Så länge det finns ett hem
Representanterna för alkoholism så som vi vill se dem är A-laget. Där finns inga tvivel. De super öppet under bar himmel för de har inget hem för det mesta. De har supit bort all social standard och är hänvisade till sina gemensamma platser eller huttrar i övergivna bilar och portgångar. De flesta ser bilden av en trashank när de hör ordet alkoholism. Det tar för det mesta lång tid att hamna på parkbänken. Verkligheten är en helt annan.
Det är i hemmet de flesta alkoholister dricker. Från början kanske drickandet sker på barer och krogar, men det är så länge det finns gott om pengar - och kompisar. En alkoholist lämnar ganska snart vanliga socialdrickare bakom sig. En alkoholist dricker omåttligt och har snart förlorat sina vänner. Det är hemma bakom nerfällda persienner som alkoholisten dricker till slut. Ensam. Än är det långt till parkbänken. Till och med för alkoholisten själv är det A-laget som är de riktiga alkisarna. Alkoholisten själv tror att han/hon dricker normalt, kan hantera alkoholen, kan sluta när som helst och att ingen annan märker vad som står på. En alkoholist är den största livslögnaren av alla, lever i ett berusat ingenmansland och bor i ett ruckel byggt av tomglas. Alkohol är en medicin som gör sjukdomen värre och till slut dödar, men alkoholisten märker ingenting, vill inte, orkar inte, vågar inte ställa ifrån sig glaset för gott.
Alkoholister bor inte på särskilda platser eller jobbar i särskilda företag. Vi finns överallt. Vi bor bland alla andra och visar inte på utsidan att vi är alkoholister förrän långt fram i sjukdomsförloppet, kanske aldrig. Många behåller fasaden och håller skenet uppe till det bittra slutet. Vi alkoholister är vanliga människor, vi är till och med ibland mycket skickliga och driftiga, tjänar bra med pengar, kan ha flott standard och leva ett på ytan helt normalt familjeliv. Till och med hemma i sin egen familj smusslar alkoholisten med sina flaskor och försöker dölja sin konsumtion för en partner som inte är alkoholist. Det finns en så djupt rotad skam över sjukdomen alkoholism, att inte ens en gravt alkoholiserad människa tappar greppet förrän sjukdomen slagit ut all social hänsyn. Till dess kan en normalalkis supa en lång tid, kanske flera decennier.
Det sägs att en alkoholist måste nå sin botten för att vakna till och försöka bli nykter. Det är då lätt att återigen föreställa sig parkbänkens utslagna som modeller för alkoholister som nått botten. Delvis rätt. De är naturligtvis på botten. Men alkoholism är en sjukdom, inte en social belägenhet. Bottnen är inte lika med misär. Bottnen kan vara när förtvivlan står som högst, när självmordstankarna kommer, när tröttheten över drickandet slår till, när fasans demoner härjar, när vreden kokar och det inte finns ord, bara nävar. Bottnen för en alkoholist är inte lika med misär, den kan lika gärna vara den mentala ohälsa som finns med i sjukdomen, den förtvivlan och hopplöshet som kan komma efter en tids hårt drickande. En alkoholist kan vara mentalt utslagen och hitta sin botten. Och ändå ha slips och kostym.
Det är i hemmet de flesta alkoholister dricker. Från början kanske drickandet sker på barer och krogar, men det är så länge det finns gott om pengar - och kompisar. En alkoholist lämnar ganska snart vanliga socialdrickare bakom sig. En alkoholist dricker omåttligt och har snart förlorat sina vänner. Det är hemma bakom nerfällda persienner som alkoholisten dricker till slut. Ensam. Än är det långt till parkbänken. Till och med för alkoholisten själv är det A-laget som är de riktiga alkisarna. Alkoholisten själv tror att han/hon dricker normalt, kan hantera alkoholen, kan sluta när som helst och att ingen annan märker vad som står på. En alkoholist är den största livslögnaren av alla, lever i ett berusat ingenmansland och bor i ett ruckel byggt av tomglas. Alkohol är en medicin som gör sjukdomen värre och till slut dödar, men alkoholisten märker ingenting, vill inte, orkar inte, vågar inte ställa ifrån sig glaset för gott.
Alkoholister bor inte på särskilda platser eller jobbar i särskilda företag. Vi finns överallt. Vi bor bland alla andra och visar inte på utsidan att vi är alkoholister förrän långt fram i sjukdomsförloppet, kanske aldrig. Många behåller fasaden och håller skenet uppe till det bittra slutet. Vi alkoholister är vanliga människor, vi är till och med ibland mycket skickliga och driftiga, tjänar bra med pengar, kan ha flott standard och leva ett på ytan helt normalt familjeliv. Till och med hemma i sin egen familj smusslar alkoholisten med sina flaskor och försöker dölja sin konsumtion för en partner som inte är alkoholist. Det finns en så djupt rotad skam över sjukdomen alkoholism, att inte ens en gravt alkoholiserad människa tappar greppet förrän sjukdomen slagit ut all social hänsyn. Till dess kan en normalalkis supa en lång tid, kanske flera decennier.
