© Torrdockan

Hur än sommaren blir så är den ändå en underbar samlingstid för vänner, kompisar, släktingar och bekantskaper. Vi är alla en smula förälskade i själva sommaren, den är en drömprins som ska uppfylla alla våra önskningar och solen ska stråla och allt ska dofta och vara perfekt. Sviker sommaren och regnar bort blir vi personligt upprörda: har inte vi svenskar ett specialavtal med vädrets makter att sommaren ska vara varm och ljuvlig! Hela huttrande vintern går vi och planerar och så kanske sommaren sviker oss! Detta får inte ske! Då sticker vi desperat iväg till så kallade varmare länder för att trösta oss. Sen TV började visa vädret i hela Europa och inte bara i det urklipp som visar Sverige som en fristående pusselbit, har jag fått en hel annan uppfattning om "varmare" länder. Ibland är det +4 i Madrid, +8 i Athen och 0 grader nånstans i Mellanöstern. Hur varmt är det?

Jodå, jag har samma flyktbehov när sommaren inte blir så varm och solig som jag bestämt.Då ska jag minsann hämnas på Sverige och resa iväg till något varmare land. Varmare än det här förbaskade landet som sviker mig och pissregnar hela sommaren och blåser iskall vind när jag ska ha garden party! Hämndgirigt bläddrar jag efter sista-minuten-resor och ser på bilder från folktomma sandstränder. Var finns dom sen när jag är på plats? Jag har aldrig hittat en folktom strand på en semesterort. Folktomma stränder hittar jag bara i Sverige! Mitt i sommaren kan jag hitta en folktom strand både på öar och fastland. Men det är inte palmer som lutar sig över vattnet, det är alsnår och vassruggar. Eller också är folktomheten inramad av kala klippor där inte ett enda strå växer! Sådana blankpolerade granithällar som värmer fotsulorna så gott är det ont om, globalt sett. Vi kan tacka inlandsisen för våra! De är unika.

Sommar, sommar, sommar, svik mig inte! Värm mig, sola mig, dalta med mig så att jag uthärdar den långa vintern!

Ibland känns dagarna tunga och trista. Svåra att ta sig igenoim, livet är som en ryckig seglats utan mål och mening. Förr visste jag precis vad som då var att göra. En sväng förbi Systemet och så något som klirrade i påsen eller med en box med handtag, denna praktiska produkt som gjorde tomglashanteringen så enkel! Och så hem för att trösta mig. Jag trodde antagligen på det där själv: att jag kunde muntra upp mig med en skvätt rödvin ur kartong.

De tunga trista dagarna kan jag inte kryssa förbi. De kommer och jag försöker tackla olust och håglöshet så gott jag kan. Jag kryper ihop som ett sårat djur och stänger in mig, gör mig oanträffbar. En (om den räknas) fördel med singellivet, är att det går att gömma sig för världens ögon. Tills livet känns bättre igen. Jag brukar komma på ljusa tankar efter ett tag, plötsligt känns allt ljust och lätt igen. Och jag har ingen tung baksmälla eller förvirrade minnen av gråtsamtal i telefon. Skönt! Livet fungerar igen, jag börjar se positivt på tillvaron, plötsligt blir det meningsfullt att ta itu med en del som legat nere. Jag trivs igen!

Bra kämpat! En solitär har slagit rot.


Foto: Torrdockan 2009

Vad begär jag egentligen som alkoholist av omvärlden? Att den ska förstå? Förlåta? Överse? Dra ett streck över allt och gå vidare med en axelryckning? Då begär jag antagligen för mycket, på tok för mycket. Den normala omgivningen kan inte ens tolka tecknen. Inga signaler och varningsflaggor når fram med sitt budskap. Och hur skulle de kunna göra det?

Den etablerade bilden av alkoholisten är en trashank som halsar öl på bänken, en som lever i total misär och social utslagning. Den bilden är så fast rotad att den till och med används av alkoholisterna själva och lugnar den socialt väl anpassade alkoholisten så till den milda grad att han eller hon kan fortsätta supa i åratal utan oro. Hur man ska ta död på den föreställningen att orsaken till alkoholism har att göra med social belägenhet, det vet jag inte. Jag har själv haft idén. Så länge jag skötte mitt jobb, hade familjen kvar, var socialt etablerad och hade god ekonomi så var jag inte alkoholist! Jag drack ett par flaskor vin om dagen och sista åren hade jag inte en promilledri sekund, men alkoholist var jag inte! Absolut inte! Och jag var totalt omedveten om att jag gav alla signaler på alkoholism som tänkas kan, för den som kan tolka dem men det kan de flesta inte. En evig rundgång alltså.

