© Torrdockan

Vad begär jag egentligen som alkoholist av omvärlden? Att den ska förstå? Förlåta? Överse? Dra ett streck över allt och gå vidare med en axelryckning? Då begär jag antagligen för mycket, på tok för mycket. Den normala omgivningen kan inte ens tolka tecknen. Inga signaler och varningsflaggor når fram med sitt budskap. Och hur skulle de kunna göra det?

Den etablerade bilden av alkoholisten är en trashank som halsar öl på bänken, en som lever i total misär och social utslagning. Den bilden är så fast rotad att den till och med används av alkoholisterna själva och lugnar den socialt väl anpassade alkoholisten så till den milda grad att han eller hon kan fortsätta supa i åratal utan oro. Hur man ska ta död på den föreställningen att orsaken till alkoholism har att göra med social belägenhet, det vet jag inte. Jag har själv haft idén. Så länge jag skötte mitt jobb, hade familjen kvar, var socialt etablerad och hade god ekonomi så var jag inte alkoholist! Jag drack ett par flaskor vin om dagen och sista åren hade jag inte en promilledri sekund, men alkoholist var jag inte! Absolut inte! Och jag var totalt omedveten om att jag gav alla signaler på alkoholism som tänkas kan, för den som kan tolka dem men det kan de flesta inte. En evig rundgång alltså.

Nyligen träffade jag en aktiv alkoholist och hade förstås bilden klar för mig. Han drack inte i min närvaro, men alla tecken tydde på att så fort jag var utom synhåll knäppte han upp en ölburk. Ändå missade jag en del av signalerna och stod oförstående och frågande. Jag hade helt enkelt glömt en del under min nykterhet! Jag satte inte hans dåliga humör, irritation, rastlöshet, korta stubin, självömkan och håglöshet omedelbart i samband med hans alkoholism. Jag var precis lika naiv och omedveten som den konfunderade allmänhet som inte kan tolka ens de tydligaste tecken på alkoholmissbruk. Trots mitt långvariga egna missbruk ställde jag fullkomligt normala krav och normer för att han skulle uppträda som en vanlig kille på en vanlig semester. Efteråt kunde jag inte fatta att jag hade glömt vad alkohol gör med en människas humörsvängningar och psykiska tillstånd.

I backspegeln ser jag allt så glasklart tydligt. Jag borde ha insett orsaken till hans odrägliga humör, hans ilska, hans irriterade klaganden, hans ovilja att ta itu med vanliga vardagssysslor, hans tendens av att ständigt dra sig tillbaka, hans lurpassande på tillfällen att kunna vara för sig själv, hans självömkan om hur synd det var om honom och hans oförmåga att kunna ta ansvar. Allt var alla andras fel! Allt typiskt för en alkoholist.

OK, så länge folk tror att alkoholism är att ragla omkring i skitiga kläder och sluddra och att en alkis inte kan vara välklädd, tala vårdat, ha gott om pengar, ett fint boende och välbetalt jobb så förblir väl allt detsamma. Folk super skallen av sig med dyra spritsorter och stökar till sitt eget och andras liv utan hejd. Vem ska tolka tecknen och se vad som är tydligt för den som vet, som har varit där själv? Vågar vi se tecknen?

Det var Paul Simon som bidrog med den låten som jag lyssnade mycket på en regnig sommar på 70-talet. Det finns säkert "50 ways to leave alcohol" också, och inget är garanterat bättre än det andra - det är resultatet som räknas. Kan någon bli nykter genom att föräta sig på morötter, börja med bergsklättring, bara dricka sodavatten, låsa in sig i garderoben eller tälta i urskogen tills suget gått över är det fullt acceptabelt. Bara det leder till varaktig nykterhet och stabilitet i personligheten. Det är målet och inte vägen dit som räknas.

