© Torrdockan

Det kom en kommentar från Lillamej som gjorde mig förhoppningsfull. Kan det vara en ny trend? Lillamej skriver: "Alkoholen är alldeles för infiltrerad i våra svenska umgängesformer. Men jag har också sett att det finns en ljusning. En kvinna i min kvinnogrupp berättade om sin tonårsdotter, att de hade ett stort gäng i skolan som helt frivilligt avstod från allt drickande. "Det är inte coolt" var hennes kommentar. Ungefär som det var med rökningen i tonårsgäng för några år sedan...? Jag tror att många unga är less på vad alkoholen ställer till med för folk/familjer. All denna känslomässiga misär."

Hela jag känns som en folkvisa med glädjens blomster i jordens mull, kransar av olvon och hav utan vind. Om sommaren slår det till som värst. Är det midsommarnattens förtrollning, är det de långa ljusa nätterna, himlens färgspel, dragspelstoner och sorl eller kanske att det brinner i martallens topp? Vad det än är, men just den här tiden på året är jag skör som ett äggskal och har så nära till obestämda känslor, ett virrvarr av eteriska drömmar och orealistiska föreställningar. Ingenting känns praktiskt. Jag deltar inte i plocka blommor och binda kransar, resa midsommarstång och sjunga grodorna, jag sitter vid sjön som en huldra och glor ut i oändligheten. Antagligen hemsk att umgås med eftersom jag varken sjunger eller dansar, bara sitter där och kämpar med tankarnas flykt. Jag saknade RB så det skrek i själen, när Mark Lewengood höll sitt sommarprogram strömmade tårarna när han talade om kärleken, den underbara. När jag blir vi, de vibrerande stunderna då kärleken uppfyller hela ens väsen.
                                                             
Skönt att skriva av sig! Ibland känns det som om tankar inte blir färdiga förrän de kommit på pränt. Men jag sitter förstås inte som huldra mer än korta stunder. Det har strömmat gäster genom tillvaron, det har varit glada möten, silluncher, grillaftnar, ösregn, flaggspel, ångbåtar och grannfester. Midsommaren har rullat på, jag lövade och offrade en björkslana som valt att slå rot alldeles vid väggen, flaggan satt på knuten, regnblöt ibland, midsommaren ekade här och där med musik och sång. Medan jag kände mig som en folkvisa, vemodig och stillsam. Men ändå innerst inne - varm och tacksam.

Ett av mina stora bekymmer var min rastlöshet. Jag trodde allting hände någon annanstans, jag var på fel plats vid fel tid. Det var som om en klåda spred sig i blodet, jag var inte nöjd, inte lugn, inte stilla. Jag försökte företa mig någonting för att skingra tankarna och dämpa rastlösheten men ibland blev den omöjlig att få bukt med. Det var då jag tog ett glas vin för att lugna ner mig, komma till ro.

Det var inte alltid anledningen till att jag drack, men en av dem. Jag kunde inte koncentrera mig, jag var fylld av tankar som roterade runt, runt i hjärnan, jag hade massor av planer som korsade varandra. Det kändes ibland nästan outhärdligt. Under en tid kunde jag inte sova eftersom huvudet var sprängfyllt av tankar. Min hjärna var som en tombola med Keno-bollar, allt snurrade runt runt och det poppade upp en boll då och då. Nummer nitton, nummer fyrtioett... Snurr, snurr!

Rastlösheten kunde övergå i ångest, det var den värsta utvecklingen. Paniken stod vid dörren och jag lugnade mig med ytterligare ett glas vin. Att det var en farlig självmedicinering hade jag ingen tanke på. Tillfälligtvis blev jag lugn och till och med sömnig. Ångesten dämpades, tankarna snurrade inte så fort, musiken spelade långsamt, jag kom till ro. Det var medan alkoholen fortfarande hade effekt. Senare skulle ingenting hjälpa, dosen måste bli större och större. Jag var fast.