Nyligen träffade jag en aktiv alkoholist och hade förstås bilden klar för mig. Han drack inte i min närvaro, men alla tecken tydde på att så fort jag var utom synhåll knäppte han upp en ölburk. Ändå missade jag en del av signalerna och stod oförstående och frågande. Jag hade helt enkelt glömt en del under min nykterhet! Jag satte inte hans dåliga humör, irritation, rastlöshet, korta stubin, självömkan och håglöshet omedelbart i samband med hans alkoholism. Jag var precis lika naiv och omedveten som den konfunderade allmänhet som inte kan tolka ens de tydligaste tecken på alkoholmissbruk. Trots mitt långvariga egna missbruk ställde jag fullkomligt normala krav och normer för att han skulle uppträda som en vanlig kille på en vanlig semester. Efteråt kunde jag inte fatta att jag hade glömt vad alkohol gör med en människas humörsvängningar och psykiska tillstånd.

I backspegeln ser jag allt så glasklart tydligt. Jag borde ha insett orsaken till hans odrägliga humör, hans ilska, hans irriterade klaganden, hans ovilja att ta itu med vanliga vardagssysslor, hans tendens av att ständigt dra sig tillbaka, hans lurpassande på tillfällen att kunna vara för sig själv, hans självömkan om hur synd det var om honom och hans oförmåga att kunna ta ansvar. Allt var alla andras fel! Allt typiskt för en alkoholist.

OK, så länge folk tror att alkoholism är att ragla omkring i skitiga kläder och sluddra och att en alkis inte kan vara välklädd, tala vårdat, ha gott om pengar, ett fint boende och välbetalt jobb så förblir väl allt detsamma. Folk super skallen av sig med dyra spritsorter och stökar till sitt eget och andras liv utan hejd. Vem ska tolka tecknen och se vad som är tydligt för den som vet, som har varit där själv? Vågar vi se tecknen?

Vad är det med mig? Varför har jag stannat på ett barns nivå? Varför är jag fortfarande fylld av en massa illusioner och förhoppningar? Var det inte nu jag skulle slå mig ner i gungstolen och börja virka? Jag har blivit kär i ett foto! Snacka om dårskap! Jag kan svara på rubrikens fråga: Jag blir aldrig vuxen!

Det var Paul Simon som bidrog med den låten som jag lyssnade mycket på en regnig sommar på 70-talet. Det finns säkert "50 ways to leave alcohol" också, och inget är garanterat bättre än det andra - det är resultatet som räknas. Kan någon bli nykter genom att föräta sig på morötter, börja med bergsklättring, bara dricka sodavatten, låsa in sig i garderoben eller tälta i urskogen tills suget gått över är det fullt acceptabelt. Bara det leder till varaktig nykterhet och stabilitet i personligheten. Det är målet och inte vägen dit som räknas.

AA har en metod som fungerar för många människor om de följer det enkla program som medlemmarna hjälps åt att genomföra. En del misslyckas med den metoden och tror att det är AA det är fel på. Erfarenheten inom AA är mycket värdefull för en suput för där finns inte den ovilja och det avståndstagande som tyvärr finns mot alkoholister t o m inom vården. Det är helt meingslöst att käbbla om hur man bäst blir nykter. Det som fungerar för en del, misslyckas andra med. Vi är inte pepparkaksgubbar som är gjorda i samma form.

Kamratstödet i en AA-grupp är mycket betydelsefull, alla där förstår vad man pratar om. De flesta alkoholister har insett att det är meningslöst att försöka beskriva tillståndet för en människa som ínte har egen erfarenhet av sjukdomen. Vanliga normaldrickande människor tar avstånd från alkoholister, men de tar inte avstånd från alkoholen. En normal konsument dricker och kan sluta dricka när festen är slut. Det kan inte en alkoholist. Han eller hon drivs vidare och öppnar nästa flaska, beställer en drink till, måste ha en öl till. Det är bara blackouten som är gränsen.

Alla metoder och alla försök att sluta dricka kan vara bra bara de leder till insikten att alkohol måste vara ute ur bilden för alltid. Men man behöver inte lova mer än en dag i taget... Har man väl lämnat sin bästa vän, mr Alcohol, kan man inte börja prassla med honom igen, man får hitta nya vänner och nya intressen.