AA har en metod som fungerar för många människor om de följer det enkla program som medlemmarna hjälps åt att genomföra. En del misslyckas med den metoden och tror att det är AA det är fel på. Erfarenheten inom AA är mycket värdefull för en suput för där finns inte den ovilja och det avståndstagande som tyvärr finns mot alkoholister t o m inom vården. Det är helt meingslöst att käbbla om hur man bäst blir nykter. Det som fungerar för en del, misslyckas andra med. Vi är inte pepparkaksgubbar som är gjorda i samma form.

Kamratstödet i en AA-grupp är mycket betydelsefull, alla där förstår vad man pratar om. De flesta alkoholister har insett att det är meningslöst att försöka beskriva tillståndet för en människa som ínte har egen erfarenhet av sjukdomen. Vanliga normaldrickande människor tar avstånd från alkoholister, men de tar inte avstånd från alkoholen. En normal konsument dricker och kan sluta dricka när festen är slut. Det kan inte en alkoholist. Han eller hon drivs vidare och öppnar nästa flaska, beställer en drink till, måste ha en öl till. Det är bara blackouten som är gränsen.

Alla metoder och alla försök att sluta dricka kan vara bra bara de leder till insikten att alkohol måste vara ute ur bilden för alltid. Men man behöver inte lova mer än en dag i taget... Har man väl lämnat sin bästa vän, mr Alcohol, kan man inte börja prassla med honom igen, man får hitta nya vänner och nya intressen.

Bli frisk! Sluta dricka. Fyra ord som är nyckeln till ett gott liv för en person som är alkoholist. Så enkelt är det. Och så svårt. Sjukdomen innehåller en besatthet som gör att det enkla budskapet tar tid att nå fram. En alkoholist är besatt av tanken på alkohol. Behovet måste tillfredsställas till varje pris och bortom logik och förnuft. Det är behovet av alkohol som måste dödas eller nonchaleras eller utrotas. Det är det som är lösningen på alkoholistens problem. Varje glas stjälper de bästa föresatser.

För en som inte har problemet låter det så enkelt. Det är bara att sluta dricka, det är bara att ta sig i kragen och det är bara att dricka måttligt. Jaså? Den idén vilar på fantasier och okunskap. Det vore bra om det kunde tränga in i det allmänna medvetandet vilken effekt och fara en drog som alkohol innebär för många människor. Det är för många en förödande alkoholkultur vi har i norden där vi i brist på druvor att göra vin av, använde andra produkter för att br'änna brännvin. Möjligen kunde någon smart förfader ha hittat på att göra vin av lingon men det var visst inte någon som kom på det. Brännvin blev den starka dryck som svenskar och andra nordmän häller ner i struparna. De järnen vet var de tar - men den som dricker vet inte så länge vartåt det bär. Vårt årshjul är fyllt med allmänna fyllefester, generation efter generation för traditionerna vidare och trenden verkar inte brytas.

Folk borde vara mer rädda för alkohol än andra droger eftersom alkoholen ingår i vårt kulturmönster och säljs på statens ägda bolag. Det är en laglig drog och som sådan accepteras den medan allt annat stämplas som mera farligt. Alkoholisterna kan räknas i miljoner, något som urskuldas och pladdras bort. Inget politiskt parti vågar ta upp ämnet eftersom de då riskerar att den rytande moder Svea gör uppror om hon tvingas dra ner på drickat. Moder Svea ägnar sig numera inte åt kafferep utan åt vinprovning, livligt påhejad av massmedia som ger gratisreklam åt drogen alkohol i alla matprogram och middagfsförslag.

De naiva moraltanterna av båda könen som tror att alkoholism är viljestyrt och att det har att göra med misär och inte drabbar andra än trashankar och uteliggare, kunde ta till sig att deras eget måttliga drickande visst inte är ofarligt. tvärtom. Jag vet inte vad som är farligast för alkoholismens spridning - statens profit eller omgivningens totala okunskap - alla bidrar med ansvarslös nonchalans för ett verkligt stort problem.