Det sägs att en alkoholist måste nå sin botten för att vakna till och försöka bli nykter. Det är då lätt att återigen föreställa sig parkbänkens utslagna som modeller för alkoholister som nått botten. Delvis rätt. De är naturligtvis på botten. Men alkoholism är en sjukdom, inte en social belägenhet. Bottnen är inte lika med misär. Bottnen kan vara när förtvivlan står som högst, när självmordstankarna kommer, när tröttheten över drickandet slår till, när fasans demoner härjar, när vreden kokar och det inte finns ord, bara nävar. Bottnen för en alkoholist är inte lika med misär, den kan lika gärna vara den mentala ohälsa som finns med i sjukdomen, den förtvivlan och hopplöshet som kan komma efter en tids hårt drickande. En alkoholist kan vara mentalt utslagen och hitta sin botten. Och ändå ha slips och kostym.
Det svåraste att förstå
För mig var det svårast att förstå tvånget att dricka. När jag var barn och under min uppväxt såg jag många berusade människor, somliga var dagligen vingliga och sluddrande. Jag trodde då som alla andra att det var viljan som styrde alkoholismen. Visst, det var bara att sätta stopp, att sluta, att ta sig i kragen, att lova att aldrig mer dricka. Om det skulle vara så enkelt hade vi inga alkoholister, eftersom de allra flesta kommer till en punkt i livet då de inte vill dricka, men inte kan låta bli. Det är en ohygglig situation.
När missbruket hade slagit sina klor i mig, kunde jag inte ställa från mig glaset. Det var ett inre tvång, oemotståndligt att stå emot, som drev mig till att dricka om och om igen, trots att jag inte alltid ville. Det är detta som är så svårt att förstå för dem som inte är alkoholister, som inte har känt det obevekliga suget som är alkoholistens besatthet. Jag inser nu att det är för mycket begärt att någon som kan hantera alkohol på ett sansat sätt, ska kunna förstå denna besatthet, detta tvång, detta sug som överröstar allt annat. Bara en annan alkoholist kan förstå vad jag pratar om när jag beskriver det här tillståndet.
Den som har en alkoholist i närheten måste om inte förstå, så acceptera att det är så här det är. Alkoholism är en sjukdom som lika litet som cancer och andra dödliga sjukdomar är viljestyrd. Det går inte att begära av en dödssjuk människa att bota sig själv! Den som ändå står ut är värd all respekt, men det finns gränser. Varje människa måste ta sin situation på allvar och väga för och nackdelar. Tjat, gnat, gräl och hot hjälper inte. Försök samma metod till en sjuk medmänniska med en livshotande åkomma, så upptäcker du hur absurt och meningslöst ett sådant beteende är. All den goda välvilja som finns i en anhörigs stöd och uppmuntran är helt bortkastad om den sjuke inte vill tillfriskna och söka den bot som går att få.
Ibland går det inte att offra sig själv för sin anhörige alkoholist. Naturligtvis är det ett oerhört smärtsamt uppvaknande, men det kommer en dag då sanningen måste upp i dagsljuset. Livet blir för snårigt med en alkoholist som ljuger, fifflar, smyger, slinker undan för att kunna dricka, inte kan hålla sina löften, skämmer ut sig och sin familj och missköter sitt jobb och sin ekonomi. Ingen partner behöver offra sig för någon annan, tillvaron är enklare nu än för några generationer sedan. Det känns som ett livsnederlag och det gör ont, men det är en nödvändig separation. Det är så här det ofta går, tragiken är rumskamrat med spriten. Alkoholen har förstört så många förhållanden mellan partners, mellan föräldrar och barn, mellan kompisar och arbetskamrater. Det går inte greppa vidden av allt elände och sorg.
Det enda någon annan kan hjälpa till med är att undersöka möjligheterna till behandling, till medicinsk hjälp, hitta organisationer som arbetar med och för alkoholister. Beslutet ligger alltid hos den sjuke själv. Utan den önskan att sluta dricka som måste till för att det ska finnas en chans att tillfriskna - är det hela ett resultatlöst företag. Finns önskan att sluta dricka finns hoppet och ljuset kan bryta fram.
När missbruket hade slagit sina klor i mig, kunde jag inte ställa från mig glaset. Det var ett inre tvång, oemotståndligt att stå emot, som drev mig till att dricka om och om igen, trots att jag inte alltid ville. Det är detta som är så svårt att förstå för dem som inte är alkoholister, som inte har känt det obevekliga suget som är alkoholistens besatthet. Jag inser nu att det är för mycket begärt att någon som kan hantera alkohol på ett sansat sätt, ska kunna förstå denna besatthet, detta tvång, detta sug som överröstar allt annat. Bara en annan alkoholist kan förstå vad jag pratar om när jag beskriver det här tillståndet.
Den som har en alkoholist i närheten måste om inte förstå, så acceptera att det är så här det är. Alkoholism är en sjukdom som lika litet som cancer och andra dödliga sjukdomar är viljestyrd. Det går inte att begära av en dödssjuk människa att bota sig själv! Den som ändå står ut är värd all respekt, men det finns gränser. Varje människa måste ta sin situation på allvar och väga för och nackdelar. Tjat, gnat, gräl och hot hjälper inte. Försök samma metod till en sjuk medmänniska med en livshotande åkomma, så upptäcker du hur absurt och meningslöst ett sådant beteende är. All den goda välvilja som finns i en anhörigs stöd och uppmuntran är helt bortkastad om den sjuke inte vill tillfriskna och söka den bot som går att få.
