Det ogripbara
Ibland får jag en rent fysisk känsla av tiden som flyr, ögonblicken som rinner bort och som aldrig återkommer. Bilder från det förflutna glimtar förbi, lika svåra att ta fast som när de skedde. De bara anas, dofterna i mormors kök, ljudet av svarta bigarråer som spricker mellan mina tänder, knirkandet av kärran som Ragnar drog i kurvan och gnisslet från den gröna vattenpumpen utanför knuten. Vattnet som forsade och ljudet som stillnade alltefter hinken fylldes.
Ögonblicken blir fler och fler, varje dags ögonblick sjunker undan, de flesta för evigt borta, aldrig mer ihågkomna. En del bilder etsar sig kvar, andra virvlar bort i glömskans dimma. Trots alla fotografier som bevis är mycket försvunnet för alltid. Kanske är det människans längtan efter att behålla och bevara som gör att fotografierna blir fler och fler. Nu har alla en kamera med sig med mobilen, det finns inte ett ögonblick som inte kan förevigas. Vad ska ske med alla bilder i framtiden? Finns där någon som kan berätta och vittna om verkligheten bakom bilden?
Alla rörande familjebilder i svartvitt från mormors och farmors tid kanske redan är stumma. Ingen har ens skrivit årtal på fotots baksida. Vem var det här? Inget svar. Ingen kommer ihåg, någon säger: Det kanske var en kusin. Och vad ska ske med webbens alla bilder? Vem kan svara på frågorna om dem? Här en ny bild som inte har något svar. Vem glömde kaninen? Varför ligger den där? Det står Välkommen Till Världen - är det en födelsepresent? Vem gråter och saknar nu?
I dag utanför Dramaten.
Foto: Torrdockan 2006
Ögonblicken blir fler och fler, varje dags ögonblick sjunker undan, de flesta för evigt borta, aldrig mer ihågkomna. En del bilder etsar sig kvar, andra virvlar bort i glömskans dimma. Trots alla fotografier som bevis är mycket försvunnet för alltid. Kanske är det människans längtan efter att behålla och bevara som gör att fotografierna blir fler och fler. Nu har alla en kamera med sig med mobilen, det finns inte ett ögonblick som inte kan förevigas. Vad ska ske med alla bilder i framtiden? Finns där någon som kan berätta och vittna om verkligheten bakom bilden?
Alla rörande familjebilder i svartvitt från mormors och farmors tid kanske redan är stumma. Ingen har ens skrivit årtal på fotots baksida. Vem var det här? Inget svar. Ingen kommer ihåg, någon säger: Det kanske var en kusin. Och vad ska ske med webbens alla bilder? Vem kan svara på frågorna om dem? Här en ny bild som inte har något svar. Vem glömde kaninen? Varför ligger den där? Det står Välkommen Till Världen - är det en födelsepresent? Vem gråter och saknar nu?
I dag utanför Dramaten.
Foto: Torrdockan 2006
Ingen trängselskatt
Finns det ett ledigt träd?
Foto: Torrdockan 2006
Slå sönder myterna!
Det finns egentligen inte mycket enskilda människor kan göra för att motverka alkoholism och för att varna andra, framför allt unga. Alkoholism är en sjukdom utan självinsikt, en förnekelsens sjukdom och ett tillstånd där själva drogen paradoxalt nog används som botemedel. Goda råd är totalt meningslösa, varningar tas inte på allvar, det är den sjuke själv som hanterar sin sjukdom och sitt eventuella tillfrisknande. Anhöriga kan i stort sett endast stå bredvid och se på. Hoppas på ett uppvaknande, be för den utsatta och till slut skydda sig själv genom avståndstagande. Ohyggligt.
Jag tror det finns få sätt att nå fram. Ett är att slå sönder myterna! Se sanningen. Kloka nyktra människor som aldrig skulle drömma om att dricka för mycket och inte har någon tendens till sjukdomen alkoholism kan gemensamt arbeta för att myterna kring alkoholism skingras. Det är ingen försakelse för en nykter person att avstå från alkohol, det är inget problem att visa att man kan ha fest utan alkohol, att alkohol inte behövs i alla sammanhang. Det är alkoholister som inte kan avstå.
Framför allt måste vanföreställningarna om alkohol rättas till. Alla måste kunna svaret på de vanligaste funderingarna.
Har alkoholister dålig moral och är sämre än andra?
NEJ.
Kan vem som helst bli alkoholist?
JA.
Kan en nykter alkoholist så småningom dricka kontrollerat?
NEJ!
Finns alkoholister i alla samhällsklasser?
JA.
Kan man i förväg veta vem som blir alkoholist?
NEJ.
Har alkoholism med ålder att göra?
NEJ.
Finns det tonåringar som är alkoholister?
JA.
Kan man bli botad från sjukdomen?
NEJ. (Det är en kronisk sjukdom.)
Är det en dödlig sjukdom?
JA.
Jag tror det finns få sätt att nå fram. Ett är att slå sönder myterna! Se sanningen. Kloka nyktra människor som aldrig skulle drömma om att dricka för mycket och inte har någon tendens till sjukdomen alkoholism kan gemensamt arbeta för att myterna kring alkoholism skingras. Det är ingen försakelse för en nykter person att avstå från alkohol, det är inget problem att visa att man kan ha fest utan alkohol, att alkohol inte behövs i alla sammanhang. Det är alkoholister som inte kan avstå.
Framför allt måste vanföreställningarna om alkohol rättas till. Alla måste kunna svaret på de vanligaste funderingarna.
Har alkoholister dålig moral och är sämre än andra?
NEJ.
Kan vem som helst bli alkoholist?
JA.
Kan en nykter alkoholist så småningom dricka kontrollerat?
NEJ!
Finns alkoholister i alla samhällsklasser?
JA.
Kan man i förväg veta vem som blir alkoholist?
NEJ.
Har alkoholism med ålder att göra?
NEJ.
Finns det tonåringar som är alkoholister?
JA.
Kan man bli botad från sjukdomen?
NEJ. (Det är en kronisk sjukdom.)
Är det en dödlig sjukdom?
JA.
Vart tog de vägen?
Jag visste inte vilken farlig fiende jag kämpade med. Jag kan inte minnas att jag fått någon undervisning om alkohol och om jag fått det har det troligtvis varit en torr faktalektion utan större effekt. Och inte rörde det mig när jag var en ung flicka i skolan - jag var inte alkoholist och skulle aldrig bli. Jag kunde se vilka som hade svårt med balansen efter en fest och vilka som satt utomhus och drack, men vad rörde det mig? Jag delade väl den allmänna uppfattningen att alkoholister var karaktärssvaga människor som inte ryckte upp sig. De kunde sluta om de ville, usch.
Det var roligt på fest, alla skålade och skrattade och det var ljusa ögonblick med mat och dryck tillsammans med goda vänner. Det var kalas och högtid och alltid fanns det alkohol med i bilden. Jag hade inga bekymmer och om det kom någon misstanke om att allt kanske inte var så bra, skrattade jag genast bort den. Skål, nu har vi fest! Livet är skönt!
Alkoholism är klassad som en sjukdom. Det är en obotlig, progressiv och dödlig sjukdom. Kanske finns anlaget där från början i en del människor, kanske kan man dricka sig till sjukdomen genom ett slarvigt och obetänksamt drickande. Vad vet jag. Ett vet jag och det är att alkoholism tar ibland tid på sig att nå total effekt. Det kan ta många år att utveckla sjukdomen, men den kan också debutera tidigt. Låt oss säga att sjukdomen tar ca tio år på sig för att ta över en människa. Ta över är just vad denna sjukdom gör. Den behärskar en människas sinne, tankar, gärningar, ja liv.
