Repris: Alltför generösa gränser?
En fundering som jag haft en tid är att vi kanske har för generösa gränser för vad som anses alkoholproblem. En del lever kvar i tron att en alkoholist sitter på bänken i parken och de har inte fattat någonting. De lever kvar i en värld som aldrig har funnits. Och de har definitivt inte fattat att de träffar tonåriga alkoholister på stan, att bästa kompisen har alkoholproblem och att det finns minst fyra alkisar på jobbet. Som ser lika prydliga och effektiva ut som alla andra...
När jag tänker tillbaka på en del personer som jag träffade på fester tycker jag nu att de väl uppfyller alla kriterier på alkoholism. Visst, de skötte jobbet och hade en godkänd fasad, men de drack kopiöst när de drack. De balanserade på kanten på något sätt. De hade ännu inte riktigt tagit det obevekliga steget över den. Likväl var de alkoholister. De var storkonsumenter, de drack varje weekend, de tog en öl efter jobbet flera dagar i veckan, de drack vin till middagarna och de tackade aldrig nej till ett glas. De pratade om vita veckor, ett tecken på att allt inte står riktigt rätt till, men att den som säger det har slagits av en tanke.
Nu, efter den process mot nykterhet jag gått igenom, ser jag att alkoholism finns i många stadier. Det går alldeles utmärkt att dricka och hålla masken, det går i många, många år, det kanske går för alltid. Någonting stjälper det för en del och deras alkoholproblem kommer i öppen dager. De andra "klarar sig". Dvs undslipper social utslagning och skammen att vara alkoholist, de slinker undan och kan fortsätta dricka utan att någon egentligen reagerar. Men, de fysiska konsekvenserna undslipper de naturligtvis inte. Även ett relativt måttligt drickande kan ge inre skador som kräver vård, kan ge orsak till olyckor, depression, utbrott och okloka beslut. Alkoholen verkar på samma sätt även på den som inte är alkoholist i ordets vedertagna mening.
De olika stadierna av alkoholism vill vi inte gärna se. Det tar lång tid att erkänna att något med det egna drickandet är fel. Vägen till insikt är lång och vägen till nykterhet är inte bara lång, den har uppförsbacke hela tiden. Slinter man, ramlar man ända ner i ravinens botten direkt, det finns ingenting som hejdar fallet. Alkohol har en lömsk kemi, ju mer man dricker, desto törstigare kan man bli. Jag skulle inte drömma om att hävda att alkohol skulle ransoneras, att allt drickande är fel och av ondo. Så är det ju inte. Men det vore en bra utveckling om alla blev medvetna om vilka faror det finns och är vaksamma på sitt eget intag, inser riskerna och inte bara viftar bort det med "det händer inte mej". Så har alla tänkt, säkert också Berra på Bänken.
Enklaste sättet att mäta sitt eget alkoholbehov är att upphöra dricka ett tag, kanske ett par veckor. Gör man det utan att känna sug och längtan och utan att fuska, så är kanske inte risken så stor att man har eller får problem med alkohol. De allra flesta människor har en naturlig inställning till alkohol, för dem är det inga bekymmer. Människor som tror sig vara i riskzonen bör se klarögt och ärligt på sin konsumtion och ägna en stund åt eftertanke - innan det är för sent.
När jag tänker tillbaka på en del personer som jag träffade på fester tycker jag nu att de väl uppfyller alla kriterier på alkoholism. Visst, de skötte jobbet och hade en godkänd fasad, men de drack kopiöst när de drack. De balanserade på kanten på något sätt. De hade ännu inte riktigt tagit det obevekliga steget över den. Likväl var de alkoholister. De var storkonsumenter, de drack varje weekend, de tog en öl efter jobbet flera dagar i veckan, de drack vin till middagarna och de tackade aldrig nej till ett glas. De pratade om vita veckor, ett tecken på att allt inte står riktigt rätt till, men att den som säger det har slagits av en tanke.
Nu, efter den process mot nykterhet jag gått igenom, ser jag att alkoholism finns i många stadier. Det går alldeles utmärkt att dricka och hålla masken, det går i många, många år, det kanske går för alltid. Någonting stjälper det för en del och deras alkoholproblem kommer i öppen dager. De andra "klarar sig". Dvs undslipper social utslagning och skammen att vara alkoholist, de slinker undan och kan fortsätta dricka utan att någon egentligen reagerar. Men, de fysiska konsekvenserna undslipper de naturligtvis inte. Även ett relativt måttligt drickande kan ge inre skador som kräver vård, kan ge orsak till olyckor, depression, utbrott och okloka beslut. Alkoholen verkar på samma sätt även på den som inte är alkoholist i ordets vedertagna mening.