Detta skulle dröja många år. Ibland undrar jag om jag var alkoholist redan från början eller om jag drack mig till det. Jag kan inte ge något svar. Det finns olika teorier och jag är inte inom vården. Jag har bara min egen sjukdom att referera till. Mitt drickande var under kontroll i många år, jag överskred gränsen någon enstaka gång, men för det mesta drack jag måttligt. Dvs inte måttligt med en normaldrickares mått, men måttligt med en alkoholists mått. Det är inte måttligt att dricka varje dag, dricka en flaska eller mer under en kväll, dricka ensam, dricka för att somna, dricka för att lugna ner sig, dricka för att få kontroll över sina känslor eller för att det känns så skönt att bli lite lullig. Att dricka på det sättet är farligt och tyvärr är det vanligt. Det leder nästan undantagslöst till problem. Men som sagt, det kan ta många år.

Ibland kan jag känna av den gamla rastlösheten. Jag har tidvis under min nykterhet varit befriad från den och det har lagt sig ett lugn över mitt sinne som en läkande hinna. När rastlösheten börjar spöka är det farligt för mig. Jag vet det. Då måste jag bli extra vaksam. De senaste dagarna har jag känt en aning av rastlöshet och irritation. Det är samma sak som att varningsklockorna börjar donga, alarmet går. Numera vet jag hur jag ska göra, men det kan ta tid innan jag kommer på vad det är som stör mig. Att det helt enkelt kan vara ett sug efter alkohol i botten, är en fasansfull tanke. Det kanske är så, jag vet inte.

Rastlösheten är destruktiv och jag måste med all kraft motarbeta den. Att sitta sysslolös och stirra är livsfarligt. Har jag inget annat att ta till blir det dataspel eller korsord. Efter en stund försvinner värken i själen, tankarna skingras och jag kan andas ut. Krisen är över. Förr visste jag bara ett sätt att lösa mina problem: att dricka. Problemen löstes naturligtvis inte, men jag kunde temporärt bli lugnare. Nu kan jag tolka tecknen och förstår bättre hur jag ska hantera situationen.

För den här gången är faran över.

Kameran ljuger aldrig, sägs det. Det är en sanning med modifikation i dessa dagar med Photoshop och andra bildprogram som gör det möjligt att manipulera bilder. Jag använder inte det programmet för mina bilder, det enda jag gör är att ibland beskära dem för att få bort skräpiga detaljer. Och jag kan göra dem ljusare, men ytterst sällan fixar jag något. Jag offrar dem hellre i papperskorgen och försöker glömma bort att jag misslyckades. Det finns två bilder som jag aldrig tog, de glömmer jag aldrig. Den ena är en morgon med fuktig dimma över en äng där några hästar betar. De är perfekta med helt synkroniserade rörelser, jag blev stum av skönhetsupplevelsen. Men jag stannade inte bilen, gick ur och tog bilden. Det är många år sedan, men jag minns bilden jag inte tog.

Den andra bilden är från en sommar för några år sedan. Några vänner kom roende till min brygga. Det var morfar, mamma, babydottern och lilla jycken. När de ska ro hem ser jag den perfekta, den ultimata bilden. Batteriet i min kamera är slut, den är stum! Jag har inga reserver, min andra kamera är inte där, jag står hjälplös på bryggan och ser Bilden ro bort. Den är bevarad i mitt minne, men finns bara där. Ögonblicket kan aldrig upprepas.

De här bilderna är alldeles sanna! Jag vaknade en tidig morgon och såg färger jag inte kunde drömma om. Fram med kameran klockan 03.28 en junimorgon. Å, ljuvliga sommar, ljuvliga morgon, ljuvliga himmel och hav!

