Upp-och-nervända världen
Så bra allting vore, ja nästan perfekt, om det vore journalister som skötte politiken, kändisar som skötte journalistiken och vanligt folk som bestämde vad annat vanligt folk skulle göra! En perfekt värld! Jag är så trött på uppblåsta reportrar som talar om för oss hur Bush skulle tänka och göra, hur regeringen ska agera, hur allt ska ordnas och så fort någon ordnat någonting kommer de och hackar på att det var fel i alla fall! Äsch.
Det ringer, skynda dig att svara!
Vad är viktigast, nuet och det personliga mötet eller ett samtal från yttervärlden? Ursäkta, jag ska bara ta det här samtalet... Eller sedan i en lämplig paus fibbla med mobilen för att kolla vem som ringt, vem som sms:at och förstulet diskret sms:a ett svar. På displayen syns vem som ringer, Oj, vad vill Kerstin! Jag måste svara. De "hänsynsfulla" som drar iväg från bordet för att prata avsides med yttervärlden kanske är värst. Hänsynen består kanske av att de inte vill att de närvarande ska förstå vad de frånvarande har att säga.
Jag är trött på det där, jag vill vara som Operan! Säga till i högtalaren att stänga av mobilerna för att inte störa den pågående föreställningen! Jag vill leva i illusionen att jag är viktigast just för ögonblicket, det jag har att säga är viktigare än vad telefonen kan förmedla. En illusion visserligen, men hur skulle mänskligheten kunna leva utan illusioner. Att vara tillsammans med levande telefonkiosker är alls inte roligt! Jag känner mig undanskuffad i vrån och jag får helt andra budskap än vad jag väntade.
Biografer, teatersalonger, föreläsningssalar - mobilfria! Middagsbord, vänsamtal, möten i levande livet - bode vara det! Men OK, alla dessa samtal i mobilen kanske snart ersätter samtliga levande möten - grattis till oss! Att det finns mobiler så man till och med kan gå på toa utan att missa ett enda samtal! Förresten, har någon prövat att använda den där väggfasta saken som äldre människor har i sina hem. Sitter man och pratar i den en stund, så blir samtalet strax avbrutet av en mobiltrudelutt i bakgrunden. Ursäkta, jag måste ta det där samtalet! Det andra samtalet är alltid viktigare, det bryter alltid det pågående!
Jag är trött på det där, jag vill vara som Operan! Säga till i högtalaren att stänga av mobilerna för att inte störa den pågående föreställningen! Jag vill leva i illusionen att jag är viktigast just för ögonblicket, det jag har att säga är viktigare än vad telefonen kan förmedla. En illusion visserligen, men hur skulle mänskligheten kunna leva utan illusioner. Att vara tillsammans med levande telefonkiosker är alls inte roligt! Jag känner mig undanskuffad i vrån och jag får helt andra budskap än vad jag väntade.
Biografer, teatersalonger, föreläsningssalar - mobilfria! Middagsbord, vänsamtal, möten i levande livet - bode vara det! Men OK, alla dessa samtal i mobilen kanske snart ersätter samtliga levande möten - grattis till oss! Att det finns mobiler så man till och med kan gå på toa utan att missa ett enda samtal! Förresten, har någon prövat att använda den där väggfasta saken som äldre människor har i sina hem. Sitter man och pratar i den en stund, så blir samtalet strax avbrutet av en mobiltrudelutt i bakgrunden. Ursäkta, jag måste ta det där samtalet! Det andra samtalet är alltid viktigare, det bryter alltid det pågående!
Tomhet
Plötsligt känns det tomt. Vad ska jag göra nu? Arbetet med den här bloggen och sen boken tog all min tid och mitt intresse, det kanske var den största hjälpen för mig för att hålla mig nykter. Det är sant - det är resan, inte målet som ger mening. Nu är jag vid målet och det känns tomt! Jaha, det var det! Ska jag hitta på något annat? Vad?
Det känns som om jag inte har mer att skriva om alkoholism och nykterhet, jag har vänt och krängt på allt - skriver jag mer blir det kanske bara fler upprepningar. Jag är en människa som måste känna en uppgift, ha en uppgift, få en eller skapa en. Jag har egentligen aldrig kunnat vara sysslolös, det känns inte bekvämt för mig. I stället för att vara jublande glad över att ha kommit i mål, deppar jag när ett jobb är klart. Vad ska jag göra sen?
Medan jag funderar över fortsättningen, ska jag städa i lådor och skåp. Jag väntar ett tag med att hitta en ny uppgift att sätta tänderna i. Tills vidare blir det en aning sporadiskt med inläggen här - som det nu varit en tid.
Det känns som om jag inte har mer att skriva om alkoholism och nykterhet, jag har vänt och krängt på allt - skriver jag mer blir det kanske bara fler upprepningar. Jag är en människa som måste känna en uppgift, ha en uppgift, få en eller skapa en. Jag har egentligen aldrig kunnat vara sysslolös, det känns inte bekvämt för mig. I stället för att vara jublande glad över att ha kommit i mål, deppar jag när ett jobb är klart. Vad ska jag göra sen?
Medan jag funderar över fortsättningen, ska jag städa i lådor och skåp. Jag väntar ett tag med att hitta en ny uppgift att sätta tänderna i. Tills vidare blir det en aning sporadiskt med inläggen här - som det nu varit en tid.
Livet lunkar på
Sommaren blev en liten besvikelse i augusti, det är min bästa sommarmånad annars. Det här regnandet och pölandet blev för mycket! Eftersom jag inte tittat mer än på invigningen så har inte ens OS räddat min sommar. Undrar om Peking någonsin återhämtar sig från detta. Hoppas bara de får behålla sin renare luft!
