Borta bra, hemma bäst
De första åren av nykterhet vågade jag inte resa charter. Det var helt förknippat med en väldig mängd alkohol med början redan på flyget. Det behövde bara klirra en smula från serveringsvagnen så fick jag fart på impulserna. Faktiskt startade jag ett återfall på en flygresa - på hemvägen! Det var löjligt! Jag hade suttit med juice på poolkanten och hycklat i flera veckor, nobbat alla paraplydrinkar och allt vin till maten. På hemresan fick jag ett slags panik och kastade mig över småflaskorna. Jag hade köpt ut taxfree och menat det som en present, men hemma drack jag opp presenterna och sen var jag ute på banan igen.
Nu är jag nyligen hemkommen från en charterresa och jag har inte ens tänkt på alkohol som en möjlighet. Min reskompis har druckit en halv flaska vin till middagen, jzg har inte känt mig frestad. Serveringsvagnen har klirrat förbi på planet, stolsgrannarna har haft tunga påsar med klirrande, kluckande innehåll, men jag har inte reagerat. Jag blev själv förvånad. Hur kan tankarna på alkohol ha försvunnit? Är jag botad? Har jag blivit frisk?
Nej, sakta i backarna. Alkoholism är obotlig. Det är ingen idé att slå sig till ro och inbilla sig att sjukdomen är över. Ånej, den är listig, falsk och stark. Jag har en paus, jag har haft en lycklig vecka utan kval, jag är nykter, släpade inte hem någon taxfree som jag tror ska räcka länge men blir uppdrucken i snabb takt, jag har hela resan i klart minne, det har inte hänt några pinsamheter och jag känner mig utvilad, frisk och lycklig! Mitt arbete med min nykterhet är därför inte över. Det måste fortsätta som vanligt med uppmärksamhet på lurande faror och sinnesstämningar, möten med andra alkoholister i vår gemenskap, studier av texterna och en ödmjuk attityd. Då kan min nykterhet fortsätta.
Nu är jag nyligen hemkommen från en charterresa och jag har inte ens tänkt på alkohol som en möjlighet. Min reskompis har druckit en halv flaska vin till middagen, jzg har inte känt mig frestad. Serveringsvagnen har klirrat förbi på planet, stolsgrannarna har haft tunga påsar med klirrande, kluckande innehåll, men jag har inte reagerat. Jag blev själv förvånad. Hur kan tankarna på alkohol ha försvunnit? Är jag botad? Har jag blivit frisk?
Nej, sakta i backarna. Alkoholism är obotlig. Det är ingen idé att slå sig till ro och inbilla sig att sjukdomen är över. Ånej, den är listig, falsk och stark. Jag har en paus, jag har haft en lycklig vecka utan kval, jag är nykter, släpade inte hem någon taxfree som jag tror ska räcka länge men blir uppdrucken i snabb takt, jag har hela resan i klart minne, det har inte hänt några pinsamheter och jag känner mig utvilad, frisk och lycklig! Mitt arbete med min nykterhet är därför inte över. Det måste fortsätta som vanligt med uppmärksamhet på lurande faror och sinnesstämningar, möten med andra alkoholister i vår gemenskap, studier av texterna och en ödmjuk attityd. Då kan min nykterhet fortsätta.
Talande tystnad
Någon försvinner ur gruppen, glider stillsamt bort och kommer inte på möten. Kanske hittat en annan grupp, kanske flyttat, kanske bytt jobb, kanske blivit sjuk. Ett "kanske" som känns sorgligt: kanske tagit återfall. När någon försvinner har alltid någon sett eller hört något, han är i en annan grupp, han har flyttat, hon jobbar på andra sidan stan osv. Det kan dröja mycket länge innan den personen dyker upp igen, men det brukar nästan alltid ske. Återseendet brukar vara rörande och hjärtligt. Det är med lättnad jag återser någon och förstår att det fanns massor av skäl att vi inte setts på ett tag. Men en del återkommer aldrig. Aldrig. Jag förstår efter en lång tid att allt inte står rätt till. Ingen vet något, ingen har sett eller hört något. Allt är tyst. Jag förstår inte var de gömmer sig. Vad händer? Scenariot är oftast tragiskt.
Det är sorgligt, sorgligt. Det är lätt att glömma att vi har en dödlig sjukdom. Alkoholism är ingen tredagarssnuva, det är en obotlig sjukdom med dålig prognos. De som håller sig nyktra gör storverk, de måste ständigt vara på sin vakt. Den som tar återfall kan inte vara säker på att det tar någon vecka eller så att komma tillbaka. Det kan ta åratal. Det kan ta resten av livet och det avslutas då ofta i misär och ensamhet. Nätverket brast eller slets sönder. Tystnaden är total.