Bli frisk! Sluta dricka! Alkoholism är den enda dödliga sjukdom som hanteras främst av socialtjänsten och polisen och den enda dödliga spridda sjukdom som ingen egentligen vill ta ansvar för - åtminstone inte med mer än goda råd. Ta dig i kragen, sup som en vettig människa! Du som är alkis kan sitta här i gräset och titta på, medan vi andra super skallen av oss på midsommarafton!

Vad kommer statistiskt sett att hända dessa unga människor som ännu inte fyllt 20 år? De glada gula kommer att dricka alkohol mer eller mindre livet ut, men de kommer att kunna hålla stilen, åtminstone större delen av sitt liv. Några - mycket få - av de gula kommer att vara helnykterister. Trettio av hundra studenter har sjukdomen alkoholism, några av dem redan i fullt utvecklat stadium, resten arbetar enträget på att förvärra sin sjukdom och studenttiden är en effektiv smittoperiod som kan lämna livslånga spår.

Så är det glöggdags! Het dryck med kryddor i - det är något som svenskarna druckit sen urminnes tider. Och vi är trogna våra dryckesseder. Året är inrutat i ritualer som hör alkohol till. Varje helg har sin tradition. I radions P1 sitter en medlem av redaktionen i Meny och rabblar glöggsorter med varunummer och pris - varför behandlas systemets drycker annorlunda än alla andra varor? Jag har aldrig hört någon rabbla priser och jämförelser mellan Icas och Coops matvaror t ex. Vår radio ska vara reklamfri och objektiv, men alkoholen slinker mellan som ett kärt omhuldat undantag. Hur kan det komma sig?

Sverige doftar glögg och gran. Det är mysigt och alla vill vara lucior, också karlar numera. Det är OK, jag frestas inte längre av glögg, men jag minns att hela december blev en stor fylla för mig och mina lika alkoholfixerade kompisar. Glöggen legaliserade drickandet. I december blev det fritt fram att dricka på jobbet och fira veckorna långa. Advent var helgad åt alkohol med julen som en präktig brakfest som avslutning.

Det är inte längre svårt för mig att avstå från alkohol. Jag tänker inte särskilt mycket på det. Det som påverkade hela mitt liv, min planering, min tillvaro, min hälsa har kommit i bakgrunden, har ingen framskjuten plats längre i mina tankar. Det tog sin tid att ändra mönster, men nu tänker jag på ett annat sätt. På söndag är jag bjuden på glöggparty. Dofterna berör mig inte. Jag dricker gärna het dryck med kryddsmak, knaprar pepparkakor och tuggar mandel. Jag njuter av advent och blir glad av alla ljus och glittrande dekorationer.

Länge leve våra traditioner! Jag är en nykter åskådare numera, jag trivs med det. Den plågsamma brottningen med alkoholsug och besatthet dominerar inte mitt sinne längre. Jag känner mig befriad

Jag minns mina svarta nätter, de bottenlöst förtvivlade, de omtöcknade, de desperata. Då hade jag behövt hjälp, men jag visste inte var jag kunde få den. Om du har alkoholproblem och behöver hjälp finns den ett telefonsamtal bort. Nattetid är inte växeln bemannad men du kan meddela ditt telefonnummer så blir du uppringd. Du kan ringa var du än bor. Är du anhörig är du också välkommen att ringa.

Ibland händer det. Jag råkar på ett fullkomligt okänt ord, som jag aldrig har hört tidigare. Det är vanligt i texter som jag bara läser för att orientera mig om något mindre välbekant ämne, men ibland studsar jag till och hittar ett ord som jag kanske borde ha hört, borde kunna använda, borde ha täckning för. Jag räknar inte in modeord som dyker upp och snabbt försvinner när bäst-före-datumet gått ut. Häromdagen kom ordet dissimulation i min väg via radion. Sen läste jag om det i en radiospalt i DN och fann att jag inte var ensam om att inte ha greppat det ordet tidigare.