Jag försöker sprida min bok Alkisar så gott det går, och hoppas den når dem som behöver den. Går förstås att beställa på Vulkan.
Jag har inte sett den själv ännu, det känns väldigt konstigt. Gissa om jag blir glad när jag kan bläddra i den och känna att den verkligen finns! Den är mitt eget hantverk från pärm till pärm, även omslaget designade jag, det tog ett tag att hitta typsnittet som heter (roligt) Cold Night for Alligators! Det var mer jobb än jag trodde, men ett roligt. Dessutom lärde jag mig massor som jag har nytta av. Det tog emot att läsa en manual, jag gör aldrig det, men nu blev jag tvungen för att klara en del handgrepp. För att få veta hur man gör en pdf till exempel.
Öppna byrålådan och ge ut din roman eller diktsamling som du gömmer där!
Jag försöker sprida min bok Alkisar så gott det går, och hoppas den når dem som behöver den. Går förstås att beställa på Vulkan.
Jag har inte sett den själv ännu, det känns väldigt konstigt. Gissa om jag blir glad när jag kan bläddra i den och känna att den verkligen finns! Den är mitt eget hantverk från pärm till pärm, även omslaget designade jag, det tog ett tag att hitta typsnittet som heter (roligt) Cold Night for Alligators! Det var mer jobb än jag trodde, men ett roligt. Dessutom lärde jag mig massor som jag har nytta av. Det tog emot att läsa en manual, jag gör aldrig det, men nu blev jag tvungen för att klara en del handgrepp. För att få veta hur man gör en pdf till exempel.
Öppna byrålådan och ge ut din roman eller diktsamling som du gömmer där!
Hysch-hysch
Jag har aldrig gillat att prata om sjukdomar och jag tycker inte om att lyssna till beskrivningar av sjukdomsförlopp. Sjukdomar tycker jag är en privatsak. Det finns nästan ett slags tävlingsmoment då folk försöker dra fram mostrars och grannars sjukdomar som minsann var ännu värre! På jobbet var det en kvinna som berättade för alla och fick allas medlidande och tyckande och daltande. Självklart är det synd om den som är sjuk, men vad för värde finns det i det kladdiga medlidande fullkomliga främlingar serverar som automatiska svar? Vi råkade ha samma sjukdom hon och jag (det var inte alkoholism!) och jag berättade för ingen. En gång möttes vi i väntrummet på sjukhuset och det fanns ingen tvekan om varför vi var där. Hon blev hörbart förvånad över att träffa mig där. Hon kunde inte förstå att någon höll tyst om en allvarlig sjukdom. Jag däremot var besvärad och livrädd att bli "hon med cancern" med ett stort företag och skymmas själv av den sjukdom som jag led av.
Att jag inte skriver den här bloggen eller ger ut min bok Alkisar under mitt eget namn har ungefär samma orsak. Jag vill inte ge ansikte åt kvinnlig alkoholism, jag vill inte bli känd av den orsaken och sitta i soffor och bli intervjuad om "hur det känns". Det får kändisarna göra. Jag vill bli ihågkommen för annat jag gjort i mitt liv, för den person jag är och inte för en stämpel som det står Alkoholist på. Det är som vi alla vet också en särskilt besvärande stämpel att bära, ett tecken på svaghet och skandal. Jag kan också tänka mig hur det skulle snackas i de korridorer där jag inte längre går med mina pärmar.
Men är det inte konstigt att vi har en så utbredd och vanlig sjukdom att den rör och berör nästan alla i vårt samhälle men som ingen vill eller vågar erkänna? Om du får veta att någon har cancer blir ditt medlidande väckt, får du veta att någon är alkoholist kan vilken känsla som helst från förakt, avståndstagande och skandalhunger dyka upp. Den första spontana reaktionen är i alla händelser inte medlidande, tror jag.
Bland mina vänner och kamrater i självhjälpsgruppen är anonymitet självklar, där är vi bara förnamn med varandra men lär naturligtvis känna varandra med hel identitet också så småningom. Där gör jag ingen hemlighet av att jag är Torrdockan, även om jag aktar mig för att prata öppet om det. Torrdockan får inte skymma mig som människa. Det är ingen vattentät hemlighet vem jag är, men jag vill ha anonymitetens frihet och hänsyn. Det är inget skumt eller mystiskt med vår anonymitet, allt blir bara så mycket enklare och jämlikt när man inte är fastkedjad vid sitt yrke, sitt privatliv, sin adress, sin plats i samhällsmaskineriet.
Att jag inte skriver den här bloggen eller ger ut min bok Alkisar under mitt eget namn har ungefär samma orsak. Jag vill inte ge ansikte åt kvinnlig alkoholism, jag vill inte bli känd av den orsaken och sitta i soffor och bli intervjuad om "hur det känns". Det får kändisarna göra. Jag vill bli ihågkommen för annat jag gjort i mitt liv, för den person jag är och inte för en stämpel som det står Alkoholist på. Det är som vi alla vet också en särskilt besvärande stämpel att bära, ett tecken på svaghet och skandal. Jag kan också tänka mig hur det skulle snackas i de korridorer där jag inte längre går med mina pärmar.
Men är det inte konstigt att vi har en så utbredd och vanlig sjukdom att den rör och berör nästan alla i vårt samhälle men som ingen vill eller vågar erkänna? Om du får veta att någon har cancer blir ditt medlidande väckt, får du veta att någon är alkoholist kan vilken känsla som helst från förakt, avståndstagande och skandalhunger dyka upp. Den första spontana reaktionen är i alla händelser inte medlidande, tror jag.
