Vad skulle man göra utan vänner?
Lev medan du lever!
Hycklarnas afton
En fest som också började festligt
Fredagsmys
Också ett fredagsmys?
En knyckt bulle
Jag är inte smickrad, jag är förbannad för en tidningsredaktion måste veta var gränserna går och vad lagen säger. En sak som jag funderar över: Varför är det tre karlar som skrivit det jag skrivit, inte en enda tjej? Nu måste jag försöka vända det här från mig, just den här typen av orättvis behandling och översitteri som jag varit utsatt för, är farligt destruktiva. Enda sättet att överleva ilskan, frustrationen och besvikelsen är att ta det lugnt, be om sinnesro, förstånd och mod.
En stark drivkraft
Jag har haft en smula problem med skrivandet här en längre tid. Jag tyckte jag inte hade mer att tillägga i det här ärendet och jag tyckte jag upprepade mig och att jag var färdig med det här. Bloggen speglade inte hela min tillvaro, herregud mitt liv är inte bara ett enda ältande om hur det är att vara alkis. Jag har fått en underbar gåva: att vara nykter och jag vill gå vidare, lämna det bakom mig. Jag tänker alltmer sällan på alkohol, jag har fått sinnesro och jag lever ett harmoniskt liv, där det just för tillfället inte händer något uppseendeväckande. Jag har vanliga vardagsbekymmer som alla andra och jag följer debatter och händelser som alla andra. Men skrivlusten finns kvar. Den har vaknat till liv igen efter det här uppehållet. Jag har skrivit annat under tiden, inte alls för webben, och jag har arbetat med det jag trivs bäst med: trycksaker.
Jag har gjort 978 inlägg här under åren som gått, det är inte något rekord, men ändå en ganska imponerande siffra. En del av inläggen finns i min bok Alkisar som går att beställa på Vulkan. Den säljer inte särskilt mycket, antagligen för den blir dyr med porto och allt. Jag tjänar inte en krona på den, jag får betala som alla andra. Och jag skulle nog inte heller köpa den för det priset. Jag tycker det är problematiskt. Ska jag fortsätta här och skriva om alkoholproblem som Rakel Torrdocka eller ska jag öppna en ny blogg. Eller ska jag skriva på ställen? Eller vad ska jag göra. Att jag har lämnat det eviga tugget om alkohol är ett friskhetstecken. Så blir man när nykterheten har slagit rot, det finns en massa annat att intressera sig för och det händer hela tiden nya saker att engagera sig i. Nykterheten gör att man blir som normala människor. Normala människor är inte fixerade vid alkohol, de tänker inte ständigt på den och de domineras inte av den. Det är kanske helt logiskt att jag efter flera års nykterhet inte längre engagerar mig i problemet på samma sätt som förut.
Just nu känns det som att jag ska fortsätta skriva här men att jag kanske lämnar det ständiga alkoholpratet. Jag ska försöka göra en lista, en handledning med länkar till de inlägg i min blogg som jag tror har stor betydelse för andra alkoholister och för deras anhöriga. Och så skruvar jag på kapsylen och skriver om andra saker! Bara någon gång om det blir aktuellt om alkohol.
Tveksamt?
Detta är en detalj från Michelangelos takmålning i Sixtinska kapellet i Rom. Kanske minns du att handen till vänster tillhör Adam och den högra handen är Guds hand. Syns det kanske en liten gnista mellan Adams pekfinger och Guds? Den här bilden fascinerar mig mycket. Jag har den med magnet på mitt kylskåp, den hänger med.
Adam ligger nonchalant utsträckt på jorden, han är nyskapad. Ett gott arbete syns det. Eva är inte skapad ännu, hon ska ju tas ut ur bröstkorgen på Adam så han måste väl ta några djupa andetag först för att klara det. Ett praktexempel på manlig påhittighet för att förklena kvinnans roll och insats i världsordningen: enda gången Mannen föder ett barn så är det en kvinna! Rangordningen är glasklar. Gud svävar majestätiskt i ett moln strax ovanför jordytan. Han är nöjd med sitt verk. Det fattas bara Adam en sak, nämligen Livet. Adam måste få liv och det ska Gud ge honom.
Vad är det för hand Adam sträcker fram för att få det underbara livet? En slapp, till synes kraftlös hand i en nonchalant gest. Som om han skulle ta emot en handkyss. Adam verkar inte särskilt ivrig eller angelägen. Vad är det för drummel? Här är han skapad som den första människan, nummer ett och ska få det underbara livet, hans eget ögonblick av evigheten. Och så verkar han inte ens angelägen! Gud kunde sväva vidare och förargat tänka: ånej, så där enkelt ska han inte ha det! Jag skippar det här första exemplaret och skapar en ny. Men till slut når ändå Guds pekfinger fram till Adams hand, livsgnistan, den oersättliga, flyger mellan dem och Adam blir levande.
Men varför har Adam denna tveksamma attityd? Är han rädd? Ja kanske, livet är inget att leka med, åtminstone inte om man blir utjagad ur Paradiset som Adam och Eva sen blev. Där ligger han makligt utsträckt och behöver egentligen inte röra ett finger, nu ska han få livet som gör att han inte får en lugn stund mer i sitt liv. Den där handen som han sträcker ut ska arbeta hårt och oförtrutet, den kommer att bli skrovlig och smutsig, få självsprickor och valkar. Kanske han tror det är bättre att ligga kvar på marken och vila. Kanske Gud kan skapa några fåglar som sällskap åt honom så att han slipper det där komplicerade med Eva.