Den som börjar dricka vid tretton års ålder kan vara fullt utvecklad alkoholist vid 23. Så ser det ut. Ingen kan förutsäga utvecklingen, men det finns en del tidiga tecken som tyvärr andra kan se, men inte den sjuke själv. Några kan dricka i decennier utan att sjukdomen utvecklas, men förr eller senare slår den till. Ingen kan dricka länge och mycket utan farliga konsekvenser. Att börja prata med tonåringar om leverskador är meningslöst, det skrämmer nog ingen i den åldern. De sociala konsekvenserna kanske är mer varnande. Körkort, flick- och pojkvänner, familjen, studierna, yrkesutbildningen, idrottsresultaten, kamratkontakten.
Vi känner alla någon eller några som är alkoholberoende. Eller kämpar själva med att hålla oss nyktra och inte ta återfall. Vart tog de vägen, de som drack för mycket på varje fest, de som var bakis, de som spårade ur, de som råkade i trassel, de som slogs, kräktes, ramlade omkull, skrek och gapade och hotade? Vart tog de vägen? Ibland är svaret tragiskt. Prognosen för en alkoholist är allt annat än god.
Det var roligt på fest, alla skålade och skrattade och det var ljusa ögonblick med mat och dryck tillsammans med goda vänner. Det var kalas och högtid och alltid fanns det alkohol med i bilden. Jag hade inga bekymmer och om det kom någon misstanke om att allt kanske inte var så bra, skrattade jag genast bort den. Skål, nu har vi fest! Livet är skönt!
Alkoholism är klassad som en sjukdom. Det är en obotlig, progressiv och dödlig sjukdom. Kanske finns anlaget där från början i en del människor, kanske kan man dricka sig till sjukdomen genom ett slarvigt och obetänksamt drickande. Vad vet jag. Ett vet jag och det är att alkoholism tar ibland tid på sig att nå total effekt. Det kan ta många år att utveckla sjukdomen, men den kan också debutera tidigt. Låt oss säga att sjukdomen tar ca tio år på sig för att ta över en människa. Ta över är just vad denna sjukdom gör. Den behärskar en människas sinne, tankar, gärningar, ja liv.
Den som börjar dricka vid tretton års ålder kan vara fullt utvecklad alkoholist vid 23. Så ser det ut. Ingen kan förutsäga utvecklingen, men det finns en del tidiga tecken som tyvärr andra kan se, men inte den sjuke själv. Några kan dricka i decennier utan att sjukdomen utvecklas, men förr eller senare slår den till. Ingen kan dricka länge och mycket utan farliga konsekvenser. Att börja prata med tonåringar om leverskador är meningslöst, det skrämmer nog ingen i den åldern. De sociala konsekvenserna kanske är mer varnande. Körkort, flick- och pojkvänner, familjen, studierna, yrkesutbildningen, idrottsresultaten, kamratkontakten.
Vi känner alla någon eller några som är alkoholberoende. Eller kämpar själva med att hålla oss nyktra och inte ta återfall. Vart tog de vägen, de som drack för mycket på varje fest, de som var bakis, de som spårade ur, de som råkade i trassel, de som slogs, kräktes, ramlade omkull, skrek och gapade och hotade? Vart tog de vägen? Ibland är svaret tragiskt. Prognosen för en alkoholist är allt annat än god.
En ohygglig cynism
Jag lyssnade på programmet igen för att försäkra mig om att jag hört rätt. För säkerhets skull med papper och penna i hand. Jo då, han som arbetar på en beroendemottagning påstår att alkoholister kan dricka kontrollerat igen efter att ha gjort uppehåll. Efter att en lyssnare hört av sig och protesterat mot påståendet förklarar han sig med att han inte menar alla utan en del alkoholister. Därefter tillägger han att han ofta motiverar patienter att sluta dricka genom att förespegla dem att om de bryter nu kan de börja dricka normalt senare, väntar de kan det däremot vara svårt att göra det.
Hur cynisk får man vara som läkare? Han har säkert skickat många av sina patienter till en för tidig död genom att förespegla dem att de kan börja så smått att dricka alkohol igen. Alla som har den minsta kunskap om sjukdomen alkoholism vet att ett återfall är det farligaste och mest ödesdigra som kan hända en alkoholist. Vi som har den här sjukdomen och kämpat oss till nykterhet vet att en alkoholist inte kan dricka kontrollerat - det är det som är sjukdomen.
Tro honom inte!
Hur cynisk får man vara som läkare? Han har säkert skickat många av sina patienter till en för tidig död genom att förespegla dem att de kan börja så smått att dricka alkohol igen. Alla som har den minsta kunskap om sjukdomen alkoholism vet att ett återfall är det farligaste och mest ödesdigra som kan hända en alkoholist. Vi som har den här sjukdomen och kämpat oss till nykterhet vet att en alkoholist inte kan dricka kontrollerat - det är det som är sjukdomen.
Tro honom inte!
Kolla mina öron!
I dag sändes Kropp och själ i P1 och det handlade om alkohol. Några experter satt i panel och sen var det fritt fram att ringa. När jag lyssnat ett tag frågade programledaren om en alkoholist någonsin kunde dricka "normalt" igen. Läkaren svarade att det var visst möjligt. Alkoholister kan börja dricka normalt igen, åtminstone en del enligt hans utsago.
Jag trodde jag hörde fel, jag trodde inte mina öron. Hur kan en läkare säga något sådant i radio!?! Alkoholismens konsekvens är att inte kunna dricka alkohol mer. Aldrig mer, inte ett enda glas. Ta inte det första glaset! Så lyder rådet som alla som arbetar seriöst med alkoholproblem ger. Eller borde ge.
Mot slutet av programmet ringde en kvinna och påpekade det olämpliga i läkarens påstående. Han fick alltså chansen att rätta sitt misstag, ta tillbaka sina ord, men icke! Han vidhöll att alkoholister kan dricka normalt igen. Inte alla, men det är helt möjligt.
En sådan läkare måste naturligtvis vara oerhört populär och framgångsrik bland alkoholister! Det är drömmen att gå till doktorn, få ett recept och sen bli frisk och kunna återgå till sitt missbruk utan problem. Det är den fåfänga dröm som alkoholister brottas med, tror på, hoppas på och ideligen försöker att genomföra. Den är omöjlig att förverkliga, En alkoholist kan inte dricka alkohol, det är enkelt att fatta. Det finns inte nyktra alkoholister som kan ta ett glas då och då. Kanske rökare som slutat kan feströka, men en alkoholist kan inte festdricka. Ska det vara så svårt att förstå?
Att en alkoholist inte vill förstå, det är naturligt, men att en läkare inte förstår - det är alarmerande. Jag ska kolla mina öron vid midnatt, programmet går i repris 0.03. Du som också lyssnar på det - tro inte dina öron! För det är omöjligt för en alkoholist att smutta på ett glas alkohol då och då. Sjukdomen ser inte ut så. Ett glas, ett återfall, startar hela eländet igen och den som försöker är snabbt tillbaka på ruta ett. Vad än den läkaren säger. Har du problem, pröva inte! Priset är för högt.
Jag trodde jag hörde fel, jag trodde inte mina öron. Hur kan en läkare säga något sådant i radio!?! Alkoholismens konsekvens är att inte kunna dricka alkohol mer. Aldrig mer, inte ett enda glas. Ta inte det första glaset! Så lyder rådet som alla som arbetar seriöst med alkoholproblem ger. Eller borde ge.