Ibland går det inte att offra sig själv för sin anhörige alkoholist. Naturligtvis är det ett oerhört smärtsamt uppvaknande, men det kommer en dag då sanningen måste upp i dagsljuset. Livet blir för snårigt med en alkoholist som ljuger, fifflar, smyger, slinker undan för att kunna dricka, inte kan hålla sina löften, skämmer ut sig och sin familj och missköter sitt jobb och sin ekonomi. Ingen partner behöver offra sig för någon annan, tillvaron är enklare nu än för några generationer sedan. Det känns som ett livsnederlag och det gör ont, men det är en nödvändig separation. Det är så här det ofta går, tragiken är rumskamrat med spriten. Alkoholen har förstört så många förhållanden mellan partners, mellan föräldrar och barn, mellan kompisar och arbetskamrater. Det går inte greppa vidden av allt elände och sorg.
Det enda någon annan kan hjälpa till med är att undersöka möjligheterna till behandling, till medicinsk hjälp, hitta organisationer som arbetar med och för alkoholister. Beslutet ligger alltid hos den sjuke själv. Utan den önskan att sluta dricka som måste till för att det ska finnas en chans att tillfriskna - är det hela ett resultatlöst företag. Finns önskan att sluta dricka finns hoppet och ljuset kan bryta fram.
Ingen annan kan förmå en alkoholist att sluta dricka. Beslutet måste tas
av den sjuke själv. Finns en önskan att sluta dricka finns det en väg till nykterhet.
Lekredskap
Gör en egen Absolut! Nej, jag menar inte hembränt, Gud förbjude, utan en bild. Typsnittet heter Futura condensed och själva utgångsbilden kan vara martin-water.jpg som finns under M på absolutsidan. Sen trixar man lite i Photoshop eller något annat ritprogram. Ge leken plats i ditt liv! Det gör jag. Den här absoluten gjorde jag i går, men nu tror jag att jag måste sluta leka för tillfället. Det finns en del allvar att ta tag i.
Får man skoja om alkohol?
Ja, man får skoja om alkohol - även om man är alkoholist. Det är tillåtet att skratta, se det huvudlöst komiska i att någon dricker så att den ramlar omkull. Skrattet fastnar i halsen ibland, men med tiden lär man sig vad man kan skratta åt och när. Ibland är det som att svära i kyrkan, ibland är det enda utvägen att skratta. Aldrig åt någon annan än sig själv, aldrig åt någon annan, bara med någon annan. Vi har en hel del humor bland alkoholister.
Det finns på webben en rolig sida med olika bilder av Absolut. Det är en privat hemsida utan beröring med producenterna av Absolut Vodka. Säkert i över 20 år har människor världen runt gjort egna tolkningar av den världsberömda designen på flaskan och med det fantastiskt välfunna namnet Absolut. Det finns över 1200 varianter! Gör ett besök och skratta och njut av all fantasi och skaparflöde. Jag får inte kopiera något därifrån, men jag har förstås inte kunnat hålla fingrarna i styr, så jag har knåpat ihop en egen variant som visas här.
Det finns på webben en rolig sida med olika bilder av Absolut. Det är en privat hemsida utan beröring med producenterna av Absolut Vodka. Säkert i över 20 år har människor världen runt gjort egna tolkningar av den världsberömda designen på flaskan och med det fantastiskt välfunna namnet Absolut. Det finns över 1200 varianter! Gör ett besök och skratta och njut av all fantasi och skaparflöde. Jag får inte kopiera något därifrån, men jag har förstås inte kunnat hålla fingrarna i styr, så jag har knåpat ihop en egen variant som visas här.
Klappat och klart!
Inte vet jag vad klappat och klart egentligen betyder, klappar man någon eller något eller klappar man till någon eller något? Men hur som helst, nu är det klappat och klart! Och det betyder just nu att om ett tag reser jag ut i världen och möter sol och värme. Det kändes så hopplöst med den långlånga januari och det konstiga vädret som gjorde minsta promenad till ett obehagligt äventyr med regn, glopp och blåst och min granne och jag kom överens om att nu skulle vi ge oss av ett tag. En vecka på ett riktigt maxigt hotell med all inclusive och uppvärmd pool, det får bli lösningen på vinterns problem. Och det blir inte något av de allra vanligaste semestermålen!
Det är en ytterst praktisk vänskap som uppstått tvärs över farstun här. Vi går på teater och opera tillsammans och har gjort några små utflykter förut. Nu tog vi tag i den här resan och jag har tidigare med andra reskamrater varit van vid att det skulle diskuteras till tusen om varje detalj och bläddras kataloger till vansinne tills det mesta var så uttjatat att resan inte längre kändes lockande. Vi drög upp riktlinjerna på tio minuter, åkte till en resebyrå och ärendet var avklarat inom mindre än tjugo minuter vid disk. Och det var ändå en ganska stor affär!
Så nu är allt verkligen klappat och klart! Det dröjer ett tag innan det är packat också, men det känns skönt att ha något att se fram emot. Det är lättare att uthärda mörker och ruskväder med ett glittrande resmål i sikte! Jag tror att förmågan att komma till beslut har skärpts hos mig, jag har mycket enklare att skala bort alternativ och se den bästa vägen till beslut och mål. Förr var jag en vingelfia som velade som en åsna mellan femtioelva hötappar och det tog evigheter att komma till beslut. Dessutom ångrade jag mig omedelbart när jag väl hade bestämt något! Kan det verkligen vara nykterheten som gett mig den inre målmedvetenhet som jag aldrig tidigare haft?
Palmer, sol och en uppvärmd pool!