Bli frisk! Sluta dricka. Fyra ord som är nyckeln till ett gott liv för en person som är alkoholist. Så enkelt är det. Och så svårt. Sjukdomen innehåller en besatthet som gör att det enkla budskapet tar tid att nå fram. En alkoholist är besatt av tanken på alkohol. Behovet måste tillfredsställas till varje pris och bortom logik och förnuft. Det är behovet av alkohol som måste dödas eller nonchaleras eller utrotas. Det är det som är lösningen på alkoholistens problem. Varje glas stjälper de bästa föresatser.

För en som inte har problemet låter det så enkelt. Det är bara att sluta dricka, det är bara att ta sig i kragen och det är bara att dricka måttligt. Jaså? Den idén vilar på fantasier och okunskap. Det vore bra om det kunde tränga in i det allmänna medvetandet vilken effekt och fara en drog som alkohol innebär för många människor. Det är för många en förödande alkoholkultur vi har i norden där vi i brist på druvor att göra vin av, använde andra produkter för att br'änna brännvin. Möjligen kunde någon smart förfader ha hittat på att göra vin av lingon men det var visst inte någon som kom på det. Brännvin blev den starka dryck som svenskar och andra nordmän häller ner i struparna. De järnen vet var de tar - men den som dricker vet inte så länge vartåt det bär. Vårt årshjul är fyllt med allmänna fyllefester, generation efter generation för traditionerna vidare och trenden verkar inte brytas.

Folk borde vara mer rädda för alkohol än andra droger eftersom alkoholen ingår i vårt kulturmönster och säljs på statens ägda bolag. Det är en laglig drog och som sådan accepteras den medan allt annat stämplas som mera farligt. Alkoholisterna kan räknas i miljoner, något som urskuldas och pladdras bort. Inget politiskt parti vågar ta upp ämnet eftersom de då riskerar att den rytande moder Svea gör uppror om hon tvingas dra ner på drickat. Moder Svea ägnar sig numera inte åt kafferep utan åt vinprovning, livligt påhejad av massmedia som ger gratisreklam åt drogen alkohol i alla matprogram och middagfsförslag.

De naiva moraltanterna av båda könen som tror att alkoholism är viljestyrt och att det har att göra med misär och inte drabbar andra än trashankar och uteliggare, kunde ta till sig att deras eget måttliga drickande visst inte är ofarligt. tvärtom. Jag vet inte vad som är farligast för alkoholismens spridning - statens profit eller omgivningens totala okunskap - alla bidrar med ansvarslös nonchalans för ett verkligt stort problem.

Bli frisk! Sluta dricka! Alkoholism är den enda dödliga sjukdom som hanteras främst av socialtjänsten och polisen och den enda dödliga spridda sjukdom som ingen egentligen vill ta ansvar för - åtminstone inte med mer än goda råd. Ta dig i kragen, sup som en vettig människa! Du som är alkis kan sitta här i gräset och titta på, medan vi andra super skallen av oss på midsommarafton!

Jag har lyssnat sporadiskt på radioföljetongen Ett annat liv av P-O Enquist som just avslutats. När jag missat något avsnitt har jag försökt lyssna på webradio, men det har strulat sig. För att få en sammanhängande berättelse kanske jag ska köpa boken, men jag väntar tills den kommer i pocket eller på rea. Jag kan inte läsa myrstil, de pocketböckerna faller ur direkt. Det känns som meningslösa produkter eftersom bara människor med mycket god syn kan läsa dem och vi är en ganska stor grupp som behöver glasögon om de så bara är köpta på macken.

Enquist skriver om sin alkoholism och den behandling han gått igenom. Han är kritisk och klarsynt och har rätt i mycket, men han ger ändå en tämligen orättvis bild av vården på behandlingshemmen. Jag hoppas han inte får genombrott med sin krassa kritik - det känns inte rättvist. Samtidigt hoppas jag att personal som arbetar inom den sektorn läser boken och tar till sig budskapet, förändrar en del, är lyhörda för tongångarna i boken och försöker se sig själva med eftertanke och klokhet.

Jag har under årens lopp hört så mycket stolligheter från alkoholistvården att jag inte lyfter på ögonbrynen. Så många tokigheter som den professionella vårdapparaten för alkoholister innehåller gör att ingenting förvånar mig längre. Nyligen hörde jag en patient som gått fem år och lagt ner en förmögenhet hos en psykolog, men inte fått frågan om hur det var med alkoholen någon gång! Personer som arbetar inom beroendevården kan utan att blinka säga att en en del alkoholister kan börja dricka igen. Ja så där håller det på.

