© Torrdockan

Vad jag kan minnas är det första gången jag är ensam en nyårsafton. Jag kuslade mig litet för det, tyckte att det kändes en smula övergivet och tomt. Så började jag tänka bakåt på alla nyårsaftnar jag haft lyckan att inte vara ensam. Då tyckte jag det var självklart att vara tillsammans med andra en sådan här kväll. Jag tänkte säkert inte mer än lite förstrött på de som var ensamma för att vaka in det nya året. Jag minns några nyårsaftnar som sticker av särskilt för att de var så innehållsrika och annorlunda. Ett år var RB och jag i London med ett par vänner. Flyget var försenat, London var fullproppat, trafiken stod still. Vi sprang längs Oxford Street för att hinna fram före nyårsslaget till Trafalgar Square, men vid Piccadilly Circus var det tvärstopp. Tolvslaget hade just förklingat, folk var som galna och det kom några unga tjejer och kramade oss och pussade RB mitt på munnen! Vi greps av livsglädje och dansade fram och deltog i sången. Å det var häftigt.

En nyårsafton när jag var tonåring minns jag också. Jag brukade alltid vara med mamma och pappa. Jag var aldrig ute och festade med kompisar den kvällen. Vi hade det högtidligt, det var en allvarlig stund hemma hos oss när tolvslaget klingade och vi brukade skåla i någon söt sherry och sen krama varandra. Sen gick pappa ut och sköt med mausern rakt upp mot himlen, ett löst skott, inte mer. Katten fick spader och stack iväg och kom inte tillbaka förrän efter två dagar. Så var det nya året välkomnat.

En annan nyårsafton var så hemsk så den vill jag inte tänka på. Ändå händer det att den dyker upp i minnet som en ond dröm och väcker upp känslorna av vanmakt, förtvivlan och rädsla. Lyckligt nog har jag haft många goda nyårsaftnar sedan dess. Millennieskiftet hade RB och jag varsitt barnbarn i knäet och njöt av babysällskap medan raketerna tjöt och smällde utanför.

Jag trodde aldrig att jag skulle vara ensam en sådan här kväll, jag trodde heller inte att jag skulle kunna klara det utan sorg och tårar. Jag ville alltid vara mitt i alla fester och tillställningar, ensamheten var ett skrämmande spöke.  Det känns inte alls sorgligt. Jag saknar ingenting. Jag tycker inte synd om mig själv utan är nöjd med att ha det städat och julpyntat. Jag tänder alla ljus i kväll (och jag har pippi på levande ljus så det finns hur många som helst överallt), ser lite på TV, tänker en smula på året som gått, väcker liv i en del vackra behagliga minnen och lyssnar kanske på skön musik före läggdags. Det blir en bra nyårsafton, en värdig nyårsafton och jag är nykter och har ingen fånig hatt på skallen och skrålar inte några visor. Jag saknar förstås RB fruktansvärt mycket en sådan här kväll, men jag tänker med tacksamhet på att vi ändå fick många, många nyårsaftnar tillsammans...