Mot slutet av programmet ringde en kvinna och påpekade det olämpliga i läkarens påstående. Han fick alltså chansen att rätta sitt misstag, ta tillbaka sina ord, men icke! Han vidhöll att alkoholister kan dricka normalt igen. Inte alla, men det är helt möjligt.
En sådan läkare måste naturligtvis vara oerhört populär och framgångsrik bland alkoholister! Det är drömmen att gå till doktorn, få ett recept och sen bli frisk och kunna återgå till sitt missbruk utan problem. Det är den fåfänga dröm som alkoholister brottas med, tror på, hoppas på och ideligen försöker att genomföra. Den är omöjlig att förverkliga, En alkoholist kan inte dricka alkohol, det är enkelt att fatta. Det finns inte nyktra alkoholister som kan ta ett glas då och då. Kanske rökare som slutat kan feströka, men en alkoholist kan inte festdricka. Ska det vara så svårt att förstå?
Att en alkoholist inte vill förstå, det är naturligt, men att en läkare inte förstår - det är alarmerande. Jag ska kolla mina öron vid midnatt, programmet går i repris 0.03. Du som också lyssnar på det - tro inte dina öron! För det är omöjligt för en alkoholist att smutta på ett glas alkohol då och då. Sjukdomen ser inte ut så. Ett glas, ett återfall, startar hela eländet igen och den som försöker är snabbt tillbaka på ruta ett. Vad än den läkaren säger. Har du problem, pröva inte! Priset är för högt.
Fingret!
Nej, jag menar inte Ohlys finger i den internationellt kända fula gesten som han tog till häromdagen, jag menar mitt. Mitt vänstra långfinger som blivit ett eländes elände de sista dagarna. Vad det nu varit som förgiftat det, men det har varit svullet, grönt av var, ont och varit i vägen överallt. Framförallt har det inte kunnat skriva något. I dag fick jag hjälp och det gjorde ont, nu har jag bandage och äter antibiotika. Det är hemskt synd om mig! Bara som en förklaring till att jag inte meddelat mig med omvärlden via bloggen på ett tag. Och frågan jag ställer mig: Hur kan ett enda litet sår göra så ont och dominera hela mig och sysselsätta mig och en halv vårdcentral och hela min familj och vänkrets? Svara på det den som kan.
När mitt långfinger slutat dunka och fått av sig bandaget hörs vi.
När mitt långfinger slutat dunka och fått av sig bandaget hörs vi.
Jag kan sluta när jag vill!
Jag kan sluta när jag vill! Det är ett vanligt försvar hos en alkoholist, när någon gång en tanke dyker upp att det kanske blivit lite för mycket dricka på sistone eller om någon skulle våga antyda detsamma. Visst, alla kan siuta när de vill, det är bara det att en alkoholist inte vill sluta. Åtminstone inte just då. Sen när det verkligen är kris och viljan att sluta dricka växer, då kan inte alkoholisten sluta. Kraften har försvunnit, stunden då det gick att sluta av egen kraft är förbi. Allt är bara en önskan som inte blir verklighet.
Det enda villkoret för att vara med i en självhjälpsgrupp är att önska sluta dricka. Ingen behöver ha slutat eller lova att sluta eller svära på att sluta. Ingen behöver ge några löften att komma tillbaka eller redovisa för sina intag eller ens vara nykter. Den som kommer ska ha en önskan att sluta dricka alkohol - det är det enda. En alkoholist kommer så småningom till det stadiet: att inte längre vilja dricka. Det är ett fruktansvärt tvång att dricka som driver honom eller henne, kanske en ångest som måste dämpas, en oro som måste lugnas, en skräck som måste jagas bort. Viljan betyder ingenting, kraften att avstå finns inte. Men 24 timmar kan alla hålla sig nyktra. Det är ingen omöjlighet. En dag i taget, ett dygn i taget. Och dag läggs till dag, vecka till vecka, månad till månad.
I går träffade jag en av kamraterna i gemenskapen. Han frågade om jag skulle komma på möten i veckan. Absolut, sa jag. Jag går flera gånger i veckan och vill inte så gärna göra avbrott. Han berättade att han firar sin femårsdag nästa vecka. Fem år som nykter, fem gånger 365 dagar och så en dag extra för skottåret! Det är något att fira! Han har ett nytt liv nu, han tar en dag i taget. När han kom var han en annan människa, en illa medfaren, sjuk och eländig människa med stark ångest och ånger. Han ville sluta, han hade det enda inträdeskrav till gemenskapen som finns: viljan att sluta dricka alkohol.
"Jag kan sluta när jag vill!" När viljan finns, kommer alla alkoholister att kunna sluta. Men först då. När den egna kraften inte räcker till får man kraft utifrån, kanske av andra med samma sjukdom eller kanske av en högre makt. Viljan måste man ha själv, kraften kan man få genom andra när den egna inte räcker till.
Det enda villkoret för att vara med i en självhjälpsgrupp är att önska sluta dricka. Ingen behöver ha slutat eller lova att sluta eller svära på att sluta. Ingen behöver ge några löften att komma tillbaka eller redovisa för sina intag eller ens vara nykter. Den som kommer ska ha en önskan att sluta dricka alkohol - det är det enda. En alkoholist kommer så småningom till det stadiet: att inte längre vilja dricka. Det är ett fruktansvärt tvång att dricka som driver honom eller henne, kanske en ångest som måste dämpas, en oro som måste lugnas, en skräck som måste jagas bort. Viljan betyder ingenting, kraften att avstå finns inte. Men 24 timmar kan alla hålla sig nyktra. Det är ingen omöjlighet. En dag i taget, ett dygn i taget. Och dag läggs till dag, vecka till vecka, månad till månad.
I går träffade jag en av kamraterna i gemenskapen. Han frågade om jag skulle komma på möten i veckan. Absolut, sa jag. Jag går flera gånger i veckan och vill inte så gärna göra avbrott. Han berättade att han firar sin femårsdag nästa vecka. Fem år som nykter, fem gånger 365 dagar och så en dag extra för skottåret! Det är något att fira! Han har ett nytt liv nu, han tar en dag i taget. När han kom var han en annan människa, en illa medfaren, sjuk och eländig människa med stark ångest och ånger. Han ville sluta, han hade det enda inträdeskrav till gemenskapen som finns: viljan att sluta dricka alkohol.
"Jag kan sluta när jag vill!" När viljan finns, kommer alla alkoholister att kunna sluta. Men först då. När den egna kraften inte räcker till får man kraft utifrån, kanske av andra med samma sjukdom eller kanske av en högre makt. Viljan måste man ha själv, kraften kan man få genom andra när den egna inte räcker till.
Ingen valfråga
Inget parti har tagit upp alkoholfrågan i valrörelsen. Kanske har någon snuddat vid frågan om höjda skatter och minskade införselkvoter, men annars har det varit tyst. Knäpp tyst. Alkoholproblemet och annat missbruk är annars den allvarligaste frågan i det nutida samhället. Sjukdomen alkoholism vill ingen prata om, sjukdomen som berör alla, direkt eller indirekt. Varje person i detta land känner eller känner till någon som har allvarliga alkoholproblem.
Varför är det så tyst? Är det rädsla för att förlora väljare? Förmodligen. Den allra hetaste potatisen bollar man inte ostraffat med. Bäst att låta den ligga, resonerar alla tydligen. Ett problem man inte pratar om, är inget problem. Alkohol är inblandat i de flesta av de brott som man ropar efter strängare straff för, fler poliser mot, hårdare attityd mot. Men alkoholen i sig går fri. Det är ett mysterium.