Det är en ytterst praktisk vänskap som uppstått tvärs över farstun här. Vi går på teater och opera tillsammans och har gjort några små utflykter förut. Nu tog vi tag i den här resan och jag har tidigare med andra reskamrater varit van vid att det skulle diskuteras till tusen om varje detalj och bläddras kataloger till vansinne tills det mesta var så uttjatat att resan inte längre kändes lockande. Vi drög upp riktlinjerna på tio minuter, åkte till en resebyrå och ärendet var avklarat inom mindre än tjugo minuter vid disk. Och det var ändå en ganska stor affär!
Så nu är allt verkligen klappat och klart! Det dröjer ett tag innan det är packat också, men det känns skönt att ha något att se fram emot. Det är lättare att uthärda mörker och ruskväder med ett glittrande resmål i sikte! Jag tror att förmågan att komma till beslut har skärpts hos mig, jag har mycket enklare att skala bort alternativ och se den bästa vägen till beslut och mål. Förr var jag en vingelfia som velade som en åsna mellan femtioelva hötappar och det tog evigheter att komma till beslut. Dessutom ångrade jag mig omedelbart när jag väl hade bestämt något! Kan det verkligen vara nykterheten som gett mig den inre målmedvetenhet som jag aldrig tidigare haft?
Palmer, sol och en uppvärmd pool!
Hemmastadd
Hemmastadd känns som ett märkligt ord. Jag vet inte om jag ens skrivit det någon gång. Sagt det har jag säkert gjort. "Här känner jag mig hemmastadd" låter som något jag kan ha sagt någon gång. Jag vet inte varför ordet kom flygande till mig. Kanske för att jag suttit en morgonstund och pratat med min dotter som kom med färskt bröd och juice och jag bjöd på kaffe. Hon kommer ibland när hon lämnat barnen i skolan och då har vi en skön pratstund om ditt och datt. Vi talade om att barn numera så sällan är hemma. De kanske bara är ett par timmar hemma innan de ska sova. Hemmet är en plats att sova på, en massa aktiviteter äger rum utanför hemmet och skoldagarna är långa. Det är viktigt att ha en fast plats att vara hemmastadd på. Jag har förstått det på djupet av min erfarenhet.
Jag fick en flackande skoltid med vistelse än här, än där. Jag bodde inte hemma utan var inackorderad på annan ort och det var inte självklart att resa hem till veckohelgerna. Det var bara skolloven som jag kunde tillbringa i mitt hem. Mitt inackorderingsrum försökte jag göra mig hemmastadd i, men det lyckades inte riktigt. Sen blev det fler och fler hyresrum och tillfälliga bostäder innan jag äntligen fick en egen bostad som jag kunde kalla "hemma". Förmodligen har allt detta flackande och byte av bostad påverkat resten av mitt liv. Hemma, längta hem, vara hemmastadd är viktiga ord och begrepp med djup och allvarlig innebörd för mig.
För mig och många andra har AA-gruppen fått en betydelse av "hemma". Vi talar om hemmagrupp, dvs den grupp där man oftast går, gör service, kanske deltar i planeringsmöten och med tiden lär känna fler och fler. Det känns tryggt i hemmagruppen, de flesta vet vem man är och har lärt känna en. Vi anstränger oss att hälsa nykomlingar varmt välkomna och försöker hjälpa dem att känna sig hemma hos oss och att komma tillbaka. Många har nästan alla sina vänner inom hemmagruppen och känner stark samhörighet med gruppen. Det som från början kändes ovant och främmande har för mig nu blivit symbol för trygghet, gemenskap och tillit. Andra kanske inte upplever det så utan känner sig som en främmande fågel, trots att de andra försöker göra allt för att överbrygga främlingsskap och rotlöshet.
På senare tid har jag tyvärr känt av en brist på hemkänsla i gruppen. Någonting fattas eller någonting har tillkommit som gör att det känns annorlunda mot förut. Jag försöker analysera vad det är, om jag själv förändrats eller om det är yttre omständigheter som påverkar min känsla. Jag har inget svar. Jag går inte så ofta som förut längre, jag undviker en del dagar, jag bär mig åt som en bortskämd och snorkig barnunge. Varför passar inte en del av mina lekkamrater längre? Jag blir förtvivlad när jag märker att stämningen av gemenskap och öppenhet har fått andra gränser. Jag är inte så självklart öppen och glad längre, jag är försiktig och en smula rädd. Jag känner ett obehag av att tala om känsliga ting, jag tycker att jag låter som en falsk hycklare. När jag får de tankarna är jag nära panik. Jag är djupt sorgsen. Många av de "klippor" som jag vant mig vid att träffa på möten, kommer inte längre eller mycket sällan. Med den hybris som är en äkta alkoholists kan jag ibland få för mig att det är jag som skrämmer bort andra. Så skrattretande enkelt är det nog inte. Många vill nog förklara det hela som slump eller tillfälligheter och det kanske är så nära sanningen man kan komma.
Jag fick en flackande skoltid med vistelse än här, än där. Jag bodde inte hemma utan var inackorderad på annan ort och det var inte självklart att resa hem till veckohelgerna. Det var bara skolloven som jag kunde tillbringa i mitt hem. Mitt inackorderingsrum försökte jag göra mig hemmastadd i, men det lyckades inte riktigt. Sen blev det fler och fler hyresrum och tillfälliga bostäder innan jag äntligen fick en egen bostad som jag kunde kalla "hemma". Förmodligen har allt detta flackande och byte av bostad påverkat resten av mitt liv. Hemma, längta hem, vara hemmastadd är viktiga ord och begrepp med djup och allvarlig innebörd för mig.