Bland mina vänner och kamrater i självhjälpsgruppen är anonymitet självklar, där är vi bara förnamn med varandra men lär naturligtvis känna varandra med hel identitet också så småningom. Där gör jag ingen hemlighet av att jag är Torrdockan, även om jag aktar mig för att prata öppet om det. Torrdockan får inte skymma mig som människa. Det är ingen vattentät hemlighet vem jag är, men jag vill ha anonymitetens frihet och hänsyn. Det är inget skumt eller mystiskt med vår anonymitet, allt blir bara så mycket enklare och jämlikt när man inte är fastkedjad vid sitt yrke, sitt privatliv, sin adress, sin plats i samhällsmaskineriet.
Tålamod, bristvara
Tålamod. Bristvara hos mig. Det har kärvat med min bok, den tar tid på sig att nå sina beställare. E-boken kommer som en pdf-fil, man får den snabbt men får själv skriva ut den på papper om man hellre vill läsa så än på skärmen. Och den är "baklänges", vi ska försöka rätta till det så fort som möjligt. Men det är egentligen bara att välja omvänd ordning när man skriver ut.
Jag tror Vulkan har kommit med en strålande affärsidé. Vem som helst kan publicera sig, det kostar ingenting för författaren. Det jag tycker är pinligt är att portot är dyrt i Sverige. Och än så länge kan man inte köpa Vulkans böcker annat än via posten. Så småningom kommer böckerna i bokhandeln, men det dröjer kanske. Hela ansvaret för publiceringen ligger på författaren, man är sin egen redaktör och det är ett knep att hitta alla radfall, dubbla mellanslag, skrivfel och sådant. Hur noga jag än är, finns det alltid någon skavank kvar.
Tack alla som skrivit kommentarer, jag ska svara mer personligt senare.
Jag tror Vulkan har kommit med en strålande affärsidé. Vem som helst kan publicera sig, det kostar ingenting för författaren. Det jag tycker är pinligt är att portot är dyrt i Sverige. Och än så länge kan man inte köpa Vulkans böcker annat än via posten. Så småningom kommer böckerna i bokhandeln, men det dröjer kanske. Hela ansvaret för publiceringen ligger på författaren, man är sin egen redaktör och det är ett knep att hitta alla radfall, dubbla mellanslag, skrivfel och sådant. Hur noga jag än är, finns det alltid någon skavank kvar.
Tack alla som skrivit kommentarer, jag ska svara mer personligt senare.
Torrdockans bok Alkisar är publicerad!
Jag har gjort det! Jag har gjort det! Gett ut min bok. Den går att köpa som pocket eller som E-bok på förlaget Vulkan,
http://www.vulkan.se
Det var ett stort jobb, det är därför jag haft svårt att sköta min blogg. Texter från den är samlade och det tog tid att välja, stryka, ordna. Jag skickade först till ett vanligt förlag, men fick ett artigt nej tack till svar. Eftersom jag inte är ute efter att tjäna pengar eller bli känd på min bok, valde jag att ge ut den på print-on-demand precis som tusentals andra skrivgalna människor gör numera.
Gå dit och titta - man kan provläsa och se omslaget och läsa lite om boken. Finns i shopen bland nyheter, bloggböcker.
http://www.vulkan.se
Det var ett stort jobb, det är därför jag haft svårt att sköta min blogg. Texter från den är samlade och det tog tid att välja, stryka, ordna. Jag skickade först till ett vanligt förlag, men fick ett artigt nej tack till svar. Eftersom jag inte är ute efter att tjäna pengar eller bli känd på min bok, valde jag att ge ut den på print-on-demand precis som tusentals andra skrivgalna människor gör numera.
Gå dit och titta - man kan provläsa och se omslaget och läsa lite om boken. Finns i shopen bland nyheter, bloggböcker.
080808
080808! Jag älskar de där sifferkombinationerna! Vilken perfekt dag för att bli född! 121212 är det över. Då får vi då trösta oss med andra roliga nummerserier när det gäller datum. I Sverige. För vi är helt ute och cyklar när det gäller ordningen på dessa siffror. Någon internationell standard tycks inte finnas. 080808 är det som tur är ingen tvekan om, annars kan det vara en smula knepigt att hålla ordning på vilket år, vilken månad, vilken dag. Samma ordning som i våra födelsenummer är definitivt inte standard världen över.
Dricka i gröngräset
Läste i en gratistidning om olika bubbelviner som passar till midsommmar. Det såg charmigt ut på bild, en knippe blondiner låg på mage i gräset och skålade och skrattade och skulle föreställa förfesta inför midsommarnatten. Det är en fyllenatt utan motstycke. Jag har sett campingplatserna på Öland dagen efter det att alla rest. Om folk tror att de har uppfunnit supandet vid midsommar själva kan de läsa lite bygdehistoria (om det finns något nedskrivet) som berättar vilka uråldriga traditioner vi för vidare genom att riktigt braka loss den där magiska natten. Födelsetalen brukade förr i världen stiga raskt i höjden nio månader efter midsommar. Många kan tacka alkoholen för att de alls blivit till. Andra fick skärsår och ärr, utslagna tänder och sönderrivna kläder, en del bars hem i fyllan och hålornas skvallerkärringar av båda könen hade samtalsämnen till nästa midsommar - minst.