Det är sorgligt, sorgligt. Det är lätt att glömma att vi har en dödlig sjukdom. Alkoholism är ingen tredagarssnuva, det är en obotlig sjukdom med dålig prognos. De som håller sig nyktra gör storverk, de måste ständigt vara på sin vakt. Den som tar återfall kan inte vara säker på att det tar någon vecka eller så att komma tillbaka. Det kan ta åratal. Det kan ta resten av livet och det avslutas då ofta i misär och ensamhet. Nätverket brast eller slets sönder. Tystnaden är total.
Tomglashantering
Garanterat urdruckna...
Fredagskväll vid grillen
Hade vi kul?
Men alla dricker ju!
Javisst, alla dricker. Det ingår i vår kultur. Vi bor i vodkabältet så det dricks inte bara milda viner utan rejäla varor med hög procentsats. Förr var det vanligt brännvin till helgen, numera dricker svensken fina grejer också. Jag känner några som stolt kallar sig för whiskykännare, för att inte säga experter. Tänka sig!
Det är inte sant att alla dricker. Det är bara när man själv dricker som man inte upptäcker att det är många som dricker måttligt eller inte alls. Det finns ett fritt val och alla dricker sig inte småfulla ens på den gladaste fest. Hela vårt kalenderår är inprickat med helger och festligheter där alkoholen ingår som en självklar ingrediens. Nu är det kräftkalas, sen blir det surströmming, det är inte långt mellan officiella dryckestillfällen.
Den som inte dricker har det en aning besvärligt att kryssa mellan dryckesfesterna. Det går alldeles utmärkt att sitta till bords utan att dricka annat än kolsyrat bubbelvatten. Varje kräfta behöver inte skölja ner med alkohol, varje räka behöver inte dränkas i vitt vin. Festen blir bara plågsam då de som dricker och dricker mycket börjar få svårt med balans och tal. Då är det dags att lämna festen. Sen brukar det inte vara roligt längre. Åtminstone inte för den som är nykter. De andra stannar och dricker tills det är tomt i flaskorna. Efteråt kanske de inte minns någonting. Var det värt baksmällan?
Det är inte sant att alla dricker. Det är bara när man själv dricker som man inte upptäcker att det är många som dricker måttligt eller inte alls. Det finns ett fritt val och alla dricker sig inte småfulla ens på den gladaste fest. Hela vårt kalenderår är inprickat med helger och festligheter där alkoholen ingår som en självklar ingrediens. Nu är det kräftkalas, sen blir det surströmming, det är inte långt mellan officiella dryckestillfällen.
Den som inte dricker har det en aning besvärligt att kryssa mellan dryckesfesterna. Det går alldeles utmärkt att sitta till bords utan att dricka annat än kolsyrat bubbelvatten. Varje kräfta behöver inte skölja ner med alkohol, varje räka behöver inte dränkas i vitt vin. Festen blir bara plågsam då de som dricker och dricker mycket börjar få svårt med balans och tal. Då är det dags att lämna festen. Sen brukar det inte vara roligt längre. Åtminstone inte för den som är nykter. De andra stannar och dricker tills det är tomt i flaskorna. Efteråt kanske de inte minns någonting. Var det värt baksmällan?
Tavlan Hip hip hurra! av Krøyer
Det är svårt att föreställa sig den här glada festen utan alkohol. Det är en av de verkligt idylliska hyllningarna till glädjen, kamraterna, sommaren, familjen, den goda vänskapen, den glada festen. Självklart ska traditionen leva vidare och folk ska höja sina glas och skåla. Men det måste inte vara alkohol i alla glas!
Baksmällan i augusti
Långsemester. Fyra, fem veckor. Grillning mest varje kväll. Vin och öl varje kväll. Ingen väckarklocka, inget jobb att passa, frihet. Jag minns hur det kändes när semestern tog slut. Vinet hade gjort sitt. Efter varje semester ökade mitt vardagsdrickande. Det hade blivit en vana med det dagliga vinet och det ena glaset ledde till det andra. Stan är full av skakande bakisdarrande semestersuputer. En del nyktrar inte till ens till nästa semester...
