© Torrdockan

För några timmar sedan skrevs detta till mig:
”Jag orkar inte mer. Jag har kämpat ensam med barnen, ekonomi, jobb och släktskap.
Efter ballat ur några gånger på fyllan så anser de att jag har alkoholproblem - vill inte skylla på dom eller problemen men det är just då de har kommit upp.
Varit som en boll man pressat ner i vattnet.
Nu orkar jag inte mer.
Det enda som återstår är nu bedövningsmedel dvs alkohol. Jag har inget kvar. Fel - jag har allt, mina barn men jag orkar inte mer. Farföräldrar finns inte längre kvar heller och har inte gjort så sedan pappan dog.
Det enda som stillar min smärta är alkoholen. Jag klassar mig inte som akoholist men gått på AA-möten några gånger då jag vet att jag har det i generna och varit på gränsen.
AA hjälper inte. Jag vill bara ha frid.
Du kloka Torrdocka - har du något råd?

Ps. Jag har redan börjat gå under och jag vet det. Tar iaf taxi till och från stranden då jag vet att jag inte kan köra. Billigare än köra ihjäl någon....”

Du som skrev, ge mig din mailadress, så ska jag svara dig privat. Skriv till torrdockan@yahoo.se så ska jag svara dig så snart jag kan. Till dess:
Ta det lugnt - En sak i taget - Gör det enkelt - Det viktigaste först

Det problem som det tagit kanske åratal att förvärra, kan inte lösas på ett ögonblick. Ge dig tid, så hörs vi.
Goda tankar från
Torrdockan

En del förnekar det. De menar att det finns ett anlag, att det går i släkten, att alkoholism drabbar människor som har det där speciella anlaget, att det sitter i hjärnan och så vidare. Jag skulle aldrig gå i polemik med forskning och vetenskap, jag vet att det finns stor kunskap om alkoholism, och jag har bara den egna erfarenheten att luta mig mot. Men ibland tror jag att man kan supa sig till alkoholism. Att det finns en gräns mellan buteljerna, när man överskrider den går det inte att backa utan problem.

I mitt fall tycker jag det var så. Jag hade inga problem med alkohol under många år, jag skötte mitt privatliv och mitt arbete oklanderligt. Jag gjorde inga skandaler och jag "bar mig inte åt". Jag kom in i en bransch där det var vanligt med alkohol i många sammanhang. Det var representation, mässor, konferenser, utställningar, allt skedde i en aldrig sinande ström av vin och drinkar. Jag drack oftare och oftare. Fortfarande var det ingen uppseendeväckande konsumtion, men jag tillhörde definitivt den grupp som tyckte om att festa och hänga med i svängen. Samtidigt luckrades alkohollagarna upp, hela attityden till alkohol förändrades och vinet gjorde sin entré i vanligt sällskapsliv. Okunniga och naiva politiker försökte dämma upp vinfloden med högre priser och lördagsstängt på systemet, men förgäves.

Någon gång gled jag över den osynliga gränsen. Det var i samband med en tragisk händelse, sjukdom och allmän tristess. Jag började trösta mig med alkohol, stärkte mig, försökte skölja bort bekymmer och sorg. Det lyckades naturligtvis inte. Jag blev fast i ett beroende och det skulle ta många år innan jag lyckades hoppa av karusellen. Jag är inte helt säker på att jag skulle ha utvecklat min alkoholism om livet hade gestaltat sig annorlunda. Historien visar att det måste finnas tillgång till alkohol för att sjukdomen ska uppträda. Kvinnor drack inte särskilt mycket för bara ett par generationer sedan. Nu är vanorna annorlunda och kvinnliga alkoholister - också mycket unga kvinnor - är ingen ovanlighet.

Samhällets toleransnivå är naturligtvis en viktig faktor. Liksom lagstiftningen som tidvis varit mycket sträng med motbok och restriktioner, den ena mer absurd än den andra. Det fanns en tid då Systembolaget måste skylta med annat än alkohol, vitvaror till exempel. Skylten fick inte hänga vertikalt ut från väggen för att folk inte skulle upptäcka den på långt håll. Det är alldeles, alldeles sant! Svenskarna kunde alltså gå förbi ett system utan att ana att det fanns där! Man springer ju inte in och köper ett kylskåp så där i förbifarten!