Den nordiska midsommarnatten är fylld av magik, ju längre norrut desto ljusare natt. Att vi svenskar har blivit hoppande kväkande grodor är ett mera modernt påfund, när det nu började. Denna numera världsberömda ramsa plågar vi varandra med medan barnen är med i dansen. Total fnatt. Visst är midsommarnatten speciell. Att gå hem från dansen på logen och se älvdansen på fuktiga ängar, lyssna på avlägsna ljud av musik och skratt, det är trolskt.
Den gemensamma midsommarstämningen är ömtålig, det räcker med att någon bryter den med fyllevrål och brölande så rivs stämningen sönder. Det är inte mycket trolskt över raglande fyllbultar som spyr i dikena. Jag unnar verkligen alla som vill att dricka i gröngräset, att slå runt i glädje och fest, och hoppas att den fina midsommarnatten blir så ljuv som alla romantiska drömmar lovar. Det är inte lika stämningsfullt att skåla med sin Älskade i te eller Ramlösa, jag medger det. Vi som inte kan dricka alkohol brukar tröttna tidigt på festerna. Det blir för mycket lallande och gaggande och ingen brukar till slut kunna se någon alls stadigt i ögonen. I mera sansade sällskap är verkligen midsommar en tradition att vara rädd om. Visst är det något alldeles särskilt när ett helt land pyntar sig till fest och vakar in soluppgången, må vara lite på dojan, men ändå med fötterna stadigt i gräsmattan! Ha en alldeles underbar midsommar!
Den nordiska midsommarnatten är fylld av magik, ju längre norrut desto ljusare natt. Att vi svenskar har blivit hoppande kväkande grodor är ett mera modernt påfund, när det nu började. Denna numera världsberömda ramsa plågar vi varandra med medan barnen är med i dansen. Total fnatt. Visst är midsommarnatten speciell. Att gå hem från dansen på logen och se älvdansen på fuktiga ängar, lyssna på avlägsna ljud av musik och skratt, det är trolskt.
Den gemensamma midsommarstämningen är ömtålig, det räcker med att någon bryter den med fyllevrål och brölande så rivs stämningen sönder. Det är inte mycket trolskt över raglande fyllbultar som spyr i dikena. Jag unnar verkligen alla som vill att dricka i gröngräset, att slå runt i glädje och fest, och hoppas att den fina midsommarnatten blir så ljuv som alla romantiska drömmar lovar. Det är inte lika stämningsfullt att skåla med sin Älskade i te eller Ramlösa, jag medger det. Vi som inte kan dricka alkohol brukar tröttna tidigt på festerna. Det blir för mycket lallande och gaggande och ingen brukar till slut kunna se någon alls stadigt i ögonen. I mera sansade sällskap är verkligen midsommar en tradition att vara rädd om. Visst är det något alldeles särskilt när ett helt land pyntar sig till fest och vakar in soluppgången, må vara lite på dojan, men ändå med fötterna stadigt i gräsmattan! Ha en alldeles underbar midsommar!
Från runsten till blogg
Märkliga ord det dyker upp: bloggosfären. Nyordlistan är alltid intressant läsning. En del ord är dagsländor och överlever knappt säsongen, andra ord kommer för att stanna och införlivas med språket och hamnar i nästa upplaga av SAOL. Förmodligen kommer bloggosfär som ord att stanna. Något ord måste man ju ha för att beskriva detta märkliga fenomen som så många ägnar sig åt. Jag hörde i programmet Media i P1 i dag lite bloggprat. En del bloggar blir mycket besökta och får en oerhörd genomslagskraft. Besöksantalet slår rekord och annonsörerna flockas och betalar för att synas på en blogg som t ex handlar om kläder eller andra varor. Jag kan inte låta bli att fnissa, när jag tänker på vem eller vilka som skulle vilja annonsera på Torrdockans blogg? Faktum är att jag betalar för att slippa annonsering! Jag vill inte ha reklam i min text, det skulle störa mig.
Att det kommit in ett kommersiellt intresse i bloggvärlden känns tveeggat. Det är väl trevligt om några tjänar pengar på sina bloggar, men det säger naturligtvis ingenting om kvaliteten på det som skrivs. Dock - den som har många besök skriver om något som intresserar många, den som inte lyckas fånga läsares intresse, får antingen ge upp eller ändra stil - om det är besöken som är viktiga. Självklart är det för läsarna en skrivare skriver på webben. Annars kan skrivandet kännas meningslöst. Den som har något att berätta har fått ett fantastiskt tillfälle att nå många människor på ett genialt sätt. Så har aldrig det skrivna ordet kunnat distribueras förr. Vem som helst med en dator kan skriva hur mycket som helst och publicera det omedelbart. Det behövs ingen omväg via ett förlag. På mest ont kanske, eftersom det inte finns någon kvalitetsgaranti för vad som skrivs på webben. Det går att skriva smörja och att använda språket som man själv vill, stavningen kanske det inte är så noga med och åsikterna är inte bollade mot ett bollplank. Ändå är allt detta skrivande det bästa som hänt på länge, känner jag. Det skrivna ordet har en garanterad överlevnad.
I en tid då vi knappt skriver brev, mest mailar och sms:ar och våra texter gömmer sig i datorn, känns bloggandet som en garanti för att vår nutid speglas i text precis som förr. Det lilla och vardagliga som förr skrevs i privata brev, skrivs i bloggar på webben. Alla dessa anonyma skrivare med sina bloggar gör naturligtvis en värdefull kulturinsats. Det är bara att tacka och ta emot. Den som skriver för att tjäna pengar på bloggandet, får smaka på en verklighet som varje person med skrivandet som levebröd får uppleva. Att skriva är inte som att ha ett annat yrke. Det är inte en garanterad försörjning med månadslön och trygghet. Att bli publicerad är ingen självklarhet och många, de flesta, får bittert ta emot refuseringsbrev och möta kalla handen. Därför är webben så underbart annorlunda, en jättestor yta för kommunikation och med en obegränsad räckvidd. Vilket eldorado för en skrivande människa! Från runsten till blogg! Leve det skrivna ordet!