Alkoholen är så inflätad i det vi kallar vår svenska kultur att ingen vågar ifrågasätta dess existens och förhärligande. Att angripa den vore att angripa de ursvenska folksederna coh det vore kanske dödsstöten för ett politiskt parti att ägna sig åt alkoholen som problem i stället för som skatteintäkt.
Men det går alltid att vinna väljare på att lova mer pengar till sjukvården, till omsorgen, till polisen, till allt där alkoholen står för mängder av kostnader. Skål, svenska folk! Hur det än går i valet. Vår heliga ko - alkoholen - står i orubbat bås och ingen ens nuddar vid tanken på att störa den.
Varför är det så tyst? Är det rädsla för att förlora väljare? Förmodligen. Den allra hetaste potatisen bollar man inte ostraffat med. Bäst att låta den ligga, resonerar alla tydligen. Ett problem man inte pratar om, är inget problem. Alkohol är inblandat i de flesta av de brott som man ropar efter strängare straff för, fler poliser mot, hårdare attityd mot. Men alkoholen i sig går fri. Det är ett mysterium.
Alkoholen är så inflätad i det vi kallar vår svenska kultur att ingen vågar ifrågasätta dess existens och förhärligande. Att angripa den vore att angripa de ursvenska folksederna coh det vore kanske dödsstöten för ett politiskt parti att ägna sig åt alkoholen som problem i stället för som skatteintäkt.
Men det går alltid att vinna väljare på att lova mer pengar till sjukvården, till omsorgen, till polisen, till allt där alkoholen står för mängder av kostnader. Skål, svenska folk! Hur det än går i valet. Vår heliga ko - alkoholen - står i orubbat bås och ingen ens nuddar vid tanken på att störa den.
Avdelning: Vovve som väntar
Foto: Torrdockan 2006
En ny dag
En ny dag att vakna till med klar höstig luft, sol och några molntussar, då kommer glädjen tillbaka. Långa samtal med Hillevi om flydda tider och gamla minnen, så är glädjen där igen. Vi bläddrar i böcker med stockholmsbilder och diskuterar staden som den var, som den blev och som den ska bli. En skön fredag, nu ska jag brygga oss kaffe!
Vart tog glädjen vägen?
Det har varit några tunga dagar. Jag är trött, orkar inte särskilt mycket. Jag är den stora börjaren. Halvfärdiga projekt ligger i vrårna. Jag bara tittar på alltihop. Jag köpte vackra gardiner på Eniro, min nya fyndmarknad. Upp kom gardinerna till ett fönster, men resten ligger kvar i påsarna och det blir inga krafttag. Det är mycket jobb som väntar. När jag konstaterat det blir jag trött av tankarna på allt som ska göras och måste vila mig eller lösa färdigt korsordet.
Hillevi åker med mig till landet ett par dagar. Det ska bli skönt att komma dit. Egentligen skulle jag stanna där fram till höststormarna, men jag är för rotad i mitt hem i stan. Jag har lite dåligt med jobb, att frilansa är ibland rena överlevnadskonsten. Man ska marknadsföra sig själv, det är jag dålig på. Hu, jag rullar in mig i min goa pläd och lyssnar på musik i stället för att ringa runt.
Glädje, vart tog du vägen? Kom tillbaka! Det är så sköna soldagar, jag borde ut i svampskogen!
Hillevi åker med mig till landet ett par dagar. Det ska bli skönt att komma dit. Egentligen skulle jag stanna där fram till höststormarna, men jag är för rotad i mitt hem i stan. Jag har lite dåligt med jobb, att frilansa är ibland rena överlevnadskonsten. Man ska marknadsföra sig själv, det är jag dålig på. Hu, jag rullar in mig i min goa pläd och lyssnar på musik i stället för att ringa runt.
Glädje, vart tog du vägen? Kom tillbaka! Det är så sköna soldagar, jag borde ut i svampskogen!
Röka och kröka
För mig hörde rökningen ihop med att jag drack. Rökning var accepterat, det var före rökförbudets tid. Jag balanserade de två missbruken mot varandra. Det var och är otänkbart att ta upp en fickplunta och ta en slurk på jobbet eller på kafferasten, men en cigarrett var accepterat. När jag inte kunde dricka, rökte jag mer. När jag inte kunde röka drack jag i stället. För det mesta ägnade jag mig åt båda lasterna samtidigt. En festkväll gick det åt många cigarretter, så var det.
Det var en perfekt balansgång, jag tror att min abstinens på något sätt hävdes för att jag smög mig till ett bloss och tvärtom. Jag kom hem från en utlandsresa med en allvarlig infektion. Skåpet var fyllt av limpor med cigarretter, men jag kunde inte röka. Dels var jag halvvägs i koma och dels var halsen så illa dålig att det inte föll mig in att testa det minsta bloss. Jag var vidrigt sjuk. Det tog sjutton dagar innan jag var feberfri och kunde börja fungera någotsånär.
Jag upptäckte att jag inte hade rökt på 17 dagar. Då kan jag låta bli också den artonde dagen, tänkte jag. Arton dagar blev 25, en månad, två, ett halvår. På den vägen är det. Det är sex år sedan nu och jag har inte rökt ett enda bloss. Jag använde inte plåster och inget nikotintuggummi, jag bara fimpade för gott. Det hade jag försökt många gånger förut med uselt resultat. Cigarrettlimporna låg kvar i skåpet, sen gav jag bort eller sålde. Ett paket fick finnas kvar för säkerhets skull om jag inte skulle klara av det hela. Det låg i flera år tills en röksugen gäst tog hand om det och sög i sig de torra ciggen ute på balkongen. Smakade hemskt, sa han.
När jag slutat röka dämpade jag rökbegäret hemma med ett glas alkohol. Ett glas sherry i stället för en cigg. En drink, en sup i stället för en cigg. Ett extra glas vin i stället för en cigg. Jag hade förlorat balansen mellan mina två missbruk. Att det var farligt, fattade jag inte. Hade jag fattat det hade jag ändå inte börjat röka, jag var glad åt att det luktade gott hemma och allt gick bra. Det tog inte lång tid förrän mitt rökbehov var helt borta och jag inte längre skulle drömma om att ta en cigarrett.
Det där var väl lika lätt att genomföra när det gällde alkohol, tänkte jag ibland. Men det var det inte. Långt därifrån. Jag kunde inte ha vin och sprit hemma, det har jag inte vågat ha sen jag blev nykter. Suget efter alkohol är starkare och mer förödande. Det är långt kraftigare och mer förrädiskt. Att sluta röka genomförde jag av egen kraft, men att sluta dricka kunde jag inte på egen hand. Det var medicinskt mer komplicerat. Kroppen skrek efter sin drog och jag var viljelös. Ofta behövs någon tids professionell vård med avgiftning efter svårt och långvarigt missbruk.
Mina tappra försök till nykterhet slutade alla i förnedring, jag vågade inte ha alkohol hemma. Så enkelt som att sluta röka var det inte för mig. Det var tuffare än så. Jag är ganska säker på att jag inte kommer att röka mer. Lika säker är jag inte när det gäller alkohol. Det suget är starkt ibland och jag måste mobilisera all min styrka. Jag tar en dag i taget, snart blir det som med rökningen, det blir två år, kanske tre, kanske för alltid. Men hundraprocentigt säker vågar jag inte vara, jag är mer ödmjuk nu. Jag vet vilken fiende jag kämpar med och jag måste vara beredd till strid. Alltid.