Hur ska jag göra för att få slut på eländet? Testa med ett par helnyktra dagar (inte ens lättöl). Funkar det utan att du börjar darra, ställa till med gräl, vara förbannad, känna sug, inte kunna gå förbi systemet utan att slinka in, eller åtminstone köpa folköl på Ica, då kan du lägga till några nyktra dagar och känna dig lite lugnare. Men du behöver säkert ta dig en ordentlig period nykterhet mellan varven. Om du inte klarar två dagars total nykterhet utan att börja klättra på väggarna, riva omkring i alla skåp efter flaskor med skvättar, klösa tapeter och tugga matta och sen slinka ner på kvarterskrogen och ta in första glaset eller första karaffen - då har du problem. Men det visste du redan, eller hur?
Hur ska jag göra för att få slut på eländet? Testa med ett par helnyktra dagar (inte ens lättöl). Funkar det utan att du börjar darra, ställa till med gräl, vara förbannad, känna sug, inte kunna gå förbi systemet utan att slinka in, eller åtminstone köpa folköl på Ica, då kan du lägga till några nyktra dagar och känna dig lite lugnare. Men du behöver säkert ta dig en ordentlig period nykterhet mellan varven. Om du inte klarar två dagars total nykterhet utan att börja klättra på väggarna, riva omkring i alla skåp efter flaskor med skvättar, klösa tapeter och tugga matta och sen slinka ner på kvarterskrogen och ta in första glaset eller första karaffen - då har du problem. Men det visste du redan, eller hur?
Inmålad i ett hörn
Jag hör ofta folk säga: Jag visste inte att jag var alkoholist eller Jag var inte alkoholist, absolut inte, jag bara drack lite för mycket. Många tillägger att det var först när de kom till AA eller ett behandlingshem som de insåg att de var alkoholister. För mig var det faktiskt helt annorlunda. Eftersom jag inte tror att jag är något specialfall antar jag att det finns massor av alkoholister som delar min erfarenhet. Jag var helt medveten om att mitt förhållande till alkohol var farligt och skadligt! Jag kallade mig inte alkoholist, för jag hade precis samma föreställning som de flesta: att det är gubbarna på bänken som är alkoholister.
En alkoholist är inte en omedveten idiot, det vore naivt att tro att alla som super inte har en aning om vad de gör. De vet med stor sannolikhet att de har ett felaktigt beteende och att alkoholen inte hjälper dem. Men de är beroende. Och ett beroende kan man inte bara lägga på hyllan, det måste bearbetas. Jag upptäckte tidigt att jag hade en stark dragning till alkohol, den kanske infann sig vid första glaset. Jag hade en inre rytande korpral som förde befäl. En inre röst sa till mig att lugna ner mig, att inte prata så högt, att inte göra det eller det. Jag hade inte koll på mig själv, men min inre korpral hade koll på mig. För att få tyst på den envetne rackaren hjälpte bara att dricka lite mer. Då tystnade han.
Eftersom jag var medveten om att alkoholen var skrämmande farlig för mig, så undvek jag en del fester och tillfällen då det skulle flöda av alkohol. Jag visste att jag skulle vara försiktig. Jag hade kontroll över det hela under många år. Med endast enstaka övertramp, inget dock så allvarligt att det inte kunde ursäktas. Alla mina försök att hantera alkoholen på ett normalt sätt misslyckades. Ett efter ett. Med tiden hade jag prövat det mesta men ingenting hjälpte. Jag fastande mer och mer och trasslade in mig mer och mer. Men jag var inte omedveten om det. Jag hade klart för mig vad det här kunde leda till.
Jag visste, men nonchalerade det. Jag insåg att jag var alkoholist men kunde ändå inte hindra sjukdomen från att fortskrida och ta över mig helt. Det var dömt att misslyckas. Frågan var bara när det hela skulle gå över styr. Mot slutet var jag inte närvarande i verkligheten, jag var i min egen förvirrade värld utan kontroll. Den inre korpralen hade dött och låg utslagen i något hörn. Jag drack vidare och nu fanns det ingen återvändo. Jo. Total nykterhet, nobba nubben. Det vardet enda som kunde hindra min väg mot utslagning, ensamhet och död. Då var mina sinnen alltför avtrubbade av mina många års drickande och jag kunde inte ta några egna beslut. Jag hade förlorat styrförmågan och var hjälplös. Som tur var fick jag hjälp av stödjande familj och vänner. Sjukdomen som kan botas med nykterhet gjorde att jag inte kunde nyktra till av egen kraft. Tala om moment 22! Jag hade målat in mig i ett ensamt hörn, varje steg ut var svårt och krävde kraft och beslut. Sjukdomen hade mig i sitt våld, men jag stapplade ut. Fri och ödmjuk. Det här var inte något jag kunde göra utan stöd. Och jag fick det.
