© Torrdockan

Det är lika bra att erkänna med en gång. Den varma årstiden är en jobbig tid för en alkoholist som jag. Dels är det många minnen som dyker upp, roliga, glada minnen av fester och skratt, dans och kalas, långbord i trädgården, en kall öl på bryggan, en picknick med vin i parken, en iskall drink i hettan. Dels är stan full av uteserveringar, man kan inte gå ett kvarter knappt utan att snubbla över bord och stolar där nöjda människor festar med sina vänner. Där går jag som en ökenvandrare! Ja, OK, det är inget vidare! Jag erkänner, jag erkänner! Det är inte lika lockande att slå sig ner och beställa in en Ramlösa med citron!

Världen är fylld med människor som dricker. De allra flesta människor i västvärlden dricker alkohol. Jag känner ytterst få som helt avstår från alkohol. De allra flesta klarar att dricka måttligt, de dricker ett glas eller två, sen kramar de varandra godnatt! Så gör inte en alkoholist! Jag är det. Jag vill ha ett glas till och ett glas till. För mig får inte festen ta slut. Jag glömmer morgondagen, jag bekymrar mig inte för hur jag ska ta mig hem, jag struntar i om jag missar många timmars sömn, jag bryr mig inte om att jag är sist kvar, jag beställer in mer vin eller också går jag till ett nytt ställe tillsammans med en annan fyllkaja. Eller åker jag hem och tar fram en flaska hemma och dricker för mig själv. Det här är ett vanligt scenario och det hjälper inte att jag lovar mig själv att jag ska bara dricka ett glas eller högst två. Alkoholen i de första glasen får mig att glömma alla föresatser och alltid vilja ha mer!

I stället för att bara minnas de glada festerna och de vackra ljusa sommarnätterna då det var underbart att leva, måste jag påminna mig de gånger jag blev berusad, aspackad rent ut sagt. Festen slutade i en katastrof. Jag kanske låg framstupa i en skogsdunge och spydde medan jag hörde de andra skratta och glamma långt borta. Jag mådde pyton, jag ramlade omkull, jag bar mig åt som en toka. Jag vinglade omkring och jag snackade strunt, skrattade för högt, mådde som en gris, var bakis så det dånade dagen efter, kom inte ihåg vad jag sagt eller gjort. Det är vad jag måste påminna mig. Inte stanna vid de romantiska förtsta timmarna av en fest då allt var så trevligt och kul.

Jag måste vara medveten om att andra människor kommer att fortsätta dricka och festa - jag kan vara med på festen men jag ska inte dricka! Om det känns alltför svårt måste jag avstå från festen tills jag klarar att se andra dricka utan att frestas att göra likadant. Jag kan nämligen inte dricka på ett vettigt sätt, jag stjälper i mig alkohol obehärskat och glupskt och jag kan aldrig mer dricka normalt. Min alkoholism gör att jag inte kan dricka! Jag kan inte ta det första glaset för det är det första av så oändligt många och jag slutar inte förrän jag är utslagen.

Så länge jag var nynykter var jag spröd och svajig. Jag vågade inte utsätta mig för frestelser. Det går bättre nu att motstå, det känns inte ens så lockande med uteserveringarna längre. Går jag ut någon gång, klarar jag det, men jag har inte alltid roligt. Medan mina vänner berusar sig börjar de bli småtjatiga och lite påfrestande. Jag har trevligt på sommaren, jag tar in en glass och porlande vatten, jag svalkar mig. Det är lättare nu än de första somrarna att avstå från alkohol. Priset är för högt för mig för att pröva. Det går inte att undvika alla situationer då det serveras alkohol och frestelsen flyger förbi, jag kan inte förändra världen, jag kan bara förändra mig själv. Och det har jag gjort. Jag slipper dricka alkohol. Så ser jag det.