© Torrdockan

Kameran ljuger aldrig, sägs det. Det är en sanning med modifikation i dessa dagar med Photoshop och andra bildprogram som gör det möjligt att manipulera bilder. Jag använder inte det programmet för mina bilder, det enda jag gör är att ibland beskära dem för att få bort skräpiga detaljer. Och jag kan göra dem ljusare, men ytterst sällan fixar jag något. Jag offrar dem hellre i papperskorgen och försöker glömma bort att jag misslyckades. Det finns två bilder som jag aldrig tog, de glömmer jag aldrig. Den ena är en morgon med fuktig dimma över en äng där några hästar betar. De är perfekta med helt synkroniserade rörelser, jag blev stum av skönhetsupplevelsen. Men jag stannade inte bilen, gick ur och tog bilden. Det är många år sedan, men jag minns bilden jag inte tog.

Den andra bilden är från en sommar för några år sedan. Några vänner kom roende till min brygga. Det var morfar, mamma, babydottern och lilla jycken. När de ska ro hem ser jag den perfekta, den ultimata bilden. Batteriet i min kamera är slut, den är stum! Jag har inga reserver, min andra kamera är inte där, jag står hjälplös på bryggan och ser Bilden ro bort. Den är bevarad i mitt minne, men finns bara där. Ögonblicket kan aldrig upprepas.

De här bilderna är alldeles sanna! Jag vaknade en tidig morgon och såg färger jag inte kunde drömma om. Fram med kameran klockan 03.28 en junimorgon. Å, ljuvliga sommar, ljuvliga morgon, ljuvliga himmel och hav!