För mig och många andra har AA-gruppen fått en betydelse av "hemma". Vi talar om hemmagrupp, dvs den grupp där man oftast går, gör service, kanske deltar i planeringsmöten och med tiden lär känna fler och fler. Det känns tryggt i hemmagruppen, de flesta vet vem man är och har lärt känna en. Vi anstränger oss att hälsa nykomlingar varmt välkomna och försöker hjälpa dem att känna sig hemma hos oss och att komma tillbaka. Många har nästan alla sina vänner inom hemmagruppen och känner stark samhörighet med gruppen. Det som från början kändes ovant och främmande har för mig nu blivit symbol för trygghet, gemenskap och tillit. Andra kanske inte upplever det så utan känner sig som en främmande fågel, trots att de andra försöker göra allt för att överbrygga främlingsskap och rotlöshet.
På senare tid har jag tyvärr känt av en brist på hemkänsla i gruppen. Någonting fattas eller någonting har tillkommit som gör att det känns annorlunda mot förut. Jag försöker analysera vad det är, om jag själv förändrats eller om det är yttre omständigheter som påverkar min känsla. Jag har inget svar. Jag går inte så ofta som förut längre, jag undviker en del dagar, jag bär mig åt som en bortskämd och snorkig barnunge. Varför passar inte en del av mina lekkamrater längre? Jag blir förtvivlad när jag märker att stämningen av gemenskap och öppenhet har fått andra gränser. Jag är inte så självklart öppen och glad längre, jag är försiktig och en smula rädd. Jag känner ett obehag av att tala om känsliga ting, jag tycker att jag låter som en falsk hycklare. När jag får de tankarna är jag nära panik. Jag är djupt sorgsen. Många av de "klippor" som jag vant mig vid att träffa på möten, kommer inte längre eller mycket sällan. Med den hybris som är en äkta alkoholists kan jag ibland få för mig att det är jag som skrämmer bort andra. Så skrattretande enkelt är det nog inte. Många vill nog förklara det hela som slump eller tillfälligheter och det kanske är så nära sanningen man kan komma.
Snubbeltrådar
Hela min tillvaro just nu är fylld av snubbeltrådar uppspända i ankelhöjd där jag tar mina steg. Rent bokstavligt mest, men också i verkligheten, fast då heter det halka. Undrar vem det är som ägnar tiden åt att spänna dessa trådar härs och tvärs i ett virrvarr som aldrig tar slut? En kraftig snubbeltråd vet jag - det är hyresföretaget som mot en stor avgift lånar ut min bostad till mig månadsvis. Hyran är redan hög, den snuddar vid att jag egentligen inte har råd att bo kvar sen inkomsten halverades när RB gick bort. Självklart borde jag ha flyttat för ett år sedan, men jag orkade inte ta itu med det då. Nu ska hyran chockhöjas, jag bävar.
Jag borde packa och sticka! Men jag är oföretagsam och inte riktigt nåbar för kloka och definitiva beslut. Jag ser mig omkring på alla prylar och stönar. Att flytta är ett jättejobb! Helst skulle jag bara låsa om mig, lämna nyckeln till någon som tog hand om allt och gav mig en slant för prylarna. En gång har jag gjort en sådan radikal åtgärd. Försedd med gångkläder och tandborste stängde jag dörren till mitt tidigare liv. Jag tror inte att jag orkar göra det en gång till. Att starta om på ruta ett är ingenting för mig, tror jag. Jag känner mig alltid en smula avundsjuk på människor som bryter upp och vänder ryggen åt det gamla. De har något som jag saknar: Mod.
En sax att klippa snubbeltrådar med är nog det enda jag vågar använda. Ett steg i taget, försiktigt, försiktigt. Jag längtar till Italien, till Italiens sköna land, där små citroner gula, de växa uppå strand... Sitter i snödiset och längtar till Italien! Det tröstar mig att väderkartan visar att det är 8° i Rom, 11° i Aten. Det har nyligen snöat i Bagdad, den första snön på 100 år, berättade en taxichafför häromdagen. SMHI har förändrat min världsbild - jag trodde det alltid var varmt i södra Europa. Ett huttrande duggregn i Rom eller en blåsig shoppinggata i Aten - nej tack. Jag går och köper mina citroner på Ica. Hoppas jag inte snubblar...
Jag borde packa och sticka! Men jag är oföretagsam och inte riktigt nåbar för kloka och definitiva beslut. Jag ser mig omkring på alla prylar och stönar. Att flytta är ett jättejobb! Helst skulle jag bara låsa om mig, lämna nyckeln till någon som tog hand om allt och gav mig en slant för prylarna. En gång har jag gjort en sådan radikal åtgärd. Försedd med gångkläder och tandborste stängde jag dörren till mitt tidigare liv. Jag tror inte att jag orkar göra det en gång till. Att starta om på ruta ett är ingenting för mig, tror jag. Jag känner mig alltid en smula avundsjuk på människor som bryter upp och vänder ryggen åt det gamla. De har något som jag saknar: Mod.