En alkoholist är inte en omedveten idiot, det vore naivt att tro att alla som super inte har en aning om vad de gör. De vet med stor sannolikhet att de har ett felaktigt beteende och att alkoholen inte hjälper dem. Men de är beroende. Och ett beroende kan man inte bara lägga på hyllan, det måste bearbetas. Jag upptäckte tidigt att jag hade en stark dragning till alkohol, den kanske infann sig vid första glaset. Jag hade en inre rytande korpral som förde befäl. En inre röst sa till mig att lugna ner mig, att inte prata så högt, att inte göra det eller det. Jag hade inte koll på mig själv, men min inre korpral hade koll på mig. För att få tyst på den envetne rackaren hjälpte bara att dricka lite mer. Då tystnade han.
Eftersom jag var medveten om att alkoholen var skrämmande farlig för mig, så undvek jag en del fester och tillfällen då det skulle flöda av alkohol. Jag visste att jag skulle vara försiktig. Jag hade kontroll över det hela under många år. Med endast enstaka övertramp, inget dock så allvarligt att det inte kunde ursäktas. Alla mina försök att hantera alkoholen på ett normalt sätt misslyckades. Ett efter ett. Med tiden hade jag prövat det mesta men ingenting hjälpte. Jag fastande mer och mer och trasslade in mig mer och mer. Men jag var inte omedveten om det. Jag hade klart för mig vad det här kunde leda till.
Jag visste, men nonchalerade det. Jag insåg att jag var alkoholist men kunde ändå inte hindra sjukdomen från att fortskrida och ta över mig helt. Det var dömt att misslyckas. Frågan var bara när det hela skulle gå över styr. Mot slutet var jag inte närvarande i verkligheten, jag var i min egen förvirrade värld utan kontroll. Den inre korpralen hade dött och låg utslagen i något hörn. Jag drack vidare och nu fanns det ingen återvändo. Jo. Total nykterhet, nobba nubben. Det vardet enda som kunde hindra min väg mot utslagning, ensamhet och död. Då var mina sinnen alltför avtrubbade av mina många års drickande och jag kunde inte ta några egna beslut. Jag hade förlorat styrförmågan och var hjälplös. Som tur var fick jag hjälp av stödjande familj och vänner. Sjukdomen som kan botas med nykterhet gjorde att jag inte kunde nyktra till av egen kraft. Tala om moment 22! Jag hade målat in mig i ett ensamt hörn, varje steg ut var svårt och krävde kraft och beslut. Sjukdomen hade mig i sitt våld, men jag stapplade ut. Fri och ödmjuk. Det här var inte något jag kunde göra utan stöd. Och jag fick det.
När skriver Torrdockan?
Jag förstår att det känns obekvämt att jag skriver så sporadiskt och ryckigt. Så är det just nu men det går alldeles utmärkt att få tips om när det är något nytt här genom att anmäla sig till höger på knappen Följ bloggen. Då kommer man till blogglovin´ och kan via sin mail få exakta uppgifter om när bloggen uppdaterats. Bra, va? Hittills är det bara 2 som nappat.
Hitta på något!
Jag måste göra något roligt så jag har något att berätta om! Så känns det med webbskrivandet ibland. För längesen hade jag en dagbok på nätet. Det var långt före det kallades blogg, ordet fanns inte ens. Jag skrev i flera år och jag minns att jag faktiskt gjorde en del saker bara för att ha något att berätta, jag kunde göra en extra sväng på stan, gå på en utställning, åka till ett köpcentrum, gå på bio - för att ha något mer än vardagslunk att berätta om. OK, det fick lite fart på mig, men det kändes tvunget. Det blev som att leva ett scenliv eller skenliv, vilket man väljer.
Just nu skulle jag inte kunna åstadkomma någon intressant dagbok - jag är passiv, lite oföretagsam, avvaktande. Jag gör egentligen ingenting, tiden rinner iväg ändå. Förstås har jag dåligt samvete för mitt dagdrivarliv, men jag kanske behöver en period av stillhet, rent av tristess för att komma i form. Iverns låga som varit min drivkraft har liksom slocknat. Been there, done that - är det inte så vi alla kan känna ibland. Jag slötittar på TV, där finns ett smörgåsbord där jag hoppar över det mesta som har höga tittarsiffror för jag är så uttråkad av att "roas".