Att det kommit in ett kommersiellt intresse i bloggvärlden känns tveeggat. Det är väl trevligt om några tjänar pengar på sina bloggar, men det säger naturligtvis ingenting om kvaliteten på det som skrivs. Dock - den som har många besök skriver om något som intresserar många, den som inte lyckas fånga läsares intresse, får antingen ge upp eller ändra stil - om det är besöken som är viktiga. Självklart är det för läsarna en skrivare skriver på webben. Annars kan skrivandet kännas meningslöst. Den som har något att berätta har fått ett fantastiskt tillfälle att nå många människor på ett genialt sätt. Så har aldrig det skrivna ordet kunnat distribueras förr. Vem som helst med en dator kan skriva hur mycket som helst och publicera det omedelbart. Det behövs ingen omväg via ett förlag. På mest ont kanske, eftersom det inte finns någon kvalitetsgaranti för vad som skrivs på webben. Det går att skriva smörja och att använda språket som man själv vill, stavningen kanske det inte är så noga med och åsikterna är inte bollade mot ett bollplank. Ändå är allt detta skrivande det bästa som hänt på länge, känner jag. Det skrivna ordet har en garanterad överlevnad.
I en tid då vi knappt skriver brev, mest mailar och sms:ar och våra texter gömmer sig i datorn, känns bloggandet som en garanti för att vår nutid speglas i text precis som förr. Det lilla och vardagliga som förr skrevs i privata brev, skrivs i bloggar på webben. Alla dessa anonyma skrivare med sina bloggar gör naturligtvis en värdefull kulturinsats. Det är bara att tacka och ta emot. Den som skriver för att tjäna pengar på bloggandet, får smaka på en verklighet som varje person med skrivandet som levebröd får uppleva. Att skriva är inte som att ha ett annat yrke. Det är inte en garanterad försörjning med månadslön och trygghet. Att bli publicerad är ingen självklarhet och många, de flesta, får bittert ta emot refuseringsbrev och möta kalla handen. Därför är webben så underbart annorlunda, en jättestor yta för kommunikation och med en obegränsad räckvidd. Vilket eldorado för en skrivande människa! Från runsten till blogg! Leve det skrivna ordet!
Är det från mars dom är, männen?
Där är det stelfruset och amerikanarnas utskick dit har i dagarna landat på en öde planet. Mars heter romarnas gamla krigsgud och det är väl han som sett till att striden pågick till sista man. Så nu är det folktomt. Och inga kvinnor som kan föda nya babysar. Jag ger fullkomligt fasen i mars, jag tycker det räcker med jorden. Ingen behöver berättra något för mig om den yttersta rymden, jag har fullt jobb med att ta in vad som händer i världen, i Sverige, i Stockholm, i Hedemora, i Arboga, i konstiga hus i konstiga städer i konstiga länder, egentligen vill jag blunda för det också och placera det på ointressanra mars för att få perspektiv, men jag kan inte undgå att ta in det löpsedlarna skriker åt mig när jag drar kundvagnen i gallerian. Hela min vardag är perforerad med nyheter från minsta håla om där hänt något vedervärdigt. En skandal eller ett bestialiskt brott placerar en ort på kartan, annars finns den knappt i utomstående människors medvetande.
Män är från Mars kvinnor från Venus, ungefär så hette en bok. Venus är inte mycket trevligare, torrt kan man lugnt påstå. Venus vatten kokade bort! Växthuseffekten gjorde så att oceanerna på Venus kokade torra så där låg väl deras fiskar och sprattlade i stekpannan direkt. Nu är vår närmaste granne Venus 500 grader varm och snustorr - trots att jorden och Venus hade mycket snarlika förutsättningar från början. Det låter inget vidare trevligt. Att välja mellan Mars och Venus som tillhåll är värre än pest och kolera! Jorden är ett mycket bra alternativ - medeltemperaturen är 15° och växthuseffekten har ännu bara börjat! Jorden är den bästa av alla världar, synd bara att vi ska slåss och kasta sten och skjuta sönder varandras hus! Ingen kan ju fly härifrån till varken Venus eller Mars. Vi får hålla oss kvar så gott det går.
Visst fungerar vi olika, män och kvinnor!
Män är från Mars kvinnor från Venus, ungefär så hette en bok. Venus är inte mycket trevligare, torrt kan man lugnt påstå. Venus vatten kokade bort! Växthuseffekten gjorde så att oceanerna på Venus kokade torra så där låg väl deras fiskar och sprattlade i stekpannan direkt. Nu är vår närmaste granne Venus 500 grader varm och snustorr - trots att jorden och Venus hade mycket snarlika förutsättningar från början. Det låter inget vidare trevligt. Att välja mellan Mars och Venus som tillhåll är värre än pest och kolera! Jorden är ett mycket bra alternativ - medeltemperaturen är 15° och växthuseffekten har ännu bara börjat! Jorden är den bästa av alla världar, synd bara att vi ska slåss och kasta sten och skjuta sönder varandras hus! Ingen kan ju fly härifrån till varken Venus eller Mars. Vi får hålla oss kvar så gott det går.
Visst fungerar vi olika, män och kvinnor!