Det var en perfekt balansgång, jag tror att min abstinens på något sätt hävdes för att jag smög mig till ett bloss och tvärtom. Jag kom hem från en utlandsresa med en allvarlig infektion. Skåpet var fyllt av limpor med cigarretter, men jag kunde inte röka. Dels var jag halvvägs i koma och dels var halsen så illa dålig att det inte föll mig in att testa det minsta bloss. Jag var vidrigt sjuk. Det tog sjutton dagar innan jag var feberfri och kunde börja fungera någotsånär.
Jag upptäckte att jag inte hade rökt på 17 dagar. Då kan jag låta bli också den artonde dagen, tänkte jag. Arton dagar blev 25, en månad, två, ett halvår. På den vägen är det. Det är sex år sedan nu och jag har inte rökt ett enda bloss. Jag använde inte plåster och inget nikotintuggummi, jag bara fimpade för gott. Det hade jag försökt många gånger förut med uselt resultat. Cigarrettlimporna låg kvar i skåpet, sen gav jag bort eller sålde. Ett paket fick finnas kvar för säkerhets skull om jag inte skulle klara av det hela. Det låg i flera år tills en röksugen gäst tog hand om det och sög i sig de torra ciggen ute på balkongen. Smakade hemskt, sa han.
När jag slutat röka dämpade jag rökbegäret hemma med ett glas alkohol. Ett glas sherry i stället för en cigg. En drink, en sup i stället för en cigg. Ett extra glas vin i stället för en cigg. Jag hade förlorat balansen mellan mina två missbruk. Att det var farligt, fattade jag inte. Hade jag fattat det hade jag ändå inte börjat röka, jag var glad åt att det luktade gott hemma och allt gick bra. Det tog inte lång tid förrän mitt rökbehov var helt borta och jag inte längre skulle drömma om att ta en cigarrett.
Det där var väl lika lätt att genomföra när det gällde alkohol, tänkte jag ibland. Men det var det inte. Långt därifrån. Jag kunde inte ha vin och sprit hemma, det har jag inte vågat ha sen jag blev nykter. Suget efter alkohol är starkare och mer förödande. Det är långt kraftigare och mer förrädiskt. Att sluta röka genomförde jag av egen kraft, men att sluta dricka kunde jag inte på egen hand. Det var medicinskt mer komplicerat. Kroppen skrek efter sin drog och jag var viljelös. Ofta behövs någon tids professionell vård med avgiftning efter svårt och långvarigt missbruk.
Mina tappra försök till nykterhet slutade alla i förnedring, jag vågade inte ha alkohol hemma. Så enkelt som att sluta röka var det inte för mig. Det var tuffare än så. Jag är ganska säker på att jag inte kommer att röka mer. Lika säker är jag inte när det gäller alkohol. Det suget är starkt ibland och jag måste mobilisera all min styrka. Jag tar en dag i taget, snart blir det som med rökningen, det blir två år, kanske tre, kanske för alltid. Men hundraprocentigt säker vågar jag inte vara, jag är mer ödmjuk nu. Jag vet vilken fiende jag kämpar med och jag måste vara beredd till strid. Alltid.
Spår i sten
På Hornsgatan
Utanför Dramaten
Foto: Torrdockan 2006
Utanför Dramaten
Foto: Torrdockan 2006
Trots allt - ett bra liv
När jag var som längst nere vid min dyiga botten var förtvivlan min enda känsla. Jag avskydde mig själv, jag tyckte att mitt liv var värdelöst. Jag kunde inte leva med alkohol och jag kunde inte leva utan alkohol. Jag kunde lika gärna vara död. Ibland hällde jag i mig mängder av alkohol med avsikt att somna in för evigt. Jag var kraftlös och bruten. Min hjärna var omtöcknad och jag kunde inte tänka logiskt, min livsvilja hade slocknat. Jag som i grunden är en glad och positiv människa med barnasinnet i behåll och med stark entusiasm som motor - satt som en apatisk zombie med tomglas och vinpavor omkring mig. Jag skämdes och ville inte visa mig för omvärlden. Jag ville till slut inte träffa någon.
Perioder av våldsamt drickande avlöstes av mer sansade tider då jag inte drack så mycket, men långa vita perioder hade jag aldrig. Andra kanske tror att jag nu vid nyktra sinnen helt tar avstånd från mitt liv, men det gör jag inte. Mitt drickande var hemskt att genomlida, men jag kan ändå inte helt fördöma mitt liv. Jag har haft många bra stunder, perioder av riktig lycka och välmåga och jag har jobbat i olika yrken med framgång. Jag svingade en hård piska över mig själv, omutlig disciplin gjorde att jag inte hade en enda sjukdag på grund av alkoholen under alla år. En hård piska och så en morot: vin.
Nej, jag kan inte säga att mitt liv varit katastrofalt dåligt. På en skala kanske det i snitt har legat på en sexa eller sjua, till och med på 10 under sällsynta lyckliga år. Nere på 0 och 1 och 2 var det under de sista årens alltmer intensiva drickande. Jag ångrar att jag inte arbetade för min nykterhet tidigare i livet. Jag hoppas andra ska kunna inse vad de har för framtid när de läser om mina erfarenheter. Jag trodde inte ett liv utan alkohol kunde vara ett alternativ, jag trodde det skulle vara trist och nästan omöjligt att genomföra. Det är svårt att bli nykter - det skulle inte finnas några aktiva alkoholister om det var lätt att beffria sig från sjukdomen.
Förändringsarbetet som jag stegvis genomför med mig själv ger mig nya perspektiv både på mitt liv och agerande och på omvärlden. Jag tycker att jag blir en bättre och lugnare människa när jag har stabil nykterhet. Det är skönt att slippa dricka och inbilla sig att det ska hjälpa mot ångest, sorg och smärta. Att dricka som medicinering är som att hälla bensin på brasan. Allt blir värre. Ångesten ökar och galopperar som galna hästar över mitt bröst när jag dricker.
Så trots allt - har jag i stort ett godkänt liv att se tillbaka på och jag har ett bättre liv att se fram mot. Det nya livet innehåller så mycket glädje och befrielse och jag inser att jag måste förlåta mig själv för mitt drickande och allt obetänksamt jag sagt och gjort i omtöcknat tillstånd, jag måste gå vidare och låta mig själv utvecklas. Fysiskt är jag tillbaka, psykiskt har jag fortfarande en del att bearbeta. Min glädje är hel och oskadad, jag älskar livet, njuter av varje skön stund. De sista bittra åren när jag drack kastar inte längre sin långa skugga över framtiden. Jag slipper dricka - jag har tagit av mig oket. Måtte jag aldrig glömma vad det är för sjukdom jag har!
Perioder av våldsamt drickande avlöstes av mer sansade tider då jag inte drack så mycket, men långa vita perioder hade jag aldrig. Andra kanske tror att jag nu vid nyktra sinnen helt tar avstånd från mitt liv, men det gör jag inte. Mitt drickande var hemskt att genomlida, men jag kan ändå inte helt fördöma mitt liv. Jag har haft många bra stunder, perioder av riktig lycka och välmåga och jag har jobbat i olika yrken med framgång. Jag svingade en hård piska över mig själv, omutlig disciplin gjorde att jag inte hade en enda sjukdag på grund av alkoholen under alla år. En hård piska och så en morot: vin.