De olika stadierna av alkoholism vill vi inte gärna se. Det tar lång tid att erkänna att något med det egna drickandet är fel. Vägen till insikt är lång och vägen till nykterhet är inte bara lång, den har uppförsbacke hela tiden. Slinter man, ramlar man ända ner i ravinens botten direkt, det finns ingenting som hejdar fallet. Alkohol har en lömsk kemi, ju mer man dricker, desto törstigare kan man bli. Jag skulle inte drömma om att hävda att alkohol skulle ransoneras, att allt drickande är fel och av ondo. Så är det ju inte. Men det vore en bra utveckling om alla blev medvetna om vilka faror det finns och är vaksamma på sitt eget intag, inser riskerna och inte bara viftar bort det med "det händer inte mej". Så har alla tänkt, säkert också Berra på Bänken.
Enklaste sättet att mäta sitt eget alkoholbehov är att upphöra dricka ett tag, kanske ett par veckor. Gör man det utan att känna sug och längtan och utan att fuska, så är kanske inte risken så stor att man har eller får problem med alkohol. De allra flesta människor har en naturlig inställning till alkohol, för dem är det inga bekymmer. Människor som tror sig vara i riskzonen bör se klarögt och ärligt på sin konsumtion och ägna en stund åt eftertanke - innan det är för sent.
Februaribilder
Avdelning Vovvar som väntar
Avdelning Skatbo
Avdelning Vårtecken
Foto: Torrdockan 2008
Repris: Vem har satt gränserna?
Vilka är de främsta kännetecknen på en alkoholist? Det beror på vem man frågar. Alkoholisten själv som ännu inte har förstått sin situation ser inte sig själv som alkoholist. Han eller hon kan däremot ledigt peka ut andra som alkoholister. En del snobbar anser att den som bälgar i sig fina whiskysorter, dricker fyrstjärnig konjak och årgångsviner med tresiffrigt pris inte är alkoholister även om de får bäras hem. Andra i sin tur tror att det bara är gamla människor som har hunnit bli alkoholister. Den som vanligen får stå som modell för alkoholist är bekvämt nog Berra på Bänken. Så länge han fungerar som illustration av alkoholist så blir det ingen ordning i begreppsförvirringen. Berra har nämligen väldigt lite med det hela att göra. Så långt som till Berras situation når de flesta alkoholister aldrig. De har dött för länge sedan. Det finns säkert massor av uppfattningar om hur en alkoholist är och vad som kännetecknar det tillståndet. Den som tror sig veta kan begrunda det här och se om det stämmer med den egna uppfattningen.
"Det är inte mängden du dricker,
hur ofta eller hur mycket du dricker,
som avgör om du är alkoholist eller inte.
Det är vad alkoholen gör med dig som räknas."
(citerat från AA:s hemsida)
Plötsligt blir perspektivet vidare, strålkastaren lyser på många fler, ljuskäglan träffar en del som aldrig ens snuddat vid tanken att de skulle kunna kallas alkoholister. Det är alltså inte så oskyldigt att dricka alkohol. Nej, det är inte det. Alkoholen är en drog som tar god tid på sig. Det går att dricka alkohol i decennier utan att det till det yttre ger några märkbara konsekvenser. Det kanske inte är så trevligt att ha en familjemedlem som är på pickalurven jämt och samt, men vad får inte en stackars familj stå ut med. Sakta gör alkoholen sitt jobb. Känslorna förändras, hjärnan simmar i sin marinad, händerna darrar. Alkoholen går alltid segrande ur striden, särskilt som det ofta är en lätt match när man kommit så här långt.
Avsikten med den här texten är inte att förstöra glädjen för människor som njuter av gott vin och gärna smakar på det aromatiska ölet; de är troligtvis inte i någon riskzon och kan fortsätta med sin vana. Det är de på vilken alkoholen verkar som dr Jekylls brygd och får dem att förvandlas från godmodige Jekyll till fasansfulle mr Hyde som ska se upp. Tyvärr finns det ingen självkännedom inblandad i alkohol och fanns den, rann den säkert bort med procenten. Omgivningen kan dock dra en del slutsatser.
Det är alkoholen själv som sätter gränserna. Det alkohol och andra droger kan göra med människor är ohyggligt. Där kan ändå Berra på Bänken bidra som ett tragiskt exempel på hur ömkligt djupt en alkoholist kan segna ner i sin sjukdom Han började förmodligen också i någon flott skinnsoffa och mjuk persisk matta innan han gled ner på parkbänken. Han har bara oturen att överleva så länge att han får spela sista akten av sitt dödsdrama för öppen ridå.