Staten som drogtillverkare
Staten som drogtillverkare! En absolut absurd tanke. Vad ska medborgarna lita till om deras egen stat stjälper dem ner i missbruk och misär? Narkotika bekämpas mig veterligt av de allra flesta stater och fördöms, det väntar höga straff för människor som ägnar sig åt knarkhantering, försäljning, ja allt som har med droger att göra. Stora larmklockan ljuder när någon ny drog börjar spridas bland unga människor. Allt intresse och all uppmärksamhet fokuseras på det vi kallar droger. Allt utom på den vanligaste drogen av alla, den i särklass mest omhuldade och godkända: alkohol. Den drogen har en undantagsställning och säljs öppet utan alltför krångliga restriktioner.
Staten säljer nu vinstmaskinen Vin & Sprit till Frankrike. Det känns bra för en gammal alkis. Det är åtminstone inte min egen stat som tjänar pengar på alkoholen, min egen dubbelmoraliska självgoda stat som gärna lyssnat till klirret i kassan när nationalfyllorna avlöst varandra. Kan detta höja nykterheten? Naturligtvis inte. Det har ingenting att göra med nykterhet vem som tillverkar alkohol, det är mer en fråga om moral och etik. Samma stat som fördömer droger, ska inte syssla med att framställa droger. Låt oss sluta säga: Alkohol och droger. Låt oss säga som det är: Alkohol och andra droger.
Staten kommer att fortsätta sälja drogen alkohol oavsett vem ägarna till fabrikerna är. Så är det och kommer det att förbli. Nykterhet är resandes ensak. Alkohol är den enda drog som staten tillhandahåller över disk - all annan droghantering är och förblir olaglig.
Semester
Jag befinner mig pa semester, ser att manga kommer hit och laser. Jag kommer hem snart och ska fortsatta skriva. Jag har varit ensam med en minibar en vecka / det har gatt bra, jag har ingen lust att dricka. Allt kanns battre utan alkohol! Lovar! Halsningar fran Torrdockan
Februaribilder
Avdelning Vovvar som väntar
Avdelning Skatbo
Avdelning Vårtecken
Foto: Torrdockan 2008
Ingen fungerande dagbok
Min blogg är inte en dagbok, det är en massa inlägg som skrivs spontant, ibland inte på dagar eller till och med veckor, ibland flera på en dag. Så har det varit sen jag startade. Just nu har jag en smula ebb i idébanken och känner på något sätt att ämnet är något genomtröskat. Det finns ingenting som är så långt borta som alkoholen. Jag tänker inte på den, känner inte något sug och har en massa annat att ta itu med. Jag är en befriad slav, en sån på galären som äntligen fått dra in årorna och hoppa i land. Jag står inte och hurrar eller hissar flaggan på kajen, jag är försiktig. Övermod är en farlig känsla.
Den som gärna vill läsa något här, kan bläddra bakåt och välja att läsa ett eller två år tillbaka i samma månad. Det är lång hållbarhetstid på det mesta som står skrivet här, alkoholproblem är högaktuella fortfarande efter det att Noa traskade i land och drev upp sina vinplantor. Rätt som det är får jag min skrivlust åter och skriver en ny ramsa.
Är det förresten någon som försökt sälja något på Tradera? Jag håller på, men det verkar som om de flesta vill att saker ska kosta 1 krona! Det tar en fruktansvärd massa tid och har en krävande administration. Sen folk slutat att skriva privatbrev är det kanske Tradera som håller Posten vid liv. Alla svenskar skickar brev och små paket härs och tvärs och byter varor med varandra...
Den som gärna vill läsa något här, kan bläddra bakåt och välja att läsa ett eller två år tillbaka i samma månad. Det är lång hållbarhetstid på det mesta som står skrivet här, alkoholproblem är högaktuella fortfarande efter det att Noa traskade i land och drev upp sina vinplantor. Rätt som det är får jag min skrivlust åter och skriver en ny ramsa.
Är det förresten någon som försökt sälja något på Tradera? Jag håller på, men det verkar som om de flesta vill att saker ska kosta 1 krona! Det tar en fruktansvärd massa tid och har en krävande administration. Sen folk slutat att skriva privatbrev är det kanske Tradera som håller Posten vid liv. Alla svenskar skickar brev och små paket härs och tvärs och byter varor med varandra...
Och snart så kommer sommaren...
Klappat och klart!
Inte vet jag vad klappat och klart egentligen betyder, klappar man någon eller något eller klappar man till någon eller något? Men hur som helst, nu är det klappat och klart! Och det betyder just nu att om ett tag reser jag ut i världen och möter sol och värme. Det kändes så hopplöst med den långlånga januari och det konstiga vädret som gjorde minsta promenad till ett obehagligt äventyr med regn, glopp och blåst och min granne och jag kom överens om att nu skulle vi ge oss av ett tag. En vecka på ett riktigt maxigt hotell med all inclusive och uppvärmd pool, det får bli lösningen på vinterns problem. Och det blir inte något av de allra vanligaste semestermålen!
Det är en ytterst praktisk vänskap som uppstått tvärs över farstun här. Vi går på teater och opera tillsammans och har gjort några små utflykter förut. Nu tog vi tag i den här resan och jag har tidigare med andra reskamrater varit van vid att det skulle diskuteras till tusen om varje detalj och bläddras kataloger till vansinne tills det mesta var så uttjatat att resan inte längre kändes lockande. Vi drög upp riktlinjerna på tio minuter, åkte till en resebyrå och ärendet var avklarat inom mindre än tjugo minuter vid disk. Och det var ändå en ganska stor affär!