Varför just jag? Hur ofta säger vi oss inte det när vi drabbats av något. Varför, varför? Tanken på orättvisa slår igenom vår föreställning om det perfekta livet. Ingen ska bli sjuk, ensam, besviken, misshandlad, kuggad, bedragen eller ens snubbla! Allra minst jag. En period tänkte jag så om nästan allt som drabbade mig. Särskilt om det var sjukdom. Minsta förkylning var orättvis och allt annat uppfattade jag som hämnd av ett elakt öde. Personligt mot mig alltså. Universums medelpunkt.

Jag var en huvudfoting (sådana som barn ritar) som det stod JAG på och jag utgick enbart från mitt eget perspektiv när jag bedömde saker och ting. Varför just jag?

När jag insåg min alkoholism tyckte jag det var något som orättvist drabbat mig! Kunde inte jag vara med på festen längre? Varför skulle inte jag kunna dricka som andra? Jag blev besatt av den idén och detta fördröjde mitt tillfrisknande med många år. Jag försökte ideligen hålla mig inom vissa gränser men misslyckades ständigt. Det var som rysk roulette att gå på fest. Antingen kom jag hem med vettet i behåll och kunde korka upp en egen flaska eller också vinglade jag uppför trapporna på småtimmarna och hade svårt att minnas vad som egentligen hade hänt.

Varför just jag? Den frasen var grundbulten i min självömkan. När något gick bra och när jag var frisk ställde jag aldrig den frågan. Då var det självklart att just jag skulle ha det bra och ha tur.

En alkoholist är något av det envisaste man kan tänka sig. Besatt av idén att jag inte var alkoholist och skulle kunna dricka normalt (vad nu detta är) fortsatte jag att ta det första glaset som strax följdes av nästa och nästa. Jag drack mig igenom min sjukdom - det är det som är sjukdomen. Det tog lång tid av förnekelse och många vettlösa försök att bevisa att jag kunde dricka som andra innan det gick upp för mig att det var ett omöjligt företag. Att jag inte kunde dricka ett enda glas till. Jag kunde lika gärna vingla vid kanten av Grand Canyon, skåla med vindarna och hoppa rakt ut. Fast det skulle ta något längre tid att nå graven.

Varför just jag?

Är det verkligen självklart att alla våra sammankomster ska cirkulera kring alkohol? Förmodligen är det viktigast för skaran som är beroende av alkohol. Alla andra, dvs nyktra oberoende människor med sunda och normala dryckesvanor, borde kunna bryta mönstret och servera något annat än alkohol för att fira, uppmärksamma, belöna och markera händelser och evenemang. Låt vara att femtioårsjubilaren skålar i champagne, men måste verkligen varje möte mellan människor fuktas av alkohol? En vanlig bridgekväll, syjuntan, en arbetsseger, tack-och-adjö, kick-off, whatever? Fram med flaskor och glas! Är det självklart? Är det naturligt? Är det önskvärt?

Kan vi inte längre träffas och ha trevligt utan att ta fram flaskor och glas? Vad är det som smugit sig in i våra relationer hemma, på jobbet, i vänkretsen? Vågar vi inte längre träffas utan att använda alkohol som smörjmedel?

Tro inte att aktiva alkoholberoende personer ska bryta trenden, tvärtom, de kommer att fortsätta fira allt och alla med alkohol. Det är de fria människorna med ett sunt och friktionsfritt förhållande till alkohol som kan bryta trenden. Bjud på något annat än alkohol. Försök med kaffe!

Jag tror att Micke har rätt i att även regelbunden låg konsumtion av alkohol förändrar psyket och stör relationer. Det är långt före det slutliga nederlaget i sjukdomen som störningarna i familjen, umgängeslivet och arbetsmiljön förekommer. Alla som dricker mycket är inte alkoholister, men alla som dricker mycket visar vad alkohol kan göra med människor. En fylla blir inte vackrare av att det är en "normaldrickare" som lullar omkring i den. Språket förråas, gesterna blir obscena, ilskan och smockan vibrerar i luften, fånskratten dånar, sluddret och hånglet är likadant vare sig man är alkis eller inte.