En sax att klippa snubbeltrådar med är nog det enda jag vågar använda. Ett steg i taget, försiktigt, försiktigt. Jag längtar till Italien, till Italiens sköna land, där små citroner gula, de växa uppå strand... Sitter i snödiset och längtar till Italien! Det tröstar mig att väderkartan visar att det är 8° i Rom, 11° i Aten. Det har nyligen snöat i Bagdad, den första snön på 100 år, berättade en taxichafför häromdagen. SMHI har förändrat min världsbild - jag trodde det alltid var varmt i södra Europa. Ett huttrande duggregn i Rom eller en blåsig shoppinggata i Aten - nej tack. Jag går och köper mina citroner på Ica. Hoppas jag inte snubblar...
Regnet har trummat
Regnet har trummat på mitt balkongräcke hela natten. Av någon anledning tror jag att det är den 28:e januari men finner att det bara är den 21:a! Den här månaden verkar seg och oändlig. Det känns bättre i dag. Min tidigare idé om att så fort något inte var kul (eller om något var kul eller av ingen anledning alls) svepte jag glas efter glas av billigt boxvin tills jag blev pruttfull och somnade, känns bara fånig i dagsljus. Gjorde jag verkligen så? Ja, så gjorde jag. Jag svepte in verkligheten i en dimmig slöja så att jag inte skulle se den.
När jag är en missbelåten övermätt stolla, borde jag få mig en läxa. Det var kanske det jag fick i går när allt kändes så hopplöst. I stället för att vara glad och tacksam för att jag har laddat upp med en extra TV vid sängen, en hylla med DVD-film, en trave böcker, en massa tidningar med korsord, allt inom räckhåll och jag till och med hade köpt en påse med favoritgodiset, satte jag igång mitt gamla gnälliga positiv: Så synd det är om mig! (Melodi: Sorgeliga saker hända!) I dag skäms jag en smula. Faran är över för den här gången. Alkoholen är en listig, falsk och stark fiende, uthållig som synden, men i dag är jag starkare.
När jag är en missbelåten övermätt stolla, borde jag få mig en läxa. Det var kanske det jag fick i går när allt kändes så hopplöst. I stället för att vara glad och tacksam för att jag har laddat upp med en extra TV vid sängen, en hylla med DVD-film, en trave böcker, en massa tidningar med korsord, allt inom räckhåll och jag till och med hade köpt en påse med favoritgodiset, satte jag igång mitt gamla gnälliga positiv: Så synd det är om mig! (Melodi: Sorgeliga saker hända!) I dag skäms jag en smula. Faran är över för den här gången. Alkoholen är en listig, falsk och stark fiende, uthållig som synden, men i dag är jag starkare.
Men Gud eller vem det är
Men Gud eller vem det är, Universums Ande - jag mår inte bra! Jag vet inte vad det är, kanske är det den långa sorgen efter RB och ensamheten i mina många kvadratmeter eller bara en släng av vanligt svenskt vemod i grårusket, som gör att jag inte mår bra. Varför ska jag vara så ini bomben hurtig och frisk och så jävla duktig och nykter och perfekt och stå i predikstolen och prata kloka saker som lika gärna kan komma ur nattmössan!?! Det var så här jag kände när jag var som längst nere i bottnen, nej inte riktigt, men åt det hållet. Jag uthärdade inte att känna så här, allt skulle vara solsken och perfekt annars bröt jag samman. Mitt botemedel för att inte bryta samman - åtminstone inte bryta samman av känsloskäl - var att handla hem rejält med dricka så att jag kunde klara några dagars kris. En kris som självklart förvärrades och måste botas med en ny sväng till Systemet.
Det är många steg som ska tas och många hinder att klättra över för att ta till den enkla(?) lösningen. Jag får en lektion till i konsten att tackla verkligheten utan att ta till flyktvägen Alkohol. Det här måste jag klara ändå. Men tro inte att jag klarar min nykterhet utan problem och vånda! Så enkelt är det inte. Kanske det är så enkelt för andra, men inte för mig. Suget kommer i skov, jag är helt symptomfri i veckor, månader, sen kan det komma en oförklarlig impuls att jag kanske skulle ta ett glas gott vin eller så. Det är som en liten äcklig bananfluga vimsade kring mig och jag viftar irriterat bort den.
Ibland har det att göra med förtvivlan - som nu - ibland med välbefinnande. Alkoholism är en lismande sjukdom (det hörs väl på namnet?). Den stryker en medhårs och vaggar sitt offer till sömns, viskar så sött i den sovandes öra att nu, nu kan du unna dig ett glas. Eller också sitter den i vrån och lurpassar när allt känns grått och meningslöst: En liten drink skulle väl pigga upp?
Men Universums Ande eller dina underordnade gudar - se till mig som liten är. Låt mig behålla min nykterhet, jag är villig att göra allt för att få behålla den.
Det är många steg som ska tas och många hinder att klättra över för att ta till den enkla(?) lösningen. Jag får en lektion till i konsten att tackla verkligheten utan att ta till flyktvägen Alkohol. Det här måste jag klara ändå. Men tro inte att jag klarar min nykterhet utan problem och vånda! Så enkelt är det inte. Kanske det är så enkelt för andra, men inte för mig. Suget kommer i skov, jag är helt symptomfri i veckor, månader, sen kan det komma en oförklarlig impuls att jag kanske skulle ta ett glas gott vin eller så. Det är som en liten äcklig bananfluga vimsade kring mig och jag viftar irriterat bort den.