Nej, jag kan inte säga att mitt liv varit katastrofalt dåligt. På en skala kanske det i snitt har legat på en sexa eller sjua, till och med på 10 under sällsynta lyckliga år. Nere på 0 och 1 och 2 var det under de sista årens alltmer intensiva drickande. Jag ångrar att jag inte arbetade för min nykterhet tidigare i livet. Jag hoppas andra ska kunna inse vad de har för framtid när de läser om mina erfarenheter. Jag trodde inte ett liv utan alkohol kunde vara ett alternativ, jag trodde det skulle vara trist och nästan omöjligt att genomföra. Det är svårt att bli nykter - det skulle inte finnas några aktiva alkoholister om det var lätt att beffria sig från sjukdomen.
Förändringsarbetet som jag stegvis genomför med mig själv ger mig nya perspektiv både på mitt liv och agerande och på omvärlden. Jag tycker att jag blir en bättre och lugnare människa när jag har stabil nykterhet. Det är skönt att slippa dricka och inbilla sig att det ska hjälpa mot ångest, sorg och smärta. Att dricka som medicinering är som att hälla bensin på brasan. Allt blir värre. Ångesten ökar och galopperar som galna hästar över mitt bröst när jag dricker.
Så trots allt - har jag i stort ett godkänt liv att se tillbaka på och jag har ett bättre liv att se fram mot. Det nya livet innehåller så mycket glädje och befrielse och jag inser att jag måste förlåta mig själv för mitt drickande och allt obetänksamt jag sagt och gjort i omtöcknat tillstånd, jag måste gå vidare och låta mig själv utvecklas. Fysiskt är jag tillbaka, psykiskt har jag fortfarande en del att bearbeta. Min glädje är hel och oskadad, jag älskar livet, njuter av varje skön stund. De sista bittra åren när jag drack kastar inte längre sin långa skugga över framtiden. Jag slipper dricka - jag har tagit av mig oket. Måtte jag aldrig glömma vad det är för sjukdom jag har!
Söndagsångest
Så här dags på söndageftermiddagen var det dags för ångest. Jag hade kvicknat till efter lördagskvällens ganska häftiga drickande, jag hade vacklat omkring lite för att komma igång. I morgon startade den nya arbetsveckan och det var den jag var rädd för. Jag hade ett bra jobb, jag gillade det, men det ställde stora krav. Jag måste vara skärpt hela dagen, det fanns inte särskilt många tillfällen att slappa. Veckan krävde sitt. Framförallt krävde veckan nykterhet. Det var på den tiden jag inte drack i veckorna utom någon enstaka gång. I stället för att dricka och dämpa min ångest var jag irriterad, ilsken, trött, ledsen, allmänt risig. Jag hade abstinens men var ännu inte medveten om det.
Jag hade inte kommit på att alkoholen kunde ha gjort söndagen en aning lättare åtminstone temporärt. Det var för att dämpa min ångest jag drack, för att göra mig mindre rädd för allt och alla. För att försvinna bort från en ganska trist och enahanda verklighet. Att köpa hem ett par flaskor vin till helgen var en vana, liksom att vardagarna var alkoholfria förutom lättölen till middagen. Så såg det ut på den gamla "goda" tiden då ännu inte alkoholismen hade slagit till med full kraft och börjat styra mitt liv.
Hur skulle jag då kunna ana att jag hade en långvarig alkoholkonsumtion framför mig? En ödesdiger ökande konsumtion som slutade i en ständig promillehalt, sjukdom och hotande död? Jag var fullkomligt trygg i min värld av måttligt drickande, jag märkte inte ens att jag drack på ett glupskt sätt och jag noterade inte att jag till slut drack mer för att nå samma effekt av välbehag. Glaset vin blev två, en halv flaska, hela flaskan och även ett glas av flaska två utan att jag fick några varningstecken. Jag blev lugn och sov bra. Jag hade hittat min medicin mot ångest och oro, jag hade fått lite guldkant på en ensam lördagskväll och jag var aningslös om att jag lekte med någonting som var mycket mycket farligt för mig. Inte för Gun eller Birgitta eller Nina, men för mig. Jag var alkoholist, det kunde jag inte föreställa mig eller misstänka. Att dricka alkohol var farligt för mig och jag var okunnig och naiv.
Jag hade inte kommit på att alkoholen kunde ha gjort söndagen en aning lättare åtminstone temporärt. Det var för att dämpa min ångest jag drack, för att göra mig mindre rädd för allt och alla. För att försvinna bort från en ganska trist och enahanda verklighet. Att köpa hem ett par flaskor vin till helgen var en vana, liksom att vardagarna var alkoholfria förutom lättölen till middagen. Så såg det ut på den gamla "goda" tiden då ännu inte alkoholismen hade slagit till med full kraft och börjat styra mitt liv.
Hur skulle jag då kunna ana att jag hade en långvarig alkoholkonsumtion framför mig? En ödesdiger ökande konsumtion som slutade i en ständig promillehalt, sjukdom och hotande död? Jag var fullkomligt trygg i min värld av måttligt drickande, jag märkte inte ens att jag drack på ett glupskt sätt och jag noterade inte att jag till slut drack mer för att nå samma effekt av välbehag. Glaset vin blev två, en halv flaska, hela flaskan och även ett glas av flaska två utan att jag fick några varningstecken. Jag blev lugn och sov bra. Jag hade hittat min medicin mot ångest och oro, jag hade fått lite guldkant på en ensam lördagskväll och jag var aningslös om att jag lekte med någonting som var mycket mycket farligt för mig. Inte för Gun eller Birgitta eller Nina, men för mig. Jag var alkoholist, det kunde jag inte föreställa mig eller misstänka. Att dricka alkohol var farligt för mig och jag var okunnig och naiv.
Varför just jag?
Så tänker jag ibland. Varför just jag? Varför skulle jag drabbas av den pinsamma och förödande sjukdomen alkoholism? Sjukdomen som förlöjligas, föraktas, nonchaleras och är obotlig. Jag lever i en alkoholkultur, året är uppdelat i supperioder, när man lämnar kräftskivorna är det surströmmingens tur, sen följer slag i slag fester ända fram till glögg.
Andra dricker och jag står med apelsinjuice i hand. Förresten - en omtänksam värd bjuder inte på apelsinjuice, han eller hon häller dryck med liknande färg som drinken eller vinet i mitt glas. Och vilken alkohol ser ut som orangejuice? Det där är en bagatell, numera bryr jag mig inte om att försöka gömma mig. Det finns många orsaker till att man inte dricker - ju längre nykterhet jag har desto fler upptäcker jag som inte dricker. Dem såg jag aldrig förut, jag såg bara att "alla andra" också drack, vilket var fel.
Ja, varför är vi så många som inte kan dricka? Är det något fel på oss? Nej. Det är vi som reagerar sunt inför en drog som är farlig. Inte ens för festdrickaren är ett stort alkoholintag på något sätt nyttigt eller nödvändigt. Ingen blir särskilt trevlig som berusad, inte efter ett visst stadium. Det är aldrig, aldrig trevligt att se någon tappa sina fina maner, sitt omdöme och sin värdighet. Det blir inte roligare för att det är en välklädd man som lallar i trappan.
Tyvärr blir vi fler och fler, vi som inte kan dricka alkohol. Det finns inte längre några restriktioner, alkohol finns överallt, serveras på fler ställen, annonseras, finns i stora öppna butiker, skymtar överallt. Alkoholen smyger sig på oss vare sig vi vill eller inte. Priskriget som förekommer mellan nationerna är inte sunt. Det är skrattretande att se svenskarna dra sina ölkärror från danska sidan och att uppleva att det finns särskilda spritturister. De struntar väl i kyrkor och museer, får de tag i sprit som är aningen billigare än hemma är det den som lockar. Det är genant.