Finns det någon metod som kan hjälpa alkoholister måste den innebära total nykterhet. En gång alkoholist, alltid alkoholist. Ett återfall kan inledas med mjukstart och det går att inbilla sig att det ska lyckas, men det är ingen alkoholist som kan dricka måttligt, det blir totalt nederlag efter längre eller kortare tid. Det är den grymma och odiskutabla sanningen. En alkoholist kan inte dricka alkohol!

Det kanske finns femtio olika metoder för att bli nykter - alla alkisar har provat många metoder - men varje idé om att det går att bli botad för att snart kunna dricka "normalt" igen är bullshit! Tro ingen som säger det för det är en raffinerad lögn som leder till totalt nederlag och sammanbrott! Självklart är det vad en aktiv alkoholist vill höra, fyra veckors kurs och sen kan man öppna flaskan igen - det är en förhoppning som inte infrias och aldrig har gjort det. Tänk att det ska vara så svårt att fatta! Jag kämpade förgäves med min alkoholism i åratal men kom aldrig på att jag skulle sluta dricka alkohol! Aldrig mer ta ett glas! Det enda som hjälper en alkoholist kom jag aldrig på. Det blev jag tvungen att lära mig på ett behandlingshem, när någon ärlig människa på en beroendemottagning kunde ha sagt det direkt till mig i stället för att hymla.

...jag skrev. Jag kan inte förklara vad som hände - det tog bara stopp. Jag tyckte kanske att jag var färdig med ämnet, att jag inte hade mer att tillägga, att jag inte kunde låta en blogg om alkoholism vara den enda kanal jag hade för mitt skrivande. Hur jag tänkte minns jag inte. Jag har min femte helnyktra sommar i svit, den femte midsommaren utan snaps och öl till sillen. Jag saknar det inte, och jag kan utan avund och sug se andra höja sina glas och skåla. Jag kan också se och höra dem efter ett antal snapsar och då är det knappast så roligt längre. Jag drar mig tillbaka, för fulla människor är det fånigaste som finns. Det är bara fulla människor som står ut med fulla människor.

Den senaste perioden i mitt liv har jag inte bara lärt mig vara nykter, jag har lärt mig att klara av ensamhet också. Trots att jag varit mycket ensam under mitt liv, har jag den längsta tiden haft familj runt omkring mig. Familj, släktingar, vänner, grannar, arbetskamrater. Nu lever jag ensam sen några år, har enstaka vänner, umgås sporadiskt med släkt och familj, söker inte så ofta kontakt. Det finns en stilla vrå i ensamheten, jag kan tänka mina tankar utan att störas, jag behöver inte prata dygnet runt med någon. Jag trivs ganska bra med min självvalda ensamhet. Jag är ensam, men känner mig inte ensam. Borta är den plågsamma rastlösheten som jagade mig så, borta är lusten att dra iväg till någon plats där "allt" hände, där mitten fanns, festen, vinet, skratten, dansen.

Den jag saknar finns inte. Det finns inte någon jag kan dela mina tankar med, skuldran jag behöver luta mig mot ibland är inte där. Om jag så skulle slänga kilovis med småmynt i önskebrunnen skulle mina önskningar vara förgäves. Min hand som jag sträcker ut över köksbordet är och förblir tom. Sorg är ett kontrakt som gäller livet ut. Jag har lärt mig att vara ensam mitt i ensamhetens rike. I Sverige finns det flest ensamhushåll i världen.Människor från sydliga länder behöver aldrig vara ensamma. Hela tjocka släkten ställer upp som en skyddsmur. Vi kanske är rustade för ensamheten sen långliga tider tillbaka med mil efter mil mellan lador och hus. Går man så ut på förstutrappen där i ensamma torpet, i ensliga byn och skriker, ylar som en varg så svarar bara ekot ödsligt från mörka berget och skogen står svart och taggig mot natthimlen. Inget mänskligt öra hör.

Förr när ensamheten bredde ut sig som ett gravtäcke, tröstade jag mig med alkohol. Nu förstår jag att det finns inget mer tragiskt än ensamt drickande: jag och flaskan, jag och vinboxen. Det är nog bättre att vid behov gå ut på trappen och yla som en varg än att korka upp en flaska och vagga in sig i töcken och förvirring. Allt har ett pris, men det finns ingenting, ingenting som kan betalas med alkohol. Skulden blir större, ensamheten värre.