Vem ska tolka tecknen?
Vad begär jag egentligen som alkoholist av omvärlden? Att den ska förstå? Förlåta? Överse? Dra ett streck över allt och gå vidare med en axelryckning? Då begär jag antagligen för mycket, på tok för mycket. Den normala omgivningen kan inte ens tolka tecknen. Inga signaler och varningsflaggor når fram med sitt budskap. Och hur skulle de kunna göra det?
Den etablerade bilden av alkoholisten är en trashank som halsar öl på bänken, en som lever i total misär och social utslagning. Den bilden är så fast rotad att den till och med används av alkoholisterna själva och lugnar den socialt väl anpassade alkoholisten så till den milda grad att han eller hon kan fortsätta supa i åratal utan oro. Hur man ska ta död på den föreställningen att orsaken till alkoholism har att göra med social belägenhet, det vet jag inte. Jag har själv haft idén. Så länge jag skötte mitt jobb, hade familjen kvar, var socialt etablerad och hade god ekonomi så var jag inte alkoholist! Jag drack ett par flaskor vin om dagen och sista åren hade jag inte en promilledri sekund, men alkoholist var jag inte! Absolut inte! Och jag var totalt omedveten om att jag gav alla signaler på alkoholism som tänkas kan, för den som kan tolka dem men det kan de flesta inte. En evig rundgång alltså.
Nyligen träffade jag en aktiv alkoholist och hade förstås bilden klar för mig. Han drack inte i min närvaro, men alla tecken tydde på att så fort jag var utom synhåll knäppte han upp en ölburk. Ändå missade jag en del av signalerna och stod oförstående och frågande. Jag hade helt enkelt glömt en del under min nykterhet! Jag satte inte hans dåliga humör, irritation, rastlöshet, korta stubin, självömkan och håglöshet omedelbart i samband med hans alkoholism. Jag var precis lika naiv och omedveten som den konfunderade allmänhet som inte kan tolka ens de tydligaste tecken på alkoholmissbruk. Trots mitt långvariga egna missbruk ställde jag fullkomligt normala krav och normer för att han skulle uppträda som en vanlig kille på en vanlig semester. Efteråt kunde jag inte fatta att jag hade glömt vad alkohol gör med en människas humörsvängningar och psykiska tillstånd.
I backspegeln ser jag allt så glasklart tydligt. Jag borde ha insett orsaken till hans odrägliga humör, hans ilska, hans irriterade klaganden, hans ovilja att ta itu med vanliga vardagssysslor, hans tendens av att ständigt dra sig tillbaka, hans lurpassande på tillfällen att kunna vara för sig själv, hans självömkan om hur synd det var om honom och hans oförmåga att kunna ta ansvar. Allt var alla andras fel! Allt typiskt för en alkoholist.
OK, så länge folk tror att alkoholism är att ragla omkring i skitiga kläder och sluddra och att en alkis inte kan vara välklädd, tala vårdat, ha gott om pengar, ett fint boende och välbetalt jobb så förblir väl allt detsamma. Folk super skallen av sig med dyra spritsorter och stökar till sitt eget och andras liv utan hejd. Vem ska tolka tecknen och se vad som är tydligt för den som vet, som har varit där själv? Vågar vi se tecknen?
Den etablerade bilden av alkoholisten är en trashank som halsar öl på bänken, en som lever i total misär och social utslagning. Den bilden är så fast rotad att den till och med används av alkoholisterna själva och lugnar den socialt väl anpassade alkoholisten så till den milda grad att han eller hon kan fortsätta supa i åratal utan oro. Hur man ska ta död på den föreställningen att orsaken till alkoholism har att göra med social belägenhet, det vet jag inte. Jag har själv haft idén. Så länge jag skötte mitt jobb, hade familjen kvar, var socialt etablerad och hade god ekonomi så var jag inte alkoholist! Jag drack ett par flaskor vin om dagen och sista åren hade jag inte en promilledri sekund, men alkoholist var jag inte! Absolut inte! Och jag var totalt omedveten om att jag gav alla signaler på alkoholism som tänkas kan, för den som kan tolka dem men det kan de flesta inte. En evig rundgång alltså.
Nyligen träffade jag en aktiv alkoholist och hade förstås bilden klar för mig. Han drack inte i min närvaro, men alla tecken tydde på att så fort jag var utom synhåll knäppte han upp en ölburk. Ändå missade jag en del av signalerna och stod oförstående och frågande. Jag hade helt enkelt glömt en del under min nykterhet! Jag satte inte hans dåliga humör, irritation, rastlöshet, korta stubin, självömkan och håglöshet omedelbart i samband med hans alkoholism. Jag var precis lika naiv och omedveten som den konfunderade allmänhet som inte kan tolka ens de tydligaste tecken på alkoholmissbruk. Trots mitt långvariga egna missbruk ställde jag fullkomligt normala krav och normer för att han skulle uppträda som en vanlig kille på en vanlig semester. Efteråt kunde jag inte fatta att jag hade glömt vad alkohol gör med en människas humörsvängningar och psykiska tillstånd.
I backspegeln ser jag allt så glasklart tydligt. Jag borde ha insett orsaken till hans odrägliga humör, hans ilska, hans irriterade klaganden, hans ovilja att ta itu med vanliga vardagssysslor, hans tendens av att ständigt dra sig tillbaka, hans lurpassande på tillfällen att kunna vara för sig själv, hans självömkan om hur synd det var om honom och hans oförmåga att kunna ta ansvar. Allt var alla andras fel! Allt typiskt för en alkoholist.
OK, så länge folk tror att alkoholism är att ragla omkring i skitiga kläder och sluddra och att en alkis inte kan vara välklädd, tala vårdat, ha gott om pengar, ett fint boende och välbetalt jobb så förblir väl allt detsamma. Folk super skallen av sig med dyra spritsorter och stökar till sitt eget och andras liv utan hejd. Vem ska tolka tecknen och se vad som är tydligt för den som vet, som har varit där själv? Vågar vi se tecknen?
Kommentarer
Trackback