Så nu är allt verkligen klappat och klart! Det dröjer ett tag innan det är packat också, men det känns skönt att ha något att se fram emot. Det är lättare att uthärda mörker och ruskväder med ett glittrande resmål i sikte! Jag tror att förmågan att komma till beslut har skärpts hos mig, jag har mycket enklare att skala bort alternativ och se den bästa vägen till beslut och mål. Förr var jag en vingelfia som velade som en åsna mellan femtioelva hötappar och det tog evigheter att komma till beslut. Dessutom ångrade jag mig omedelbart när jag väl hade bestämt något! Kan det verkligen vara nykterheten som gett mig den inre målmedvetenhet som jag aldrig tidigare haft?
Palmer, sol och en uppvärmd pool!
Det är en ytterst praktisk vänskap som uppstått tvärs över farstun här. Vi går på teater och opera tillsammans och har gjort några små utflykter förut. Nu tog vi tag i den här resan och jag har tidigare med andra reskamrater varit van vid att det skulle diskuteras till tusen om varje detalj och bläddras kataloger till vansinne tills det mesta var så uttjatat att resan inte längre kändes lockande. Vi drög upp riktlinjerna på tio minuter, åkte till en resebyrå och ärendet var avklarat inom mindre än tjugo minuter vid disk. Och det var ändå en ganska stor affär!
Så nu är allt verkligen klappat och klart! Det dröjer ett tag innan det är packat också, men det känns skönt att ha något att se fram emot. Det är lättare att uthärda mörker och ruskväder med ett glittrande resmål i sikte! Jag tror att förmågan att komma till beslut har skärpts hos mig, jag har mycket enklare att skala bort alternativ och se den bästa vägen till beslut och mål. Förr var jag en vingelfia som velade som en åsna mellan femtioelva hötappar och det tog evigheter att komma till beslut. Dessutom ångrade jag mig omedelbart när jag väl hade bestämt något! Kan det verkligen vara nykterheten som gett mig den inre målmedvetenhet som jag aldrig tidigare haft?
Palmer, sol och en uppvärmd pool!
Måste jag gå ut?
Måste jag gå ut ur idet? Jag har ordnat det så bekvämt inomhus och fixat ett matförråd så att jag kan stanna hemma. Jag har teven vid sängen, jag har radio, tidningarna kommer i brevlådan, datorn är på en armslängds avstånd, DVD-filmerna och böckerna lockar, julprylarna är bortstädade, jag har bärbar inomhustelefon, det fattas mig ingenting. Ute regnar det just nu. Det har varit bitande kallt några dagar och jag har varit ute och huttrat. Jag har skaffat tjocka resebroschyrer, jag läser om uppvärmda pooler, sol, sand och helpension. Utflykter genom öknen, kvällsunderhållning vid Röda Havets strand. Jag drömmer mig bort, regnet knattrar på balkongräcket, kaffet är slut. Det är dags att sluta drömma och ta tag i vardagen. Jo, jag måste gå ut. Jag måste lämna idet och sticka ut nosen i det grå vintervädret. Var är snön? Inte här i alla fall.
Det var ett tag sedan jag skrev. Jag behöver sådana pauser ibland för att samla tankarna och skaffa mig en smula perspektiv. Tankarna har virvlat runt. Nu landar de. Jag återkommer...
Det var ett tag sedan jag skrev. Jag behöver sådana pauser ibland för att samla tankarna och skaffa mig en smula perspektiv. Tankarna har virvlat runt. Nu landar de. Jag återkommer...
Mellandagar
Jag trivs med mellandagar. De känns inte som riktiga dagar, de är lite planlösa. Lite mittemellan, som mellanmjölk. Man behöver inte företa sig något på mellandagar om man inte måste. Speciellt de här dagarna mellan nyår och trettonhelg tycker jag är en gåva. De är tillräckligt många för att man ska kunna företa sig något, men ändå för få för att det finns plats för att uträtta något tidskrävande och allvarligt. Mellandagar kan man slappa om man vill, utanför är aktiviteten på sparlåga, det går att undvika folksamlingar och reor. Mellandagar är placerade strategiskt mellan viktiga helgdagar liksom klämdagar. Ordet mellandag är knutet till storhelger, klämdagar kommer mer nyckfullt. I år ska det visst vara mycket få klämdagar. I en del språk finns inte någon motsvarighet till ordet klämdag, i Sverige är vi helt fenomenala att utnyttja sådana för att pyssla med privata ting.
Jag njuter och minns barndomens känsla av jullov! Det är en paus i verkligheten, en stillastående räcka dagar som kan användas till något totalt onyttigt eller bara rinna iväg och avbrytas med djupdykningar i kylskåpet, provsmakning på julklappschokladen, samtal med släkt och vänner och slöande som soffpotatis. Efter ett tag brukar jag bli rastlös och längta efter något att hugga tag i, ett storjobb för att få utlopp för all lagrad energi. Men just nu kurar jag och zappar mellan kanalerna, bläddrar i julklappsböckerna och provar mina nya tofflor...
Jag njuter och minns barndomens känsla av jullov! Det är en paus i verkligheten, en stillastående räcka dagar som kan användas till något totalt onyttigt eller bara rinna iväg och avbrytas med djupdykningar i kylskåpet, provsmakning på julklappschokladen, samtal med släkt och vänner och slöande som soffpotatis. Efter ett tag brukar jag bli rastlös och längta efter något att hugga tag i, ett storjobb för att få utlopp för all lagrad energi. Men just nu kurar jag och zappar mellan kanalerna, bläddrar i julklappsböckerna och provar mina nya tofflor...
Gott nytt år!
Ett gott nytt år önskar jag alla! Ett fint år som skapar många nya trevliga minnen.
Det finns säkert någon som undrar "hur hon gör det där" med texter och bilder in i bakgrunden.
