© Torrdockan

Det slog mig häromdagen att jag började känna mig som "förr i världen". Jag har hittat någonting i mig själv så som det var då jag var frisk och inte hade varken börjat eller förlorat kampen mot alkohol. Först blev jag häpen och undrade om det kunde vara sant, sen blev jag alldeles lugn och njöt av att hitta rester av mitt forna jag, faktiskt oskadade där under högar av gammal bråte. Där under allt satt en flicka som var som jag förut och kunde glädjas åt småsaker som gjorde mig lycklig. All bitterhet var som bortblåst och jag insåg att jag inte rotat i gamla oförrätter och misslyckanden på mycket länge. Harm och agg har blivit ord utan innehåll. Jag känner sinnesro.

Jag funderade ett tag hur det kom sig att jag som varit som ett asplöv - darrat av minsta lilla fläkt - nu var lugn och utan oro. Hur har det gått till, frågade jag mig. Då var det som om en röst sa till mig: "Du ber ju om sinnesro varje dag." Ja, så är det. Jag ber sinnesrobönen tillsammans med mina vänner i gemenskapen vid varje möte, jag ber den bönen ofta i ensamhet när jag känner att jag behöver hjälp att få lugn och den bönen har haft verkan. Jag känner sinnesro, något jag aldrig haft - inte ens som barn. Den har smugit sig på mig och mitt inre är fyllt med trygghet och lugn. Jag har tillfrisknat, såren i mitt inre har läkt och i stället för sorg och raseri och bitterhet har jag fått sinnesro och förnöjsamhet. Jag hade friskt kärnvirke längst inne i mig och jag har lyckats nå dit och hitta mig själv igen.

Mina tankar tassar på tå för att inte störa. Jag som varit rädd för allting känner ingen rädsla längre. Jag är kanske inte modig, men jag är åtminstone inte rädd. Småfeg och nyfiken kanske beskriver en del av känslan.