© Torrdockan

Ju mer jag hör, ser och läser om människans framfart på jorden alla tider, alla kulturer, desto mer övertygad blir jag att det behövs en gud. En allsmäktig som kan råda över allt och hejda dessa vansinniga kryps framfart över varandras döda kroppar. Och om det inte finns en gud, måste någon uppfinna en. Människorna kan inte hantera jorden, de bara inte kan! Nu sitter vi snart med vatten upp till hakan och har simmande isbjörnar omkring oss. Ledsamt, det är vad det är.

Var och en kan förstås - precis som nu - söka skydd i sin egen lilla grotta och vakta ingången så att ingen smyger in. Men vi ska ju ut med jämna mellanrum för att skaffa mat, umgås och slåss. Situationen är kaotisk. Massmedia har sin givna roll i sammanhanget. Var inte glad! är deras mantra. Varje morgon vaknar jag av radions pratflod (P1) och där börjar det. Var inte glad! Var inte utsövd och lugn! Hoppa upp och skaka av skräck, för nu har vi nya rapporter från jordens minsta skrymsle. Inte från Röstånga eller Örnsköldsvik eller andra orter med å, ä, ö utan från ett avlägset land långt borta som ingen ens varit i - och aldrig någonsin tänker resa till, så avskräckta som vi blivit.

Ut och jaga folk på gatorna, alla reportrar så att ni kan haffa De Missnöjda, de som alltid klagar på allting! Det är hur enkelt som helst. Jag träffar nästan aldrig helt nöjda människor, har aldrig gjort. Det är ett förbannat gnäll hela tiden och nu är det till och med börskris! Som om det skulle vara det hetaste ämnet för dagen för varje liten idog arbetare i det som Rydberg, Viktor kallade grottekvarnen. För att bli orolig för börskris, måste man väl ha något att vara orolig för, något kapital som håller på att smälta som glaciärerna! Men de flesta förnekar att de har en enda slant över - allt, allt går åt till sista femtioöringen och det är Regeringens fel. Inte den egna slösaktiga skatan som sitter inuti och ska ha, ha, ha!

Nej, människorna klarar inte av det här med jorden och jordens resurser. De klarar inte av sina egna plånböcker ens och de har aldrig hört talas om att det finns något som heter eget ansvar.  Det är bara en generation sedan de flesta fattade att hem och barn och egen täppa var det privata ansvaret - varken grannens, regeringens eller guds. Det var den egna spaden som skulle gräva och den är inte robotiserad!

Som tur är finns det tusentals år av människors arbete dokumenterat, ibland som ståtliga ruiner, ibland fortfarande i funktion. Det är ändå ett slags bevis för att andra generationer och kulturer hade fattat det där med handkraft och egen insats. Vi kommer bara att lämna efter oss en massa mail och digitalbilder, minsta sandstorm blåser bort alltsammans. Och inga spadar finns!