Den som bara en enda gång varit så berusad att det finns en minneslucka eller att minnet innehåller fadäser, pinsamheter, våldsamheter - ska ta sig en ordentlig funderare på vad alkoholen egentligen har att erbjuda. Det är inte särskilt mycket efter de första glasen eller burkarna. Det blir liksom inget mer - det blir rent ut sagt bara fylla. Den som inte är alkoholist eller har tendens att bli det avstår från alkohol utan kval eller saknad. Gör ett experiment en kväll med kompisarna och avstå och se hur de andra uppför sig. Då får du en lektion i hur du blir när du är full för alla blir ungefär likadana. En del gapar mer och spyr mer eller också ligger de slocknade i ett hörn.
Kan du inte avstå från alkohol en enda kväll med gänget som dricker, är du förmodligen illa ute och då är det allvarligt.
Andra dricker och jag står med apelsinjuice i hand. Förresten - en omtänksam värd bjuder inte på apelsinjuice, han eller hon häller dryck med liknande färg som drinken eller vinet i mitt glas. Och vilken alkohol ser ut som orangejuice? Det där är en bagatell, numera bryr jag mig inte om att försöka gömma mig. Det finns många orsaker till att man inte dricker - ju längre nykterhet jag har desto fler upptäcker jag som inte dricker. Dem såg jag aldrig förut, jag såg bara att "alla andra" också drack, vilket var fel.
Ja, varför är vi så många som inte kan dricka? Är det något fel på oss? Nej. Det är vi som reagerar sunt inför en drog som är farlig. Inte ens för festdrickaren är ett stort alkoholintag på något sätt nyttigt eller nödvändigt. Ingen blir särskilt trevlig som berusad, inte efter ett visst stadium. Det är aldrig, aldrig trevligt att se någon tappa sina fina maner, sitt omdöme och sin värdighet. Det blir inte roligare för att det är en välklädd man som lallar i trappan.
Tyvärr blir vi fler och fler, vi som inte kan dricka alkohol. Det finns inte längre några restriktioner, alkohol finns överallt, serveras på fler ställen, annonseras, finns i stora öppna butiker, skymtar överallt. Alkoholen smyger sig på oss vare sig vi vill eller inte. Priskriget som förekommer mellan nationerna är inte sunt. Det är skrattretande att se svenskarna dra sina ölkärror från danska sidan och att uppleva att det finns särskilda spritturister. De struntar väl i kyrkor och museer, får de tag i sprit som är aningen billigare än hemma är det den som lockar. Det är genant.
Den som bara en enda gång varit så berusad att det finns en minneslucka eller att minnet innehåller fadäser, pinsamheter, våldsamheter - ska ta sig en ordentlig funderare på vad alkoholen egentligen har att erbjuda. Det är inte särskilt mycket efter de första glasen eller burkarna. Det blir liksom inget mer - det blir rent ut sagt bara fylla. Den som inte är alkoholist eller har tendens att bli det avstår från alkohol utan kval eller saknad. Gör ett experiment en kväll med kompisarna och avstå och se hur de andra uppför sig. Då får du en lektion i hur du blir när du är full för alla blir ungefär likadana. En del gapar mer och spyr mer eller också ligger de slocknade i ett hörn.
Kan du inte avstå från alkohol en enda kväll med gänget som dricker, är du förmodligen illa ute och då är det allvarligt.
Tystnad
Det är så tyst omkring mig. Tystnaden känns ganska skön och jag längtar inte efter att få prata. Jag saknar det lilla småpratet, inte de stora allvarliga samtalen eller de långa förtroliga utbytena med RB. Småpratet, den där oljan som låter vardagen kännas trygg, det saknar jag, längtar efter. Ibland ger jag en kommentar högt, men tystnar förläget. Det är ju bara jag här. Det känns dumt att prata högt för sig själv. Inte förrän nu inser jag hur viktigt det var för mig att omedelbart få bekräftelse, att kunna ge en synpunkt på vad som hänt i världen, en åsikt om ett tv-program eller en artikel i tidningen som jag fäst mig vid.
När jag går ut hör jag snack omkring mig hela tiden. Det surras väldeliga och mobilerna används flitigt. Ingenting är för småttigt, privat eller ointressant att prata om. Tystnad är något otänkbart. Ibland ler jag för mig själv och tänker på vad Mikael brukar säga: Du har två öron men bara en mun. Det måste betyda nånting, eller hur?
Det är skönt att hålla tyst och bara lyssna. Skönt att inte formulera en åsikt om varje sak som händer, skönt att inte förklara och försvara varje enskild händelse eller känsla. Skönt att inte pladdra på som om tystnad vore något som var obehagligt och inte får ha sin plats. Jag minns alla fikaraster med kvinnor mest, där det inte var tyst en sekund. En del tog ordet och behöll det tills det ringde in. En del pratade på både in- och utandning för att hinna med att säga sitt. Vad handlade det om? Jag minns inte. Vesta berättade en gång om sin tvättmaskin i tio minuter - det minns jag som ett skräckexempel.
Det finns tyvärr inga öronlock, men man kan slå dövörat till. Man kan tänka på annat, se ut som man lyssnar, fundera ut vad man ska göra på helgen eller hur man ska hinna allt man planerat. För att någon pratar behövs ingen som lyssnar. Det är bara att pladdra på. De tysta människorna har det ganska skönt i sin egen värld.
När jag går ut hör jag snack omkring mig hela tiden. Det surras väldeliga och mobilerna används flitigt. Ingenting är för småttigt, privat eller ointressant att prata om. Tystnad är något otänkbart. Ibland ler jag för mig själv och tänker på vad Mikael brukar säga: Du har två öron men bara en mun. Det måste betyda nånting, eller hur?
Det är skönt att hålla tyst och bara lyssna. Skönt att inte formulera en åsikt om varje sak som händer, skönt att inte förklara och försvara varje enskild händelse eller känsla. Skönt att inte pladdra på som om tystnad vore något som var obehagligt och inte får ha sin plats. Jag minns alla fikaraster med kvinnor mest, där det inte var tyst en sekund. En del tog ordet och behöll det tills det ringde in. En del pratade på både in- och utandning för att hinna med att säga sitt. Vad handlade det om? Jag minns inte. Vesta berättade en gång om sin tvättmaskin i tio minuter - det minns jag som ett skräckexempel.
Det finns tyvärr inga öronlock, men man kan slå dövörat till. Man kan tänka på annat, se ut som man lyssnar, fundera ut vad man ska göra på helgen eller hur man ska hinna allt man planerat. För att någon pratar behövs ingen som lyssnar. Det är bara att pladdra på. De tysta människorna har det ganska skönt i sin egen värld.
Vad är ägodelar? Ingenting.
Det är över. Jag tycker det ekar en smula i vardagsrummet. Nu syns dammråttorna som fanns under en del möbler. Det tog många dagar att sortera, plocka fram, förpacka, ställa i ordning. Mitt hem såg ut som ett flyttlass med kartonger och kassar på varje ledig golvyta i en del rum. Det är över. Jag har bara några minnessaker kvar, fotografier, hemligheter, brev, kärleksbevis och gåvor från RB. Hans möbler och arvegods, allt som fanns något värde i är på väg härifrån med släpvagn söderut.
RB:s dotter kom och hämtade allt i dag. Det var något jag gruvat mig för länge. Det kändes så tufft, definitivt, slutgiltigt. Vi har varit på god fot men haft en del sammandrabbningar under åren, hon och jag. Ingen förstod den andra särskilt bra. Min medfödda gästfrihet slog mot hälleberget direkt och vi träffades inte så ofta på senare tid.