Sveriges television har en idé om att klockan åtta måste svenska folket roas, de måste titta på lekprogram och stå som flickan med svavelstickorna utanför allt det mysiga och bara se genom rutan. Där kan de sitta med sina drinkar, ensamma eller i grupper och glo på hur roligt andra har det! Cyniskt. Och jag känner mig inte inbjuden. Som tur är har jag hittat några kanaler som ger mig något, bl a History channel, alltid intressanta saker och jag får veta en del som jag inte haft en aaaaning om. På TCM ger de för det mesta Myteriet på Bounty (vilken gång i ordningen?) så vilken lycka att jag har filmkanalen Silver. Där hittar jag guldkornen som jag väljer med omsorg.
Just nu har mitt läsintresse en högsäsong och jag har en packe härliga böcker att plöja. Men jag gör ingenting! Jag dagdriver och rör mig i slow motion, jag änner inte igen mig själv. Jag tillhör DI, De Ivriga, det är en klubb man antingen tillhör för evigt eller aldrig. Är det här ett farligt tillstånd?
Just nu skulle jag inte kunna åstadkomma någon intressant dagbok - jag är passiv, lite oföretagsam, avvaktande. Jag gör egentligen ingenting, tiden rinner iväg ändå. Förstås har jag dåligt samvete för mitt dagdrivarliv, men jag kanske behöver en period av stillhet, rent av tristess för att komma i form. Iverns låga som varit min drivkraft har liksom slocknat. Been there, done that - är det inte så vi alla kan känna ibland. Jag slötittar på TV, där finns ett smörgåsbord där jag hoppar över det mesta som har höga tittarsiffror för jag är så uttråkad av att "roas".
Sveriges television har en idé om att klockan åtta måste svenska folket roas, de måste titta på lekprogram och stå som flickan med svavelstickorna utanför allt det mysiga och bara se genom rutan. Där kan de sitta med sina drinkar, ensamma eller i grupper och glo på hur roligt andra har det! Cyniskt. Och jag känner mig inte inbjuden. Som tur är har jag hittat några kanaler som ger mig något, bl a History channel, alltid intressanta saker och jag får veta en del som jag inte haft en aaaaning om. På TCM ger de för det mesta Myteriet på Bounty (vilken gång i ordningen?) så vilken lycka att jag har filmkanalen Silver. Där hittar jag guldkornen som jag väljer med omsorg.
Just nu har mitt läsintresse en högsäsong och jag har en packe härliga böcker att plöja. Men jag gör ingenting! Jag dagdriver och rör mig i slow motion, jag änner inte igen mig själv. Jag tillhör DI, De Ivriga, det är en klubb man antingen tillhör för evigt eller aldrig. Är det här ett farligt tillstånd?
Sluttwittrat!
Oj, vilka lustiga kombinationer av bokstäver det blir när man svenskar till orden! Det är kanske då det behövs bindestreck. Jag har fått totalt nog av Twitter, det känns nu bara som en fånig idé för mig. Jag blev översköljd av meddelanden från några som twittrade var tredje minut ungefär och det kändes bara pinsamt. Sååå intresserad av andra är väl ingen - kanske om man är störtförälskad men annars är det väl ganska ointressant att få veta vad någon gör sekund för sekund. Twitter är över för mig. Det var längesen jag skrev själv och nu när jag var inne för att städa där upptäckte jag sida upp och sida ner med meddelanden utan intresse och utan värde.
Det verkar närmast hysteriskt just nu med allt twittrande, fotograferande, facebookande och allt annat för att visa att man finns, att man andas, att man inte har upphört. Vad är det som sker? Alla småflickor som shoppar och foitograferar sig i sin nya outfit - vad är det med dem? Har unga flickor inget annat i skallen än mode? Deras problem är köpa eller inte köpa ungefär och det tyder tyvärr på andefattig misär. Hur bra vi än har i detta land där man daltar med medborgarna in absurdum, är det ändå synd om människorna, de olyckliga tonårsflickorna som shoppar sig till lugn och ro är ett sjukligt tecken.
Att vistas i bloggosfären ger mig andnöd just nu.
Det verkar närmast hysteriskt just nu med allt twittrande, fotograferande, facebookande och allt annat för att visa att man finns, att man andas, att man inte har upphört. Vad är det som sker? Alla småflickor som shoppar och foitograferar sig i sin nya outfit - vad är det med dem? Har unga flickor inget annat i skallen än mode? Deras problem är köpa eller inte köpa ungefär och det tyder tyvärr på andefattig misär. Hur bra vi än har i detta land där man daltar med medborgarna in absurdum, är det ändå synd om människorna, de olyckliga tonårsflickorna som shoppar sig till lugn och ro är ett sjukligt tecken.
Att vistas i bloggosfären ger mig andnöd just nu.
Avdelning: Vovvar som väntar
Tålamod...
Foto: Torrdockan 2009