Det är numera en mycket generös och välvillig inställning till alkohol i vårt samhälle. Till alkohol, ja. Men till alkoholister är inställningen fortfarande fördömande, avståndstagande, misstänksam. Generösa utskänkningstillstånd, långa öppettider på krogen, god ekonomi och framförallt en tillåtande attityd från omgivningen är alkoholistens vagga. Det är lugnt, det är tillåtet, det är bara i trafiken alkohol anses farlig, annars är det OK. Allt firas med champagne! Jag drar inte gränsen för alkoholism vid de utslagnas tragiska existens, jag tycker det finns alla gradskillnader i sjukdomen alkoholism. Halv-, kvarts- och åttondelsalkisar seglar vidare i fast förvissning om att de inte är alkoholister. De är bara i början av sin karriär och hur utvecklingen blir vet ingen. Jag skulle inte vara så säker på lycklig utgång med den kunskap och erfarenhet jag nu har.

Det är kanske möjligt att dricka sig till alkoholism. En vårdslös hantering av alkohol, riskdrickande och nonchalans inför varningar och tanklöst supande i tid och otid, kanske är ett sätt att skaffa sig sjukdomen alkoholism. Ju tidigare debut desto farligare. Det här måste var och en ta ställning till själv. Det är ett personligt ansvar, ingen politiker kan hjälpa svenska folket att behärska sitt supande. Kanske vänder trenden snart. Att supa blir betraktat som dumt, riskfyllt, motbjudande och osmakligt. Att uppträda berusad stämplas som nördigt. Och kvällstidningarna lyckas inte höja upplagan med ett enda ex för att löpsedeln skriker ut det bästa lådvinet!

Den framtidsversionen verkar utopisk i dag, den kanske inte ens är önskvärd. Men visst vore det uppfriskande med en ny trend som tog bestämt avstånd från fylla och alkoholfixering!

Det jag skriver om alkoholism måste vara som rena latinet för den som kan dricka alkohol utan att någonsin gå till överdrifter. Självklart är det svårt för den som inte har problem med alkohol att förstå att drickandet inte är viljestyrt på samma sätt som när man bestämmer sig för att byta bostad eller köpa en ny soffa. Kanske är det den svåraste nöten: hur kan en alkoholist dricka trots att han eller hon säger att det ska vara slut med det nu? Hur kan viljan slås ut av alkohol? Till och med envisa människor som aldrig skulle ge upp något annat, trillar dit ständigt för att de inte kan stoppa sitt drickande. De blir lika fulla varje gång! Varje gång!

Nej, jag tror inte att vi kan förstå varandra helt. Trots att jag själv är alkoholist hade jag svårt att acceptera mitt egna ideliga drickande, att jag inte kunde sluta trots att jag bestämt det. Det är obegripligt även för mig. Tvånget som finns inbyggt i ett drogberoende är ohyggligt starkt och krävande och den som aldrig känt det, ska skatta sig lycklig. Du som inte är alkoholist och inte dricker på ett alkoholistiskt stt, var glad! Njut av att du kan sitta en hel kväll med en drink, att du kan gå till sängs utan att ha tömt hela flaskan, att du inte behöver starta varje ny dag med en ångest så stark att du måste döva den med det enda som är farligt för dig: alkohol. Var nöjd och glad att du inte är drabbad.

Det tog mycket lång tid att utveckla min alkoholism. Jag blev glad av vin, jag gillade att bli lite lössläppt och lätt till sinnet, jag mådde bra. Men jag drack inte särskilt ofta. När jag drack kunde jag dricka mycket, men jag hade långa måttliga perioder och jag hade en bestämd uppfattning om vilka som var alkoholister eller inte. Jag tyckte de var svaga, otrevliga, opålitliga och totalt omöjliga att umgås med. Jag hade mycket starka fördomar mot alkoholister och jag trodde inte ett ögonblick att de var sjuka. I mina ögon var de fyllon, jag såg några på nära håll och jag tog avstånd från dem med samma högdragna förakt som andra "bättre" människor gör.

