© Torrdockan

Vad är det för fel på skugga? Jag söker alltid den. Jag kan inte äta med solen stickandes i ögonen och jag kan inte se i starkt solsken. Jag behöver sval skugga för att må bra. Om inte skuggan fanns skulle allt vara likadant. Jag skulle knappt lägga märke till solskenet heller. Mentalt sett är jag i skugga nu, känsloskugga, energiskugga. Det är en tid för eftertanke, för ensamhet och något så fint som heter kontemplation - ett ord man kan dra till för att imponera en aning när man menar begrundande, försjunkande i funderingar. Visst är det bra att ha ett batteri av lite knepiga ord att ta till! Alltid kan man förvilla någon. Med andra ord: jag deppar. Det låter ohyggligt rakt på sak, det behövs inga förklaringar. Samtidigt låter deppa alltför vardagligt, som att inte orka kamma sig eller städa ur kylskåpet. Kontemplation låter den vanliga deppigheten få lite finare kläder, man har åtminstone kammat sig!

Det är något med den gamla psalmens ord Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans... Så är det. Mitt i det heta solskenet finns den svala skuggan bakom en mur, under ett träd, i skydd av ett parasoll. Ett steg, så är du ute i solskenet igen.  Så är det med mina sinnesstämningar också. Just nu skugga, sval och tankeväckande. Ett steg - och jag är ute i solen igen. Numera låter jag allt ta sin tid. Jag vet att skuggspelet är nyttigt för sinnet, jag vet att solen kommer att stråla igen, att moln drar förbi solen, att efter svartaste natt kommer ljusan dag. Jag behöver bara vänta. Och tänka. Kalla det för kontemplation om jag vill eller kalla det för att deppa. Ta det som ett nödvändigt ont eller en gåva att få vila i skugga efter all hetta i solsken. Det blir vad man gör det till. Det är en process lika gammal som människan själv - den mår bäst av att få läka sig själv utan droger och hurtbulleri. Det som är så svårt för oss nutida att inse. Ingenting blir egentligen bättre av att dämpas med tabletter eller alkohol. Snarare sämre. Tiden fungerar som den mest effektiva drog - den läker och dämpar. Det gäller bara att vänta och vila i skuggan.

Ju mer jag hör, ser och läser om människans framfart på jorden alla tider, alla kulturer, desto mer övertygad blir jag att det behövs en gud. En allsmäktig som kan råda över allt och hejda dessa vansinniga kryps framfart över varandras döda kroppar. Och om det inte finns en gud, måste någon uppfinna en. Människorna kan inte hantera jorden, de bara inte kan! Nu sitter vi snart med vatten upp till hakan och har simmande isbjörnar omkring oss. Ledsamt, det är vad det är.

Var och en kan förstås - precis som nu - söka skydd i sin egen lilla grotta och vakta ingången så att ingen smyger in. Men vi ska ju ut med jämna mellanrum för att skaffa mat, umgås och slåss. Situationen är kaotisk. Massmedia har sin givna roll i sammanhanget. Var inte glad! är deras mantra. Varje morgon vaknar jag av radions pratflod (P1) och där börjar det. Var inte glad! Var inte utsövd och lugn! Hoppa upp och skaka av skräck, för nu har vi nya rapporter från jordens minsta skrymsle. Inte från Röstånga eller Örnsköldsvik eller andra orter med å, ä, ö utan från ett avlägset land långt borta som ingen ens varit i - och aldrig någonsin tänker resa till, så avskräckta som vi blivit.

Ut och jaga folk på gatorna, alla reportrar så att ni kan haffa De Missnöjda, de som alltid klagar på allting! Det är hur enkelt som helst. Jag träffar nästan aldrig helt nöjda människor, har aldrig gjort. Det är ett förbannat gnäll hela tiden och nu är det till och med börskris! Som om det skulle vara det hetaste ämnet för dagen för varje liten idog arbetare i det som Rydberg, Viktor kallade grottekvarnen. För att bli orolig för börskris, måste man väl ha något att vara orolig för, något kapital som håller på att smälta som glaciärerna! Men de flesta förnekar att de har en enda slant över - allt, allt går åt till sista femtioöringen och det är Regeringens fel. Inte den egna slösaktiga skatan som sitter inuti och ska ha, ha, ha!