Dissimulation är motsatsen till hypokondri. I stället för att som hypokondriker springa till läkaren stup i kvarten för inbillade sjukdomar, dissimulerar en person, dvs går inte till läkare trots att det behövs. I vissa fall förstår man inte ens att något är fel; varningssignalerna har förträngts från medvetandet. Detta är dissimulation och nu vet vi det. Jag kom genast att tänka på min egen sjukdom, alkoholism. Alkoholister är typiska dissimulanter. De går inte till läkaren med sin sjukdom, de inser inte ens att något är fel. Jag har skrivit tidigare om egna läkarbesök angående mina alkoholproblem, och det fanns ingen hjälp att få. Det spelar egentligen ingen roll att gå till doktorn för den vanligaste sjukdomen av alla, åtminstone inte till vårdcentralens läkare. Det är helt absurt. Var tionde vuxen medborgare har svåra alkoholproblem, lider av en dödlig sjukdom, men kan inte få hjälp på ett enkelt sätt via sin husläkare. Beroende på att det inte finns något effektivt kemiskt bromsmedel för galopperande alkoholism.

Alkoholism är ett skolexempel på dissimulation. Alkoholister dissimulerar intill döden om så behövs. De förnekar sin sjukdom in i det längsta. Vill man imponera på omgivningen kan man nu dra till med ordet dissimulera, alltid förvirrar det någon. Men annars gäller de vanliga gamla orden och fraserna, dem vi alla känner till: alkoholism är förnekelsens sjukdom, alla utom den sjuke själv kan se tecknen, ingen yttre påverkan kan få den sjuke att gå till doktorn, varningssignalerna förträngs och nonchaleras, sjukdomen är mer skamfylld än någon annan och obehandlad alkoholism är dödlig. Som en bisarr del av sjukdomen finns också hypokondri, för hur många alkoholister går inte till doktorn och klagar över krämpor som beror på riktligt alkoholintag men som rubriceras som utbrändhet, ryggbesvär, överansträngning, psykisk obalans, depression med mera. Vilket ord du än väljer, är det bara ett som fungerar i medicineringen: total nykterhet.

Efter åratals misslyckat drickande som alltid slutade med förvirring och missmod insåg jag att jag inte kan dricka alkohol. Jag kan inte dricka för jag är alkoholist. Det tog tusen buteljer för att inse det. Sen blev det väl tusen buteljer till för att skölja ner den bistra sanningen. Jag anser mig normalbegåvad, normaltrevlig, normalsnygg, normalframgångsrik. Det är bara en sak som är onormalt med mig: jag kan inte hantera alkohol. Denna enkla slutsats tog lång tid att acceptera. Det var som om jag upptäckt att jag inte tålde lakrits men ändå smög mig till att äta lakrits så fort jag hade tillfälle. Trots att jag blev sjuk av alkohol och betedde mig på ett sjukt sätt envisades jag med att hälla i mig diverse drycker bara de innehöll alkohol. Smakämnen och annat bjäfs spelade ingen roll, jag drack för "pocenten" precis som alla andra fyllbultar.

Sanningen för mig är: jag kan inte dricka. Ingenting hindrar mig för i vårt fria land får vem som helst supa ihjäl sig utan inblandning. Jag får alltså dricka, men jag kan inte. Mitt alkoholberoende är en privatsak, inga välmenande anhöriga eller terapeuter i världen kan få mig att sluta dricka, det kan bara jag själv styra. Jag har ansvar för mitt eget öde. Jag har en livshotande sjukdom som jag själv kan bota genom att inte dricka alkohol. Att det ska vara så svårt att ta konsekvenserna av den slutsatsen! Alkoholism behandlas med nykterhet, det enda botemedel som finns! Hur oändligt lång tid det kan ta för somliga att fatta denna enkla sanning!