Jag förstod helt enkelt inte alkoholister. Det var medan jag fortfarande dansade på avgrundens brant. Jag hade inga problem med alkohol, var den stolta devis jag litade mig till. Då hade jag ännu inte upptäckt vad det var jag höll på att trassla in mig i. Det är kanske därför jag känner sådan maktlöshet när jag observerar andras bekymmerslösa drickande. Alkohol är inte någon enkel, ofarlig drog som vi kan hantera utan uppmärksamhet. Det enda vi vuxna egentligen kan göra för att skydda våra barns hjärnor och utveckling är att föregå med gott exempel. Men pekpinnarna kan vi bryta sönder. Kanske är det vuxnas slappa reaktioner som gör att tonåringar i dag kan ägna sig åt regelbundna fyllor.

Nej, vi kommer aldrig att förstå varandra. Aldrig helt. Vi kommer att leva sida vid sida, en grupp som dricker sig till glömska och medvetslöshet, en grupp som skålar högtidligt vid fina bord, en grupp som föraktar den andra som i sin tur avundas dem som kan dricka utan efterräkningar, en grupp som leker med det som är de andras fördärv och död.

Det som gör såpan extra tragisk är att vi är starkt mixade. En alkoholist kan ha sett sina äldre släktingar gå under, en förälder kan jämföra med sig själv och förutse sitt barns framtida öde, vi kan samtidigt vara både anhöriga och beroende. Vi lever ihop. Men vi förstår inte varandra.

Jag drack Bitterhet, Ilska, Sorg, Trötthet, Vanmakt eller vad min dryck kunde heta. I början drack jag Glädje, Bekymmerslöshet, Skratt och Fest, men de dryckerna hittade jag inte sedan på min drinklista. I min bägare blev det till slut bara Hopplöshet kvar. Malörten i botten hade smak av Döden.

Det är sommar, det är en enda stor semester och samvaro landet runt. Jag är glad att jag inte dricker, jag tycker om att känna mina känslor som får fara fritt fram i mitt sinne utan att varken blåsas upp eller förminskas av alkohol. Allt verkar mer ha sina rätta proportioner. För mig. Självklart unnar jag alla som sitter ute i solen på trottoarserveringarna och njuter av öl och svalt vin. Sommarens alla fester och äventyr, glädjen att samlas, att bli förälskad, att vara ute och grilla och bära med sig en dunk vin. Partajet fortsätter, men jag är inte delaktig. Ibland kan jag glimtvis känna en smula besvikelse, för det var onekligen trevligt med de glada festerna, men den går snart över. Jag vet att jag inte klarar ett endaste glas. Priset är för högt.

På försommaren hade jag en härlig fest med vänner. Ingen drack, alla hade roligt. Vi skrattade och skojade och det behövdes ingen alkohol som drivmedel. Alla mådde bra efteråt, ingen hade minnesluckor eller hade gjort bort sig, ingen lullade omkring och bar sig fånigt åt. Det kändes bra att få bekräftat att alkohol inte är nödvändig som ingrediens i en lyckad tillställning. Det är samvaron, människorna, vänskapen.

Stiltje, fint ord tycker jag. Det används fortfarande om lugnt och stilla, särskilt på sjön. Motsatsen kultje har man övergett, det sades förr i väderleksrapporterna men nu säger man kuling i stället. Synd tycker jag. Stiltje och kultje är ord som kommer från holländskan liksom matje i vår älskade matjesill. Sill är nästan den enda fisk jag äter numera efter alla larmrapporter om förgiftat vatten och fiskdöd, fiskekvoter och döda hav. Nu är det korallreven också, enligt rapporter i dagarna. Stackars vår blå planet, detta vackra klot som svävar som en ballong i rymden. Undrar om det hjälper med min sopsortering?

Det är alltså stiltje jag förvarnar om, men det har väl redan märkts! Jag skriver inte så mycket nu i sommartid. Jag tar en dag i taget och datorn får vila sig litet. Men vi ses då och då! Ha en skön semester, måtte sommaren komma till skott nån gång!

Eftersom jag ibland inbillar mig att livet är en dans på rosor så tar jag gärna min obekymrade attityd att "allt ordnar sig", "det löser sig", "det tar jag med en klackspark". De där försvaren vi bygger upp när allt inte riktigt går som vi vill. Ingen ros utan törnen, heter det och just när jag dansade en lycklig tåspetsdans råkade jag trampa på en tagg som stack mig rakt in i stortån. Kändes nästan som ett getingstick, det har jag fått under lilltån en gång när jag sprang barfota på ett solvarmt trägolv. Snacka om smärta! Apvrål! Rosentaggen gjorde inte så ont, men jag dansar inte på tå just nu. Håller mig stilla och tänker. Sover mycket. Försöker bli glad. Har massor av glass i frysen, det tröstar. Och rosor är vackra, speciellt törnrosor...