Gud har gjort jobbet. Det enda Adam behöver göra är att sträcka ut sin hand. Mer krävs inte. Ändå tvekar han. Det är en vacker bild av en vacker skapelseberättelse bland tusentals andra. Våra nordiska gudar gjorde de första människorn av två träd, Ask behövde inte ge liv åt Embla, hon var ett eget träd.
Den som behöver hjälp och bara behöver sträcka ut sin hand för att få den, kanske kan känna ibland som Adam. Jag har det bekvämt som det är. Jag stannar kvar i mitt gamla. Jag orkar inte. Inte nu, senare. En annan dag. Jag väntar. Låt det gå en tid. I morgon passar bättre.
Känner någon igen sig? Tvekan, tvivel, håglöshet, flyktbegär, rädsla, nonchalans, konflikträdsla, lättja. "Visst vill jag bli nykter. Visst ska jag bli det. Nån gång. Senare. Inte nu, senare. En annan dag. I morgon kanske. Eller nästa vecka. Det har jag bestämt mig för. Men inte i dag. Det blir nog bra. Man får inte ha för bråttom. Tids nog ska jag sluta dricka. Om jag behöver hjälp? Nej, nej, jag klarar mig på egen hand. Just nu passar det bara inte. Kanske i sommar. Eller i höst. Vi får se." När det enda du behöver göra är att sträcka ut din hand för att ta emot livet som erbjuds dig!
...återfå mitt förstånd
Andra steget lyder: Vi kom till tro att en kraft större än vår egen kunde återge oss vårt förstånd. En kraft större än min egen ska hjälpa mig. Vad ska jag få hjälp med? Att bli nykter? Nej, det står inte ett ord om nykterhet. Jag ska få hjälp med att återfå mitt förstånd. Om jag återfår det, kommer jag att förstå att jag ska sluta dricka, att jag inte ska vara dåraktig nog att någonsin mer dricka. Den som har återfått sitt förstånd kommer att fatta det.
Jag har alltså haft ett förstånd som alla andra människor. Annars kan jag ju inte återfå det. Vart tog mitt förstånd vägen? Det löstes upp och förintades. Alkoholen löste upp mitt förstånd och jag förlorade det. Det är alkoholens effekt på oss människor. Jag skriver inte "oss alkoholister" för alkoholen gör ingen skillnad mellan sina konsumenter. Häll i en ärkebiskop massor av whiskey så blir han också en lallande fåntratt med mitran på sned och alban nerspydd. Det är alkoholens effekt och i ett lindrigt stadium kan alla observera det efter att det första glaset höjts i en skål runt bordet. Sorlet ökar, skratten bli högre, gesterna livligare och stämningen förändras.
Skillnaden mellan oss människor är bara att alkoholen berövar oss alkoholister vårt förstånd permanent, medan den vanliga konsumenten (som den tänkta ärkebiskopen med flera) får tillbaka sitt förstånd dagen efter. Priset är kanske en kraftig baksmälla, medan det för oss alkoholister har ett högre pris. Vi måste skölja bort ännu mer av vårt förstånd med ytterligare alkohol dagen efter och dagen efter i all oändlighet. Om vi inte återfår förståndet.
Alla våra försök att bli förståndiga när det gäller alkohol har misslyckats. Vi är helt medvetna om att vårt beteende är fel och förödande och vi bestämmer ideligen att sluta dricka, inte dricka så mycket, inte så ofta, inte ensam, inte på fest, inte mitt i veckan osv osv. Alla försök misslyckas förr eller senare. Alkoholen har tagit ifrån oss vårt förstånd och vi är kraftlösa när det gäller alkohol.
En kraft större än vår egen kan hjälpa oss. I första hand med att återfå förståndet. Det kommer att återvända bit för bit. För en del går det långsamt, för andra snabbt. Minsta klunk av alkohol gör att förståndet försvinner igen. Det kan inte stanna kvar i alkoholistens kropp när den tillförs alkohol. Alkoholisten kan vara hur begåvad som helst, hur smart som helst i alla andra sammanhang, men när det gäller alkohol säger det bara POFF och så har förståndet smitit ut igen. Sitter kanske på en sten utanför och glor håglöst på token därinne som super och dansar och ramlar och sluddrar.
Kraften är utanför oss, den finns inte inuti en alkoholist. Om så var fallet skulle det inte finnas några alkoholister, eftersom (trots vad många icke-alkisar tror) de flesta har en stark önskan att kunna sluta dricka, men kraften finns inte. Vad vi sen kallar den kraften är i läget oviktigt, vi måste konstatera att vi har den inte själva. Ska jag sluta dricka, och det måste jag om jag inte ska dö av min sjukdom, måste jag tro att en kraft större än min egen kan hjälpa mig. Inte genom att ta bort alkoholen från mig - den måste jag ställa undan själv - utan genom att ge mig tillbaka mitt förstånd som jag förlorat i spritfloden. Då, när jag får förståndet tillbaka, får jag kraft att sluta dricka.