Ibland funderar jag över hur det kom sig att jag började dricka mer och mer. Jag prövar olika teorier och försöker hitta en orsak. Det kan jag lugnt låta bli! Det finns inga enkla glasklara orsaker. Egentligen finns det bara ett skäl för en alkoholist att dricka och det är själva sjukdomen. Allt annat kan man förpassa till svepskäl om man är tillräckligt ärlig och modig. Det där med svår barndom håller inte riktigt. Åtminstone inte för mig. Jag hade en normal barndom, blandat innehåll och jag var inte utsatt för uppseendeväckande behandling av något slag. Inte mer än andra ungar. Jag vet de som hade det mycket värre, de led säkert både av fattigdom och brist på omsorg, men mig veterligen ledde det inte till alkoholism för någon av dem. Det finns inte, som jag ser det, något säkert samband mellan tråkiga upplevelser under uppväxten och alkoholism. Jag fattar helt enkelt inte sammanhanget!

Stunder då jag vänt ytterligare några gånger på samma tuvor tänker jag att det kanske var rena tanklösheten, slappheten som gjorde att jag drack när jag hade tillfälle. Att jag sakta gled in i ett beroende. Att det inte startade vid första klunk utan kom smygande så sakta att jag inte märkte när fällan slog igen. Att jag ville vara glad och ha fest och alkohol var ett säkert sätt att få både sig själv och andra på gladare humör. I denna stund tänker jag att det inte spelar någon roll vilken orsak det hade, vilka skäl som jag kan framföra. Jag kanske inte var alkoholist från början, men jag blev det genom idogt drickande. Det finns inga yttre orsaker jag kan dra fram som skäl. Det är kanske inte är mer invecklat än att jag slarvade med drickat, jag var nonchalant, jag upptäckte inte faran och jag struntade säkert i andras goda råd. Konstigare än så är det nog inte.

För några timmar sedan skrevs detta till mig:
”Jag orkar inte mer. Jag har kämpat ensam med barnen, ekonomi, jobb och släktskap.
Efter ballat ur några gånger på fyllan så anser de att jag har alkoholproblem - vill inte skylla på dom eller problemen men det är just då de har kommit upp.
Varit som en boll man pressat ner i vattnet.
Nu orkar jag inte mer.
Det enda som återstår är nu bedövningsmedel dvs alkohol. Jag har inget kvar. Fel - jag har allt, mina barn men jag orkar inte mer. Farföräldrar finns inte längre kvar heller och har inte gjort så sedan pappan dog.
Det enda som stillar min smärta är alkoholen. Jag klassar mig inte som akoholist men gått på AA-möten några gånger då jag vet att jag har det i generna och varit på gränsen.
AA hjälper inte. Jag vill bara ha frid.
Du kloka Torrdocka - har du något råd?

Ps. Jag har redan börjat gå under och jag vet det. Tar iaf taxi till och från stranden då jag vet att jag inte kan köra. Billigare än köra ihjäl någon....”

Du som skrev, ge mig din mailadress, så ska jag svara dig privat. Skriv till [email protected] så ska jag svara dig så snart jag kan. Till dess:
Ta det lugnt - En sak i taget - Gör det enkelt - Det viktigaste först

Det problem som det tagit kanske åratal att förvärra, kan inte lösas på ett ögonblick. Ge dig tid, så hörs vi.
Goda tankar från
Torrdockan

En del förnekar det. De menar att det finns ett anlag, att det går i släkten, att alkoholism drabbar människor som har det där speciella anlaget, att det sitter i hjärnan och så vidare. Jag skulle aldrig gå i polemik med forskning och vetenskap, jag vet att det finns stor kunskap om alkoholism, och jag har bara den egna erfarenheten att luta mig mot. Men ibland tror jag att man kan supa sig till alkoholism. Att det finns en gräns mellan buteljerna, när man överskrider den går det inte att backa utan problem.

