skamfylld, obotlig och motbjudande. Och att ett tillfrisknande förutsätter mer av patientens egna initiativ och insatser än någon annan sjukdom.