Nej, människorna klarar inte av det här med jorden och jordens resurser. De klarar inte av sina egna plånböcker ens och de har aldrig hört talas om att det finns något som heter eget ansvar.  Det är bara en generation sedan de flesta fattade att hem och barn och egen täppa var det privata ansvaret - varken grannens, regeringens eller guds. Det var den egna spaden som skulle gräva och den är inte robotiserad!

Som tur är finns det tusentals år av människors arbete dokumenterat, ibland som ståtliga ruiner, ibland fortfarande i funktion. Det är ändå ett slags bevis för att andra generationer och kulturer hade fattat det där med handkraft och egen insats. Vi kommer bara att lämna efter oss en massa mail och digitalbilder, minsta sandstorm blåser bort alltsammans. Och inga spadar finns!

Så bra allting vore, ja nästan perfekt, om det vore journalister som skötte politiken, kändisar som skötte journalistiken och vanligt folk som bestämde vad annat vanligt folk skulle göra! En perfekt värld! Jag är så trött på uppblåsta reportrar som talar om för oss hur Bush skulle tänka och göra, hur regeringen ska agera, hur allt ska ordnas och så fort någon ordnat någonting kommer de och hackar på att det var fel i alla fall! Äsch.

Vad är viktigast, nuet och det personliga mötet eller ett samtal från yttervärlden? Ursäkta, jag ska bara ta det här samtalet... Eller sedan i en lämplig paus fibbla med mobilen för att kolla vem som ringt, vem som sms:at och förstulet diskret sms:a ett svar. På displayen syns vem som ringer, Oj, vad vill Kerstin! Jag måste svara. De "hänsynsfulla" som drar iväg från bordet för att prata avsides med yttervärlden kanske är värst. Hänsynen består kanske av att de inte vill att de närvarande ska förstå vad de frånvarande har att säga.

Jag är trött på det där, jag vill vara som Operan! Säga till i högtalaren att stänga av mobilerna för att inte störa den pågående föreställningen! Jag vill leva i illusionen att jag är viktigast just för ögonblicket, det jag har att säga är viktigare än vad telefonen kan förmedla. En illusion visserligen, men hur skulle mänskligheten kunna leva utan illusioner. Att vara tillsammans med levande telefonkiosker är alls inte roligt! Jag känner mig undanskuffad i vrån och jag får helt andra budskap än vad jag väntade.

Biografer, teatersalonger, föreläsningssalar - mobilfria! Middagsbord, vänsamtal, möten i levande livet - bode vara det! Men OK, alla dessa samtal i mobilen kanske snart ersätter samtliga levande möten - grattis till oss! Att det finns mobiler så man till och med kan gå på toa utan att missa ett enda samtal! Förresten, har någon prövat att använda den där väggfasta saken som äldre människor har i sina hem. Sitter man och pratar i den en stund, så blir samtalet strax avbrutet av en mobiltrudelutt i bakgrunden. Ursäkta, jag måste ta det där samtalet! Det andra samtalet är alltid viktigare, det bryter alltid det pågående!

Finns det en likhet hos oss som är alkoholister av det svåra slaget, vi som inte kan hantera alkohol på ett vettigt sätt? Jag funderar mycket på det. Om det finns en likhet borde det finnas något som kan hjälpa oss, något som vi inte tänkt på ännu. Jag menar inte medicin eller samtal eller liknande. Jag menar att det fattas något i vårt självmedvetande, det är en brist på något och den bristen skulle kunna kompenseras. Det närmaste jag just nu kan komma är att vi är rädda, vi litar inte på oss själva som dugliga individer. Vi tror att alkoholen är den lösning som finns för då blir vi litet modigare, litet mer som andra, vi är inte så blyga och rädda längre. Människor som är trygga i sig själva, som tror att de duger, inte är rädda utan frimodiga, som får andra människors uppskattning och intresse, har de lättare att avstå från alkohol?

Jag vet att det här låter konstigt, lite för konstigt kanske. Men jag tänker på hur man ska kunna få unga människor att inte gå i alkoholfällan. Skulle trygghet, uppskattning, jämlikhet, intresse från omgivningen och en självklar plats i kamratskaran kunna hejda ungdomsfylleriet? Vad var det som gjorde dig och mig till alkoholister, men inte de andra i gänget? Finns det en gemensam nämnare?