I mitt fall tycker jag det var så. Jag hade inga problem med alkohol under många år, jag skötte mitt privatliv och mitt arbete oklanderligt. Jag gjorde inga skandaler och jag "bar mig inte åt". Jag kom in i en bransch där det var vanligt med alkohol i många sammanhang. Det var representation, mässor, konferenser, utställningar, allt skedde i en aldrig sinande ström av vin och drinkar. Jag drack oftare och oftare. Fortfarande var det ingen uppseendeväckande konsumtion, men jag tillhörde definitivt den grupp som tyckte om att festa och hänga med i svängen. Samtidigt luckrades alkohollagarna upp, hela attityden till alkohol förändrades och vinet gjorde sin entré i vanligt sällskapsliv. Okunniga och naiva politiker försökte dämma upp vinfloden med högre priser och lördagsstängt på systemet, men förgäves.

Någon gång gled jag över den osynliga gränsen. Det var i samband med en tragisk händelse, sjukdom och allmän tristess. Jag började trösta mig med alkohol, stärkte mig, försökte skölja bort bekymmer och sorg. Det lyckades naturligtvis inte. Jag blev fast i ett beroende och det skulle ta många år innan jag lyckades hoppa av karusellen. Jag är inte helt säker på att jag skulle ha utvecklat min alkoholism om livet hade gestaltat sig annorlunda. Historien visar att det måste finnas tillgång till alkohol för att sjukdomen ska uppträda. Kvinnor drack inte särskilt mycket för bara ett par generationer sedan. Nu är vanorna annorlunda och kvinnliga alkoholister - också mycket unga kvinnor - är ingen ovanlighet.

Samhällets toleransnivå är naturligtvis en viktig faktor. Liksom lagstiftningen som tidvis varit mycket sträng med motbok och restriktioner, den ena mer absurd än den andra. Det fanns en tid då Systembolaget måste skylta med annat än alkohol, vitvaror till exempel. Skylten fick inte hänga vertikalt ut från väggen för att folk inte skulle upptäcka den på långt håll. Det är alldeles, alldeles sant! Svenskarna kunde alltså gå förbi ett system utan att ana att det fanns där! Man springer ju inte in och köper ett kylskåp så där i förbifarten!

Det är numera en mycket generös och välvillig inställning till alkohol i vårt samhälle. Till alkohol, ja. Men till alkoholister är inställningen fortfarande fördömande, avståndstagande, misstänksam. Generösa utskänkningstillstånd, långa öppettider på krogen, god ekonomi och framförallt en tillåtande attityd från omgivningen är alkoholistens vagga. Det är lugnt, det är tillåtet, det är bara i trafiken alkohol anses farlig, annars är det OK. Allt firas med champagne! Jag drar inte gränsen för alkoholism vid de utslagnas tragiska existens, jag tycker det finns alla gradskillnader i sjukdomen alkoholism. Halv-, kvarts- och åttondelsalkisar seglar vidare i fast förvissning om att de inte är alkoholister. De är bara i början av sin karriär och hur utvecklingen blir vet ingen. Jag skulle inte vara så säker på lycklig utgång med den kunskap och erfarenhet jag nu har.

Det är kanske möjligt att dricka sig till alkoholism. En vårdslös hantering av alkohol, riskdrickande och nonchalans inför varningar och tanklöst supande i tid och otid, kanske är ett sätt att skaffa sig sjukdomen alkoholism. Ju tidigare debut desto farligare. Det här måste var och en ta ställning till själv. Det är ett personligt ansvar, ingen politiker kan hjälpa svenska folket att behärska sitt supande. Kanske vänder trenden snart. Att supa blir betraktat som dumt, riskfyllt, motbjudande och osmakligt. Att uppträda berusad stämplas som nördigt. Och kvällstidningarna lyckas inte höja upplagan med ett enda ex för att löpsedeln skriker ut det bästa lådvinet!