(Repris från februari 2007)
Ingen fungerande dagbok
Min blogg är inte en dagbok, det är en massa inlägg som skrivs spontant, ibland inte på dagar eller till och med veckor, ibland flera på en dag. Så har det varit sen jag startade. Just nu har jag en smula ebb i idébanken och känner på något sätt att ämnet är något genomtröskat. Det finns ingenting som är så långt borta som alkoholen. Jag tänker inte på den, känner inte något sug och har en massa annat att ta itu med. Jag är en befriad slav, en sån på galären som äntligen fått dra in årorna och hoppa i land. Jag står inte och hurrar eller hissar flaggan på kajen, jag är försiktig. Övermod är en farlig känsla.
Den som gärna vill läsa något här, kan bläddra bakåt och välja att läsa ett eller två år tillbaka i samma månad. Det är lång hållbarhetstid på det mesta som står skrivet här, alkoholproblem är högaktuella fortfarande efter det att Noa traskade i land och drev upp sina vinplantor. Rätt som det är får jag min skrivlust åter och skriver en ny ramsa.
Är det förresten någon som försökt sälja något på Tradera? Jag håller på, men det verkar som om de flesta vill att saker ska kosta 1 krona! Det tar en fruktansvärd massa tid och har en krävande administration. Sen folk slutat att skriva privatbrev är det kanske Tradera som håller Posten vid liv. Alla svenskar skickar brev och små paket härs och tvärs och byter varor med varandra...
Den som gärna vill läsa något här, kan bläddra bakåt och välja att läsa ett eller två år tillbaka i samma månad. Det är lång hållbarhetstid på det mesta som står skrivet här, alkoholproblem är högaktuella fortfarande efter det att Noa traskade i land och drev upp sina vinplantor. Rätt som det är får jag min skrivlust åter och skriver en ny ramsa.
Är det förresten någon som försökt sälja något på Tradera? Jag håller på, men det verkar som om de flesta vill att saker ska kosta 1 krona! Det tar en fruktansvärd massa tid och har en krävande administration. Sen folk slutat att skriva privatbrev är det kanske Tradera som håller Posten vid liv. Alla svenskar skickar brev och små paket härs och tvärs och byter varor med varandra...
Och snart så kommer sommaren...
Vilken fullkomligt vansinnig idé!
Hur kunde jag få den vansinniga idén att släpa hem ett par flaskor vin och dricka dem i min ensamhet? Hur kunde jag komma på det som är en sådan urusel lösning på vilka problem det än må vara? Flaskan blev ett sällskap och en tröst, ett slags nappflaska. Efter ett par glas lättade trycket, stressen avtog och jag tyckte livet ändå var bra skönt! Efter ytterligare något glas började jag ömka mig själv. Det var synd om mig, tänk så ensam jag var och hur trist det var på jobbet och tänk vilka bitchar jag hade att tampas med. Besviken, sviken och bitter kolkade jag i mig resten av vinet, och svettades bort några timmars sömn, vaknade mekaniskt - lika mekanisk som figurerna i Disneys leksakparad och gick till jobbet som en bakfull zoombie. Vad fanns det för lockelse i ett sådant liv? Ingen alls. Det var ett missbruk och missbruk har ingen vettig förklaring eller vettigt skäl. Det är bara ett missbruk som lätt går överstyr och inte längre kan kontrolleras.
När jag kom till behandling insåg jag att idén med ensamdrickandet var jag inte ensam om . Vi är tusentals ensamma som sitter och snackar med tapeterna och dricker om kvällarna. Vanliga, kloka, duktiga människor som av någon anledning medicinerar med alkohol och förr eller senare får allvarliga konsekvenser av det. Till slut går drickandet inte att kontrollera. Jag tror att med ett idogt drickande kan alla bli alkoholister. Jag är inte helt övertygad om att det måste några särskilda gener för att trilla dit. Ett åratals dagligt drickande slutar i alkoholism, tror jag, men det är möjligt att jag har fel. Fysiska skador av alkohol är inte bara något som drabbar tvättäkta alkoholister. Även en idog pimplare kan drabbas av mindre önskvärda skador på inre organ.
Om det är någon som drabbats av den vansinniga idén att alkohol kan "bota" ensamhet eller tristess eller leda, så är det bara att glömma det. Det hjälper inte med alkohol, snarare tvärtom. Alkohol ger depression! Men eftersom goda råd är helt bortkastade på någon som drabbats av den vansinniga idén är det bara att hoppas att den som dricker ensam ur boxen eller pavan själv fattar att det är en dålig idé!
Vit februari
Kampanjen Vit februari startade i Strömsunds kommun 2005. Bakgrunden är att sedan mitten av 1990-talet har alkoholkonsumtionen ökat kraftigt i Sverige. Kampanjens syfte är att vara en motvikt till den ökande alkoholkonsumtionen. Kampanjen består av två delar:
Att så många som möjligt gör februari till en alkoholfri månad.
Kampanjens andra del består i att föreningar och organisationer e.t.c. anordnar alkoholfria evenemang i februari.
Läs om kampanjen på hemsidan. http://www.vit-februari.se/