Nämen ursäkta, vad är det för fjantande kring studentexamen numera? Det kan knappast kallas mogenhetsexamen som det gjorde förr.

Att stå och skräna på ett lastbilsflak i timmar, åka runt runt i stan och spruta öl på varandra, ragla omkring i fyllan i parken, bada i fontäner, spy i rännstenen, forslas till sjukhus med fylleslag och ligga på madrass i fyllecell över natten, är knappast en bra debut i vuxenlivet. För det var väl det som var meningen? Många års skolgång avslutas med en larvig karneval med vita mössor och okontrollerade brölanden. Ett dagis skulle aldrig tillåta sig fira på ett så förödmjukande sätt, de små skulle röra sig med större värdighet, jag är övertygad.

De lealösa gäng som förpestar stan sista veckorna före sommarlovet är usla representantar för sin generation. Varför daltas det med berusade ungdomar? Förr kunde det knipa till i hjärtat när jag hörde studentsången och såg de lövade vagnarna, nu tycker jag det är pinsamt att bevittna dessa offentliga fylleslag. Dyblöta fnissiga tjejer med öl rinnande längs kroppen och vingliga killar med ölburkar och vinbuteljer i högsta hugg. Och så en hes, skränig sång om ungdomens lyckliga dar. Jag beklagar.

Studentskivorna avlöser varandra i veckor och det är blöta fester. Vad tror de att de firar? Att de får supa och bära sig illa åt? Var tionde student (lågt räknat) kommer att ha sin framtid som alkoholist, ännu fler kommer att bli storkonsumenter. Tilltaget att fira examen med alkohol är inkörsporten för många till tråkiga konsekvenser helt beroende på alkohol. Så sluta dalta med studenternas fylleslag! Finansiera inte blöta korteger. Det är inte livsglädje som visas på bilflaken, det är något helt annat.

Det är långt till nästa skolavslutning - ett helt nytt läsår. Hoppas det kan användas till att planera en nykter examen! Annars tycker jag vi vänder tummen ner när de "levnadsglada" dårfinkarna passerar nästa år!

Vem då Gör-det-själv-doktor? Du. Du som smygläser här och tänker att det där kan jag klara själv. Det är bara att sätta korken i flaskan. Och så gör du det. Det går kanske bra någon dag eller så, men utan att du ens tänker på det, har du gjort en sväng förbi systemet eller haffat en sexpack i Ica. Så är du igång igen, kanske till och med värre än förut. Lyckas du hålla upp en hel vecka, blir du så vansinnigt övermodig att du genast beslutar att fira det på något sätt. Kanske med en liten knatting från bolaget. Du däckar direkt och mår som du förtjänar. Så där kan du hålla på och lura dig själv resten av livet. Det är ingen konst att sluta dricka. Det har jag gjort tusentals gånger. (Fritt härmat från Mark Twain.) Konsten är att inte börja igen.

Det kanske lyckas för dig till slut, då är du ett strålande undantag och ganska ensam om bedriften. Jag kunde inte. Jag trixade med det här i flera decennier tills jag tyckte att det vore lika bra att supa ihjäl sig. Och då försökte jag med den destruktiva metoden. Du kan inte ensam vinna en match mot Alkohol. Du är i ringen, du kravlar runt på mattan, du går upp på knä och får en snyting direkt. En klok varelse skulle fatta efter första dödliga knock-outen vad som håller på att ske. Men inte du. För du är alkoholist. Sista ronden blir aldrig din. Aldrig. Du kommer inte ens att höra gong-gongen för då är du död.

Så sluta nu upp med det där kvackandet som din egen specialist på alkoholproblem. Det finns tusentals som du. Gå till ett möte där de träffas och berättar för dig hur de har gjort för att bli nyktra. Gör som de säger. Du kommer att kunna bli nykter om du är ärlig. Du har en bit härligt nyktert liv kvar, tro mig! Eller tänker du bita i gräset i sommar?