Inte ens den lindriga berusningen är särskilt attraktiv. Det är bara den som är berusad som tycker sig vara ett barlejon eller en tjusig vamp. Nyktra människor är måttligt roade av fyllesnack och yviga gester. Nyktra människor har inte särskilt roligt på fester med berusade människor och det beror inte på att de nyktra är tråkiga utan på att de fulla är pinsamma och tjatiga. Nyktra eller måttligt påverkade människor går hem när ljudnivån blir för hög. De andra märker ingenting och festar vidare.

Det som alkohol gör med människor gör den med alla. Häll i en normaldrickare och en alkoholist en massa alkohol och de liknar varandra i reaktioner och uppförande. Skillnaden är att alkoholisten fortsätter dricka och botar bakfyllan med en ny fylla. Han eller hon är oförmögen att sätta gränser för sitt drickande. Hur de uppförde sig på festen kanske inte skiljer sig särskilt mycket. Den som gjorde bort sig på en fest är inte alltid alkoholist. Det kan vara en högst vanlig, normal festdrickare som inte hejdade sig i tid. Resultatet blir lika förödande och förnedrande. På det sättet är alkohol en demokratisk drog - med tillräckligt mycket alkohol i kroppen gör även de exemplariska dygdemönstren bort sig.

Jag har fastnat i Casablanca, ursäkta. Men det är ett exempel på min besatta personlighet. Just nu är det Bogart och Casablanca. Jag blir tvungen att skaffa den på DVD så att jag kan se den om och om igen. Jag har några sådana filmer, jag kan replikerna men upptäcker nya detaljer varje gång. Bogart är en fantastisk skådespelare. Han ger en bild av en alkoholist, en som försöker låta bli att känna. Rick klarar inte av känslorna som överväldigar honom när kvinnan kommer tillbaka. De måste dränkas i alkohol, mycket alkohol. Posen är klassisk, så där sitter en alkoholist, försjunklen i sin egen tankevärld, ingen kan egentligen nå honom bakom flaskan.

Det är för första gången Eivors tur att bjuda bridgegänget på spelkväll. Det brukar serveras vin under kvällen, men hon har förstås tackat nej till det. Hon är alkoholist som jag. Hur ska hon göra nu när det är hennes tur? Ska hon gå till Systemet och köpa vin för att bjuda på eller ska hon inte. Vi diskuterade saken en lång stund. Kan de andra ta seden dit de kommer? Kommer de att tycka att hon är snål? Blir de besvikna och inte mer roade av att ha henne med? Ska hon låtsas som ingenting och bjuda på vin, vara försiktig så att hon inte blir ensam efteråt med skvättar i glas och halvtomma buteljer eller en liten förrädisk slatt kvar i en box?

Borta hos andra har ingen frågat henne varför hon inte dricker vin. Hon kör alltid bil och de andra kanske förmodar att det är därför hon avstår. Men ett halvt glas kan du väl ta, blir frågan ibland. Den här gången är hon hemma hos sig själv och kan inte skylla på bilkörning. Ska hon frankt erkänna att hon är alkoholist? Ska hon ta tjuren vid hornen eller ska hon låtsas att hon går på penicillin?

Till slut sa vi oss: Hur skulle vi själva reagera som gäster? Vi kom på att om vi inte var alkoholister skulle vi lika gärna ha kunnat dricka ett gott te med några små munsbitar till. Vore vi mer intresserade av vin skulle vi kunna bli förbannade rent ut sagt, känna oss snuvade och strax längta därifrån, bli okoncentrerade i spelet och rastlösa. Solveig berättade att en i gänget var mycket intresserad av att dricka vin och drack mycket. De andra verkade inte fullt så fixerade vid att det skulle bjudas på vin.