Ibland har det att göra med förtvivlan - som nu - ibland med välbefinnande. Alkoholism är en lismande sjukdom (det hörs väl på namnet?). Den stryker en medhårs och vaggar sitt offer till sömns, viskar så sött i den sovandes öra att nu, nu kan du unna dig ett glas. Eller också sitter den i vrån och lurpassar när allt känns grått och meningslöst: En liten drink skulle väl pigga upp?
Men Universums Ande eller dina underordnade gudar - se till mig som liten är. Låt mig behålla min nykterhet, jag är villig att göra allt för att få behålla den.
Det som är en njutning för andra är ett dödligt gift för mig.
Måtte jag aldrig glömma det!
Svar till M
Jag har skrivit svar till M under inlägget Mellandagar. Torrdockan
Ge Marcus Birro fem minuter
Ge dig den tiden och lyssna på poeten, författaren och programledaren Marcus Birro i Tankar för dagen i dag, fredag. Där säger han bland annat ungefär: "Jag drack för att jag var ensam, men fattade inte att jag var ensam för att jag drack."
En annan tragiskt ensam med flaskan som sällskap.
En annan tragiskt ensam med flaskan som sällskap.
Måste jag gå ut?
Måste jag gå ut ur idet? Jag har ordnat det så bekvämt inomhus och fixat ett matförråd så att jag kan stanna hemma. Jag har teven vid sängen, jag har radio, tidningarna kommer i brevlådan, datorn är på en armslängds avstånd, DVD-filmerna och böckerna lockar, julprylarna är bortstädade, jag har bärbar inomhustelefon, det fattas mig ingenting. Ute regnar det just nu. Det har varit bitande kallt några dagar och jag har varit ute och huttrat. Jag har skaffat tjocka resebroschyrer, jag läser om uppvärmda pooler, sol, sand och helpension. Utflykter genom öknen, kvällsunderhållning vid Röda Havets strand. Jag drömmer mig bort, regnet knattrar på balkongräcket, kaffet är slut. Det är dags att sluta drömma och ta tag i vardagen. Jo, jag måste gå ut. Jag måste lämna idet och sticka ut nosen i det grå vintervädret. Var är snön? Inte här i alla fall.
Det var ett tag sedan jag skrev. Jag behöver sådana pauser ibland för att samla tankarna och skaffa mig en smula perspektiv. Tankarna har virvlat runt. Nu landar de. Jag återkommer...
Det var ett tag sedan jag skrev. Jag behöver sådana pauser ibland för att samla tankarna och skaffa mig en smula perspektiv. Tankarna har virvlat runt. Nu landar de. Jag återkommer...
Mellandagar
Jag trivs med mellandagar. De känns inte som riktiga dagar, de är lite planlösa. Lite mittemellan, som mellanmjölk. Man behöver inte företa sig något på mellandagar om man inte måste. Speciellt de här dagarna mellan nyår och trettonhelg tycker jag är en gåva. De är tillräckligt många för att man ska kunna företa sig något, men ändå för få för att det finns plats för att uträtta något tidskrävande och allvarligt. Mellandagar kan man slappa om man vill, utanför är aktiviteten på sparlåga, det går att undvika folksamlingar och reor. Mellandagar är placerade strategiskt mellan viktiga helgdagar liksom klämdagar. Ordet mellandag är knutet till storhelger, klämdagar kommer mer nyckfullt. I år ska det visst vara mycket få klämdagar. I en del språk finns inte någon motsvarighet till ordet klämdag, i Sverige är vi helt fenomenala att utnyttja sådana för att pyssla med privata ting.
Jag njuter och minns barndomens känsla av jullov! Det är en paus i verkligheten, en stillastående räcka dagar som kan användas till något totalt onyttigt eller bara rinna iväg och avbrytas med djupdykningar i kylskåpet, provsmakning på julklappschokladen, samtal med släkt och vänner och slöande som soffpotatis. Efter ett tag brukar jag bli rastlös och längta efter något att hugga tag i, ett storjobb för att få utlopp för all lagrad energi. Men just nu kurar jag och zappar mellan kanalerna, bläddrar i julklappsböckerna och provar mina nya tofflor...
Jag njuter och minns barndomens känsla av jullov! Det är en paus i verkligheten, en stillastående räcka dagar som kan användas till något totalt onyttigt eller bara rinna iväg och avbrytas med djupdykningar i kylskåpet, provsmakning på julklappschokladen, samtal med släkt och vänner och slöande som soffpotatis. Efter ett tag brukar jag bli rastlös och längta efter något att hugga tag i, ett storjobb för att få utlopp för all lagrad energi. Men just nu kurar jag och zappar mellan kanalerna, bläddrar i julklappsböckerna och provar mina nya tofflor...
Fem enkla levnadsregler
De här enkla levnadsreglerna är nyttiga att använda för alla. Inte minst i vår stressade tid är det bra att hålla sig lugn och ta allt enkelt och i rätt ordning. Dessutom att låta andra sköta sitt och inte ha så förfärligt många åsikter om hur andra gör och vad de säger. Med grövre ord: Sköt dig själv och skit i andra! Så sa man förr på det kärnfulla svenska vardagsspråket. Kanske hjälper deviserna dig att dämpa stressen och sluta springa runt som en skållad råtta, att börja fundera på vad som är viktigt eller inte. Kanske det är viktigare just nu att lyssna på vad barnen berättar än att läsa tidningen, kanske det går att förenkla en del "måsten" som du gjort av gammal vana eller för att anses duktig. Att prioritera är viktigt - det går att välja bort en del saker och sätta det viktigaste i första rummet. Ibland är det du som är viktigast, glöm inte det.