Den framtidsversionen verkar utopisk i dag, den kanske inte ens är önskvärd. Men visst vore det uppfriskande med en ny trend som tog bestämt avstånd från fylla och alkoholfixering!

Det jag skriver om alkoholism måste vara som rena latinet för den som kan dricka alkohol utan att någonsin gå till överdrifter. Självklart är det svårt för den som inte har problem med alkohol att förstå att drickandet inte är viljestyrt på samma sätt som när man bestämmer sig för att byta bostad eller köpa en ny soffa. Kanske är det den svåraste nöten: hur kan en alkoholist dricka trots att han eller hon säger att det ska vara slut med det nu? Hur kan viljan slås ut av alkohol? Till och med envisa människor som aldrig skulle ge upp något annat, trillar dit ständigt för att de inte kan stoppa sitt drickande. De blir lika fulla varje gång! Varje gång!

Nej, jag tror inte att vi kan förstå varandra helt. Trots att jag själv är alkoholist hade jag svårt att acceptera mitt egna ideliga drickande, att jag inte kunde sluta trots att jag bestämt det. Det är obegripligt även för mig. Tvånget som finns inbyggt i ett drogberoende är ohyggligt starkt och krävande och den som aldrig känt det, ska skatta sig lycklig. Du som inte är alkoholist och inte dricker på ett alkoholistiskt stt, var glad! Njut av att du kan sitta en hel kväll med en drink, att du kan gå till sängs utan att ha tömt hela flaskan, att du inte behöver starta varje ny dag med en ångest så stark att du måste döva den med det enda som är farligt för dig: alkohol. Var nöjd och glad att du inte är drabbad.

Det tog mycket lång tid att utveckla min alkoholism. Jag blev glad av vin, jag gillade att bli lite lössläppt och lätt till sinnet, jag mådde bra. Men jag drack inte särskilt ofta. När jag drack kunde jag dricka mycket, men jag hade långa måttliga perioder och jag hade en bestämd uppfattning om vilka som var alkoholister eller inte. Jag tyckte de var svaga, otrevliga, opålitliga och totalt omöjliga att umgås med. Jag hade mycket starka fördomar mot alkoholister och jag trodde inte ett ögonblick att de var sjuka. I mina ögon var de fyllon, jag såg några på nära håll och jag tog avstånd från dem med samma högdragna förakt som andra "bättre" människor gör.

Jag förstod helt enkelt inte alkoholister. Det var medan jag fortfarande dansade på avgrundens brant. Jag hade inga problem med alkohol, var den stolta devis jag litade mig till. Då hade jag ännu inte upptäckt vad det var jag höll på att trassla in mig i. Det är kanske därför jag känner sådan maktlöshet när jag observerar andras bekymmerslösa drickande. Alkohol är inte någon enkel, ofarlig drog som vi kan hantera utan uppmärksamhet. Det enda vi vuxna egentligen kan göra för att skydda våra barns hjärnor och utveckling är att föregå med gott exempel. Men pekpinnarna kan vi bryta sönder. Kanske är det vuxnas slappa reaktioner som gör att tonåringar i dag kan ägna sig åt regelbundna fyllor.

Nej, vi kommer aldrig att förstå varandra. Aldrig helt. Vi kommer att leva sida vid sida, en grupp som dricker sig till glömska och medvetslöshet, en grupp som skålar högtidligt vid fina bord, en grupp som föraktar den andra som i sin tur avundas dem som kan dricka utan efterräkningar, en grupp som leker med det som är de andras fördärv och död.

Det som gör såpan extra tragisk är att vi är starkt mixade. En alkoholist kan ha sett sina äldre släktingar gå under, en förälder kan jämföra med sig själv och förutse sitt barns framtida öde, vi kan samtidigt vara både anhöriga och beroende. Vi lever ihop. Men vi förstår inte varandra.