Vilket dilemma! Hur hon än gör blir det fel. Varför kan man inte ta seden dit man kommer? Kommer man till ett hem där ingen dricker alkohol, måste man väl kunna acceptera det. Ska man ta med sig eget i så fall? Är det OK att en värdinna som kämpar med sin nykterhet måste gå till Systembolaget och köpa vin åt andra? Är det OK att hon i sitt eget hem där hon aldrig dricker alkohol eller har alkohol hemma, serverar alkohol till sina gäster. Verkar hon snål och ogin när hon inte bjuder på vin? Ska hon förklara varför? Är det allas angelägenhet att få veta svaret på alla frågor om skälet till att hon inte själv dricker alkohol?

Eivor har ett par års nykterhet bakom sig. Hon är inte orolig att hon inte ska klara av att sitta vid bordet och dricka vatten i stället för vin. Det går alldeles utmärkt, men det är principen det gäller. Ska vi alkoholister behöva försvara oss och förklara oss för att vi varken dricker själva eller om vi inte bjuder andra på vin? Jag är villrådig och just nu glad att inte behöva ta beslutet. Mina läsare har säkert massor av synpunkter. Jag inväntar...

Det är lika bra att erkänna med en gång. Den varma årstiden är en jobbig tid för en alkoholist som jag. Dels är det många minnen som dyker upp, roliga, glada minnen av fester och skratt, dans och kalas, långbord i trädgården, en kall öl på bryggan, en picknick med vin i parken, en iskall drink i hettan. Dels är stan full av uteserveringar, man kan inte gå ett kvarter knappt utan att snubbla över bord och stolar där nöjda människor festar med sina vänner. Där går jag som en ökenvandrare! Ja, OK, det är inget vidare! Jag erkänner, jag erkänner! Det är inte lika lockande att slå sig ner och beställa in en Ramlösa med citron!

Världen är fylld med människor som dricker. De allra flesta människor i västvärlden dricker alkohol. Jag känner ytterst få som helt avstår från alkohol. De allra flesta klarar att dricka måttligt, de dricker ett glas eller två, sen kramar de varandra godnatt! Så gör inte en alkoholist! Jag är det. Jag vill ha ett glas till och ett glas till. För mig får inte festen ta slut. Jag glömmer morgondagen, jag bekymrar mig inte för hur jag ska ta mig hem, jag struntar i om jag missar många timmars sömn, jag bryr mig inte om att jag är sist kvar, jag beställer in mer vin eller också går jag till ett nytt ställe tillsammans med en annan fyllkaja. Eller åker jag hem och tar fram en flaska hemma och dricker för mig själv. Det här är ett vanligt scenario och det hjälper inte att jag lovar mig själv att jag ska bara dricka ett glas eller högst två. Alkoholen i de första glasen får mig att glömma alla föresatser och alltid vilja ha mer!

I stället för att bara minnas de glada festerna och de vackra ljusa sommarnätterna då det var underbart att leva, måste jag påminna mig de gånger jag blev berusad, aspackad rent ut sagt. Festen slutade i en katastrof. Jag kanske låg framstupa i en skogsdunge och spydde medan jag hörde de andra skratta och glamma långt borta. Jag mådde pyton, jag ramlade omkull, jag bar mig åt som en toka. Jag vinglade omkring och jag snackade strunt, skrattade för högt, mådde som en gris, var bakis så det dånade dagen efter, kom inte ihåg vad jag sagt eller gjort. Det är vad jag måste påminna mig. Inte stanna vid de romantiska förtsta timmarna av en fest då allt var så trevligt och kul.

Jag måste vara medveten om att andra människor kommer att fortsätta dricka och festa - jag kan vara med på festen men jag ska inte dricka! Om det känns alltför svårt måste jag avstå från festen tills jag klarar att se andra dricka utan att frestas att göra likadant. Jag kan nämligen inte dricka på ett vettigt sätt, jag stjälper i mig alkohol obehärskat och glupskt och jag kan aldrig mer dricka normalt. Min alkoholism gör att jag inte kan dricka! Jag kan inte ta det första glaset för det är det första av så oändligt många och jag slutar inte förrän jag är utslagen.