Jag har ett gammalt ritprogram Painter Classic från 1998 (!) som jag trixar med. Det finns säkert finare program, men jag klarar mig bra med det. Jag jobbar utanför bloggen och hämtar bakgrundsfärgen härifrån med pipett. Sen är det några knep och knåp till och så är det klart!
Jag har ett gammalt ritprogram Painter Classic från 1998 (!) som jag trixar med. Det finns säkert finare program, men jag klarar mig bra med det. Jag jobbar utanför bloggen och hämtar bakgrundsfärgen härifrån med pipett. Sen är det några knep och knåp till och så är det klart!
Ensam nyårsafton
Vad jag kan minnas är det första gången jag är ensam en nyårsafton. Jag kuslade mig litet för det, tyckte att det kändes en smula övergivet och tomt. Så började jag tänka bakåt på alla nyårsaftnar jag haft lyckan att inte vara ensam. Då tyckte jag det var självklart att vara tillsammans med andra en sådan här kväll. Jag tänkte säkert inte mer än lite förstrött på de som var ensamma för att vaka in det nya året. Jag minns några nyårsaftnar som sticker av särskilt för att de var så innehållsrika och annorlunda. Ett år var RB och jag i London med ett par vänner. Flyget var försenat, London var fullproppat, trafiken stod still. Vi sprang längs Oxford Street för att hinna fram före nyårsslaget till Trafalgar Square, men vid Piccadilly Circus var det tvärstopp. Tolvslaget hade just förklingat, folk var som galna och det kom några unga tjejer och kramade oss och pussade RB mitt på munnen! Vi greps av livsglädje och dansade fram och deltog i sången. Å det var häftigt.
En nyårsafton när jag var tonåring minns jag också. Jag brukade alltid vara med mamma och pappa. Jag var aldrig ute och festade med kompisar den kvällen. Vi hade det högtidligt, det var en allvarlig stund hemma hos oss när tolvslaget klingade och vi brukade skåla i någon söt sherry och sen krama varandra. Sen gick pappa ut och sköt med mausern rakt upp mot himlen, ett löst skott, inte mer. Katten fick spader och stack iväg och kom inte tillbaka förrän efter två dagar. Så var det nya året välkomnat.
En annan nyårsafton var så hemsk så den vill jag inte tänka på. Ändå händer det att den dyker upp i minnet som en ond dröm och väcker upp känslorna av vanmakt, förtvivlan och rädsla. Lyckligt nog har jag haft många goda nyårsaftnar sedan dess. Millennieskiftet hade RB och jag varsitt barnbarn i knäet och njöt av babysällskap medan raketerna tjöt och smällde utanför.
Jag trodde aldrig att jag skulle vara ensam en sådan här kväll, jag trodde heller inte att jag skulle kunna klara det utan sorg och tårar. Jag ville alltid vara mitt i alla fester och tillställningar, ensamheten var ett skrämmande spöke. Det känns inte alls sorgligt. Jag saknar ingenting. Jag tycker inte synd om mig själv utan är nöjd med att ha det städat och julpyntat. Jag tänder alla ljus i kväll (och jag har pippi på levande ljus så det finns hur många som helst överallt), ser lite på TV, tänker en smula på året som gått, väcker liv i en del vackra behagliga minnen och lyssnar kanske på skön musik före läggdags. Det blir en bra nyårsafton, en värdig nyårsafton och jag är nykter och har ingen fånig hatt på skallen och skrålar inte några visor. Jag saknar förstås RB fruktansvärt mycket en sådan här kväll, men jag tänker med tacksamhet på att vi ändå fick många, många nyårsaftnar tillsammans...
En nyårsafton när jag var tonåring minns jag också. Jag brukade alltid vara med mamma och pappa. Jag var aldrig ute och festade med kompisar den kvällen. Vi hade det högtidligt, det var en allvarlig stund hemma hos oss när tolvslaget klingade och vi brukade skåla i någon söt sherry och sen krama varandra. Sen gick pappa ut och sköt med mausern rakt upp mot himlen, ett löst skott, inte mer. Katten fick spader och stack iväg och kom inte tillbaka förrän efter två dagar. Så var det nya året välkomnat.
En annan nyårsafton var så hemsk så den vill jag inte tänka på. Ändå händer det att den dyker upp i minnet som en ond dröm och väcker upp känslorna av vanmakt, förtvivlan och rädsla. Lyckligt nog har jag haft många goda nyårsaftnar sedan dess. Millennieskiftet hade RB och jag varsitt barnbarn i knäet och njöt av babysällskap medan raketerna tjöt och smällde utanför.
Jag trodde aldrig att jag skulle vara ensam en sådan här kväll, jag trodde heller inte att jag skulle kunna klara det utan sorg och tårar. Jag ville alltid vara mitt i alla fester och tillställningar, ensamheten var ett skrämmande spöke. Det känns inte alls sorgligt. Jag saknar ingenting. Jag tycker inte synd om mig själv utan är nöjd med att ha det städat och julpyntat. Jag tänder alla ljus i kväll (och jag har pippi på levande ljus så det finns hur många som helst överallt), ser lite på TV, tänker en smula på året som gått, väcker liv i en del vackra behagliga minnen och lyssnar kanske på skön musik före läggdags. Det blir en bra nyårsafton, en värdig nyårsafton och jag är nykter och har ingen fånig hatt på skallen och skrålar inte några visor. Jag saknar förstås RB fruktansvärt mycket en sådan här kväll, men jag tänker med tacksamhet på att vi ändå fick många, många nyårsaftnar tillsammans...