Slutsupet i riksdagen?
Torrlägg riksdagen vid all representation. Det föreslår delar av riksdagens nykterhetsgrupp. Alkohol är en del av de folkvaldas vardag, visar SvD:s genomgång. Politikerna har många chanser att mingla med öl och vin, ändå saknas regler för konsumtionen. Inte bara riksdagen utan alla arbetsplatser borde torrläggas och inte ha gratis alkohol vid annat än sällsynta speciella tillfällen. Det vore självklart att riksdagsledamöterna föregick med gott exempel och följde Systemets reklamråd att inte dricka på arbetsplatsen. Eller är det rådet bara riktat till snickare och chaufförer?
Jag blev häpen när jag läste artikeln. Detta var en nyhet. I min oskuld trodde jag att det var lättöl och vatten som gällde. Själv har jag erfarenhet från en arbetsplats där vinet strömmade i floder. Varje konferens, firmafest, kickoff, utställning, mässa dränktes i alkohol. De liberala reglerna mitt företag hade, ledde inte till något gott för personer som hade en begynnande alkoholism eller de som redan var fast i sjukdomen. De andra - de som kan hantera alkohol på ett måttligt sätt - var lika förtjusta i att det var gratis vin och avec. De kunde lätt ha avstått, men det kom aldrig på tal. Ett av dotterbolagen förlade alltid sina personalkonferenser på en finlandsfärja med självklart svåra konsekvenser för en del av personalen. Den VD:n var naiv i överkant. Det som skulle vara en uppmuntran blev en dödsstöt for några.
Genast ropar nykterhetsfolket på totalförbud! Det är en alltför drastisk åtgärd. I stället borde alkohol serveras endast vid få särskilt utvalda tillfällen, definitivt inte som vardaglig slentrian. Alkohol hör inte hemma på några arbetsplatser och att tänka sig att riksdagsledamöterna bakfulla sitter och tar viktiga beslut i sina bänkar känns riskabelt. Onyktra och bakfulla människor kan inte ta vettiga beslut! Landet kan inte vara i händerna på småberusade människor. Alkohol har en stark dragningskraft, gratis alkohol ännu mera. Även måttlighetsdrickare deltar gärna när spriten är gratis. Ska de punga ut med egna pengar blir drickande genast mer återhållsamt.
Riksdagsledamöterna borde vara goda exempel och vara de första att helt införa alkoholfritt till vardags. Det vore en utmärkt markering och kunde få andra arbetsplatser att införa liknande regler. Men totalförbud är farligt - det har aldrig varit framgångsrikt för nykterhetens främjande.
Jag blev häpen när jag läste artikeln. Detta var en nyhet. I min oskuld trodde jag att det var lättöl och vatten som gällde. Själv har jag erfarenhet från en arbetsplats där vinet strömmade i floder. Varje konferens, firmafest, kickoff, utställning, mässa dränktes i alkohol. De liberala reglerna mitt företag hade, ledde inte till något gott för personer som hade en begynnande alkoholism eller de som redan var fast i sjukdomen. De andra - de som kan hantera alkohol på ett måttligt sätt - var lika förtjusta i att det var gratis vin och avec. De kunde lätt ha avstått, men det kom aldrig på tal. Ett av dotterbolagen förlade alltid sina personalkonferenser på en finlandsfärja med självklart svåra konsekvenser för en del av personalen. Den VD:n var naiv i överkant. Det som skulle vara en uppmuntran blev en dödsstöt for några.
Genast ropar nykterhetsfolket på totalförbud! Det är en alltför drastisk åtgärd. I stället borde alkohol serveras endast vid få särskilt utvalda tillfällen, definitivt inte som vardaglig slentrian. Alkohol hör inte hemma på några arbetsplatser och att tänka sig att riksdagsledamöterna bakfulla sitter och tar viktiga beslut i sina bänkar känns riskabelt. Onyktra och bakfulla människor kan inte ta vettiga beslut! Landet kan inte vara i händerna på småberusade människor. Alkohol har en stark dragningskraft, gratis alkohol ännu mera. Även måttlighetsdrickare deltar gärna när spriten är gratis. Ska de punga ut med egna pengar blir drickande genast mer återhållsamt.
Riksdagsledamöterna borde vara goda exempel och vara de första att helt införa alkoholfritt till vardags. Det vore en utmärkt markering och kunde få andra arbetsplatser att införa liknande regler. Men totalförbud är farligt - det har aldrig varit framgångsrikt för nykterhetens främjande.
Får vi någonsin se en sådan här skylt på en arbetsplats?
Gott nytt år!
Ett gott nytt år önskar jag alla! Ett fint år som skapar många nya trevliga minnen.
Det finns säkert någon som undrar "hur hon gör det där" med texter och bilder in i bakgrunden.
Jag har ett gammalt ritprogram Painter Classic från 1998 (!) som jag trixar med. Det finns säkert finare program, men jag klarar mig bra med det. Jag jobbar utanför bloggen och hämtar bakgrundsfärgen härifrån med pipett. Sen är det några knep och knåp till och så är det klart!
Jag har ett gammalt ritprogram Painter Classic från 1998 (!) som jag trixar med. Det finns säkert finare program, men jag klarar mig bra med det. Jag jobbar utanför bloggen och hämtar bakgrundsfärgen härifrån med pipett. Sen är det några knep och knåp till och så är det klart!