Så länge jag var nynykter var jag spröd och svajig. Jag vågade inte utsätta mig för frestelser. Det går bättre nu att motstå, det känns inte ens så lockande med uteserveringarna längre. Går jag ut någon gång, klarar jag det, men jag har inte alltid roligt. Medan mina vänner berusar sig börjar de bli småtjatiga och lite påfrestande. Jag har trevligt på sommaren, jag tar in en glass och porlande vatten, jag svalkar mig. Det är lättare nu än de första somrarna att avstå från alkohol. Priset är för högt för mig för att pröva. Det går inte att undvika alla situationer då det serveras alkohol och frestelsen flyger förbi, jag kan inte förändra världen, jag kan bara förändra mig själv. Och det har jag gjort. Jag slipper dricka alkohol. Så ser jag det.


 

Så länge det funnits alkohol har det funnits alkoholister. Käre gamle Noa fick säkert någon att lulla till direkt och inte kunna gå hem från vinläglarna, en sjukdom som alkoholism existerar därför att det finns alkohol. Fanns inte alkohol skulle det heller inte finnas alkoholister. Allt beror på tillgången. Men med mänsklig påhittighet skulle det säkert ha dykt upp någon annan drog - var det inte flugsvampar i Norden ett tag? - som gett den skenbara lättnad som ruset till en början ger innan det blivit en farlig lek med döden.

Människan vill skratta och glädjas i vänners lag, det är väl det som är mänskligt? Att sedan det hela urartar till ett ensamt supande i någon tyst håla är tragiskt och borde inte ske. Det är några tusental år som mänskligheten har haft på sig för att utveckla alkoholismen och att förgäves försökt kämpa mot den och finna botemedel. Hittills har ingen lyckats. Alkoholen är en listig fan, den tycks alltid vinna. Alkoholism kan inte botas, bara motas.

Lika litet som alla försök att bota alkoholism nått framgång, lyckas de som "vet bäst" med att försvåra alkoholintag. I backspegeln är en del försök rent skrattretande. Som t ex att skylta med vitvaror och fullkomligt ovidkommande prylar i systemets fönster eller ta ner de skyltar som stack ut från fasaden för att de inte skulle locka till sig kunder. Man skulle alltså kunna gå förbi sitt vattenhål utan att upptäcka det! Detta är alldeles sant liksom att ett tag skulle flaskorna läggas ner i facken med kinnekulle utåt (!) så att kunderna inte skulle se etiketterna! Eller att prislapparna snabbt försvann från hyllorna för att folk inte skulle kunna räkna ut hur mycket de kunde kosta på sig. Att detta är sant går att kolla med någon äldre person som jobbat på systembolaget.

Det är helt otroligt vad alkoholmotståndarna är uppfinningsrika. De har också haft tusentals år på sig men ännu inte riktigt fattat vare sig sjukdomen alkoholism eller vad som styr den. Det är inte utan att det är synd om dem som ingenting förstår av mekanismerna som styr en av de farligaste och vanligaste sjukdomarna som grasserar i vårt land. Så länge det finns alkohol kommer den att drabba ett visst antal individer med ett förödande sug. Det går inte att utrota alkoholallergi! Antingen måste alkohol totalförbjudas eller måste någon experimentera fram ett vaccin eller botemedel. Sen kan välmenande människor utan alkoholproblem fortsätta att sprida sina budskap, skatterna kan höjas, gränserna kan stängas, restauranger kan slå igen, det är fritt fram för alla innovationer i nykterhetens tjänst. Roten till det onda finns ändå kvar.