Nämen ursäkta, vad är det för fjantande kring studentexamen numera? Det kan knappast kallas mogenhetsexamen som det gjorde förr.

Att stå och skräna på ett lastbilsflak i timmar, åka runt runt i stan och spruta öl på varandra, ragla omkring i fyllan i parken, bada i fontäner, spy i rännstenen, forslas till sjukhus med fylleslag och ligga på madrass i fyllecell över natten, är knappast en bra debut i vuxenlivet. För det var väl det som var meningen? Många års skolgång avslutas med en larvig karneval med vita mössor och okontrollerade brölanden. Ett dagis skulle aldrig tillåta sig fira på ett så förödmjukande sätt, de små skulle röra sig med större värdighet, jag är övertygad.

De lealösa gäng som förpestar stan sista veckorna före sommarlovet är usla representantar för sin generation. Varför daltas det med berusade ungdomar? Förr kunde det knipa till i hjärtat när jag hörde studentsången och såg de lövade vagnarna, nu tycker jag det är pinsamt att bevittna dessa offentliga fylleslag. Dyblöta fnissiga tjejer med öl rinnande längs kroppen och vingliga killar med ölburkar och vinbuteljer i högsta hugg. Och så en hes, skränig sång om ungdomens lyckliga dar. Jag beklagar.

Studentskivorna avlöser varandra i veckor och det är blöta fester. Vad tror de att de firar? Att de får supa och bära sig illa åt? Var tionde student (lågt räknat) kommer att ha sin framtid som alkoholist, ännu fler kommer att bli storkonsumenter. Tilltaget att fira examen med alkohol är inkörsporten för många till tråkiga konsekvenser helt beroende på alkohol. Så sluta dalta med studenternas fylleslag! Finansiera inte blöta korteger. Det är inte livsglädje som visas på bilflaken, det är något helt annat.

Det är långt till nästa skolavslutning - ett helt nytt läsår. Hoppas det kan användas till att planera en nykter examen! Annars tycker jag vi vänder tummen ner när de "levnadsglada" dårfinkarna passerar nästa år!

Vem då Gör-det-själv-doktor? Du. Du som smygläser här och tänker att det där kan jag klara själv. Det är bara att sätta korken i flaskan. Och så gör du det. Det går kanske bra någon dag eller så, men utan att du ens tänker på det, har du gjort en sväng förbi systemet eller haffat en sexpack i Ica. Så är du igång igen, kanske till och med värre än förut. Lyckas du hålla upp en hel vecka, blir du så vansinnigt övermodig att du genast beslutar att fira det på något sätt. Kanske med en liten knatting från bolaget. Du däckar direkt och mår som du förtjänar. Så där kan du hålla på och lura dig själv resten av livet. Det är ingen konst att sluta dricka. Det har jag gjort tusentals gånger. (Fritt härmat från Mark Twain.) Konsten är att inte börja igen.

Det kanske lyckas för dig till slut, då är du ett strålande undantag och ganska ensam om bedriften. Jag kunde inte. Jag trixade med det här i flera decennier tills jag tyckte att det vore lika bra att supa ihjäl sig. Och då försökte jag med den destruktiva metoden. Du kan inte ensam vinna en match mot Alkohol. Du är i ringen, du kravlar runt på mattan, du går upp på knä och får en snyting direkt. En klok varelse skulle fatta efter första dödliga knock-outen vad som håller på att ske. Men inte du. För du är alkoholist. Sista ronden blir aldrig din. Aldrig. Du kommer inte ens att höra gong-gongen för då är du död.

Så sluta nu upp med det där kvackandet som din egen specialist på alkoholproblem. Det finns tusentals som du. Gå till ett möte där de träffas och berättar för dig hur de har gjort för att bli nyktra. Gör som de säger. Du kommer att kunna bli nykter om du är ärlig. Du har en bit härligt nyktert liv kvar, tro mig! Eller tänker du bita i gräset i sommar?