Välmenande försök att höja spritskatten eller restriktioner mot införsel är meningslösa. Om inte myndighetrna inser det snart kommer det alltmer tydligt framstå att den verkliga orsaken till bekymren är de minskade skatteintäkterna. Statens trygga säkra inkomstkälla via alkoholskatten är hotad. För första gången sen monopolet infördes! Inte ens Noa hade kunnat få bukt med alkoholismen hos vissa av sina vingårdsarbetare. Det hade inte hjälpt vare sig med höga stängsel eller skyhöga priser. Hoppas Noa var klok nog att inse det. Han var kanske den förste att se hur det som skulle sprida glädje också blev till sorg och fördärv. Han kanske till och med anade att det var en sjukdom som spreds med de vackra saftiga druvorna men att han kunde tjäna bra med pengar om han fick ensamrätten till försäljning.

Det är ett mirakel varje gång! Jag ser en nykomling dyka upp på sitt första möte. Lite skakis, lite bakis, lite rädd, lite försiktig och inte riktigt hemma i rollen som alkoholist. Det är svårt att erkänna att man är alkoholist. Det sitter djupt inne för det finns ingen värre skamvrå i samhället än att vara utsållad som alkis, betraktad som en svag stackare, ett fyllo som inte klarar av att ta sig ett par järn utan att bära sig åt som drummel eller dummer eller bådadera.

Det är inte duktigt att ta sig till ett möte, det är klokt. Det är inte duktigt att vara nykter, det är klokt. För en del är det nödvändigt. Det finns inget annat val längre. Första mötet är en smula skakigt. Nästa gång känns redan bättre. Sen blir möten en vana och ett behov. När jag återser en nykomling efter en nykter vecka, slås jag av vilken förändring som lyser i ansiktet. Det är som om en plastfilm dragits bort från ansiktets hud, färgen är bättre, något har hänt. Efter en månads nykterhet börjar till och med rynkor försvinna, slappa kinder ser inte längre så slappa ut. Det måste finnas ett gift i alkohol som tär på människans hud och muskler. Vad är det som hänt?

Nykterhet är vad som hänt. Jag rekommenderar alla som dricker alkohol att göra uppehåll ett tag. Bara för att själv kunna konstatera att någonting händer med huden, med blicken, med färgen. För en icke-alkoholist är det ingen match att hålla upp. Drickandet sätter sina spår även hos dem som är måttliga. Det märks först efter uppehållet, men det ska vara ett uppehåll på några veckor. Absolut inga undantag. Sen kan du fundera på att slänga alla dyra krämer och åtminstone inte satsa 600 spänn på en ny burk som lovar att rynkorna försvinner.

En av mina bekanta vars första möte jag bevittnade har genomgått en fantastisk förändring. Hon såg sliten ut när hon kom, det låg en slöja av bitterhet över hennes ansikte, hon hade varit så ledsen och missnöjd att ansiktet lagt sig i veck. Hon hade druckit hårt de senaste åren. Nu hade hon kommit till vägs ände. Jag såg förändringen. Det kändes lika underbart som alltid att se slöjan lyftas bort från hennes ansikte. Sen dröjde det kanske nästan ett år innan vi sågs igen. Hon hade inte tagit återfall men alla grupper är öppna och man väljer själv vart man ska gå. Mycket beror på restid och läge. Jag kom mycket väl ihåg henne.


Jag kunde knappt tro mina ögon! Hon såg så fräsch ut, hon hade blivit mycket yngre. Hennes ansikte var mjukt och rent, hon såg välmående ut. Hon berättade att hennes arbetskamrater också hade uppmärksammat att hon blivit förändrad och frågat vad hon gjort. Kanske de misstänkte att hon gjort en ansiktslyftning i smyg. Men nej. Hon hade varit nykter i drygt ett år!

Släng flaskan och ölburkarna, ta en skönhetskur. Nej, man blir inte skönhetsmiss och strålande vacker, men man blir slätare i hyn, får vackrare lyster, renare drag och klarare ögon. För att inte tala om att nykterheten innebär en inre städning som avspeglas i det yttre. Gubbar blir snyggare, tanter blir fräschare, unga blir yngre, gamla lever längre. Egentligen finns det inga nackdelar med att välja nykterhet.