Ägodelar är värdelösa, alla ägodelar. Jag såg det så tydligt i dag när alla RB:s saker lyftes upp på pirror och vagnar. Visst, antika möbler har väl sitt värde, konstverk, mattor, prydnadssaker likaså, men som föremål som fraktas mellan sina ägare är de helt värdelösa. Herrelösa, på drift, utan sammanhang, slumpvis utlottade eller på flykt. När RB inte finns känns hans ägodelar bara som bråte och lump. Jag skildes från sakerna utan saknad. Jag passade på att låta en del av mina saker också följa med - jag ville bli av med en del.
Kanske jag ska försöka med en ny livsstil. Det första jag gör är att sätta upp nya gardiner! Hm, en fönsterputs och skira, vita gardiner blir bra. Skönt att bli av med den där soffan! Den var nog ett felköp på den tiden. Och RB:s mammas gamla rokokobyrå var lite för bullig för min smak. Kanske allt blir en smula ljusare och bättre? Ägodelar betyder ingenting, döda ting kan aldrig betyda särskilt mycket.
RB:s dotter kom och hämtade allt i dag. Det var något jag gruvat mig för länge. Det kändes så tufft, definitivt, slutgiltigt. Vi har varit på god fot men haft en del sammandrabbningar under åren, hon och jag. Ingen förstod den andra särskilt bra. Min medfödda gästfrihet slog mot hälleberget direkt och vi träffades inte så ofta på senare tid.
Ägodelar är värdelösa, alla ägodelar. Jag såg det så tydligt i dag när alla RB:s saker lyftes upp på pirror och vagnar. Visst, antika möbler har väl sitt värde, konstverk, mattor, prydnadssaker likaså, men som föremål som fraktas mellan sina ägare är de helt värdelösa. Herrelösa, på drift, utan sammanhang, slumpvis utlottade eller på flykt. När RB inte finns känns hans ägodelar bara som bråte och lump. Jag skildes från sakerna utan saknad. Jag passade på att låta en del av mina saker också följa med - jag ville bli av med en del.
Kanske jag ska försöka med en ny livsstil. Det första jag gör är att sätta upp nya gardiner! Hm, en fönsterputs och skira, vita gardiner blir bra. Skönt att bli av med den där soffan! Den var nog ett felköp på den tiden. Och RB:s mammas gamla rokokobyrå var lite för bullig för min smak. Kanske allt blir en smula ljusare och bättre? Ägodelar betyder ingenting, döda ting kan aldrig betyda särskilt mycket.
Sommarens sista ros?
Rosbusken som heter Händel slår rekord med antal blommor i år. Sista söndagen i augusti lyste den i regndiset.
Molnen hotade...
...och tornade upp sig före kvällen.
Foto: Torrdockan 2006
Molnen hotade...
...och tornade upp sig före kvällen.
Foto: Torrdockan 2006
Eklut och pirayabad
Det är väl inte många som minns eller vet att eklut användes för att garva läder i forna tider. Nu finns det väl andra vätskor kanske. Den som går genom eklut har det alltså ganska tufft. Om jag säger pirayabad blir det kanske mer åskådligt. Ett pirayabad är ett dopp där man kommer upp som skelett och är alltså snäppet värre än eklut. Pirayabad trodde jag var mitt eget nykonstruerade ord, men en sökning på webben visade att någon varit före mig.
Just nu är det pirayabad för mig. Varje dag en ny smäll och varje dag något obehagligt utifrån. Usch, jag gömmer mig snart under madrassen! Någon har sagt att man får det man tål, alltså varje människa har den kraft som behövs för att möta sina påfrestningar och utmaningar. Kanske det är sant. Numera när jag inte har alkoholen som tröstare måste jag uthärda mina påfrestningar alldeles själv. Ensam. Det går inte att gömma sig i en stor vinbox. Det är tufft, det känns obevekligt. Jag måste vara stark. Jag måste vara en klippa, inte ett rö. Trots det är det obehagligt att bada bland pirayor!
Just nu är det pirayabad för mig. Varje dag en ny smäll och varje dag något obehagligt utifrån. Usch, jag gömmer mig snart under madrassen! Någon har sagt att man får det man tål, alltså varje människa har den kraft som behövs för att möta sina påfrestningar och utmaningar. Kanske det är sant. Numera när jag inte har alkoholen som tröstare måste jag uthärda mina påfrestningar alldeles själv. Ensam. Det går inte att gömma sig i en stor vinbox. Det är tufft, det känns obevekligt. Jag måste vara stark. Jag måste vara en klippa, inte ett rö. Trots det är det obehagligt att bada bland pirayor!
Nykterhet räcker inte
Är jag nykter, är allt OK då? Det är lätt att tro att när en alkoholist lyckas hålla sig nykter, så är allt bra. Faran är över och framtiden är slät som ett golv. Att bli nykter är nog gott och väl, men den gamla människan är kvar med alla sina känslor och minnen. Det är lätt att falla ner i missmod genom att tänka på misstag som gjorts i fyllan eller hur människor blivit sårade, bedragna, förbannade på oss som druckit. Det räcker inte med att vara nykter. En alkoholist måste börja arbeta med sig själv för att ändra den gamla människan, den som drack, blev arg, gjorde dumma saker, brusade upp, gjorde sig omöjlig.
Det är ingen bra idé att bara ställa ifrån sig flaskan och gå vidare i livet som om ingenting hänt. För allting har hänt. En alkoholist måste göra upp med sitt förflutna och det är en hård bit. Först måste jag granska mig själv, fundera på vad det var som gjorde att jag drack, att jag bar mig åt så där, att jag kom i klorna på alkoholen. Jag kanske inte kan analysera det, jag har inte tillräckligt mod eller förstånd eller också vill jag inte. Då får jag ta hjälp av någon annan, en nykter alkoholist som vet hur man gör och som kan tala om det för mig.
Jag behöver en mentor, en som inte stryker medhårs och berömmer mig för att jag lyckats vara nykter några veckor, utan en som börjar ifrågasätta en del och som säger några väl valda sanningens ord när det behövs. Helt meningslöst att prata med morsor och syskon, käraster och älskare. Det ska vara en person jag känner förtroende för, en som verkar klok och sann och som jag känner kan klara av den här alkisen som är jag. Det kan ta tid innan jag hittar rätt person.
Om jag inte försöker inventera mitt inre och ändra på dåliga sidor hos mig själv, är den enda förändringen den att jag ställt ifrån mig flaskan. Jag är densamma och eftersom jag är alkoholist börjar jag snart att dricka igen om jag är likadan som tidigare. Jag måste ändra förutsättningarna hos mig själv så att alkoholen inte hittar den villiga, självömkande, opålitliga festprissen som var jag. Först av allt måste jag förstöra, rentav krossa idén om att jag ska kunna dricka normalt en dag. Aldrig! Hårt, men sant.
En alkoholist kan aldrig dricka normalt. Det blir katastrof efter ett kort tag, det blir värre än förut och det kan alla som tagit återfall berätta i klartext. Dvs om de är ärliga, men jag har aldrig hört någon vittna om att ett återfall är trevligt, lustfyllt eller angenämt. Tvärtom beskrivs det som ett helvete och ingen vill uppleva det igen. Alltför vanligt är att återfallet blir långvarigt, det verkar som om det är svårare att komma tillbaka i nykterheten efter ett återfall. En del kommer tragiskt nog aldrig att bli varaktigt nyktra igen.
Det är ingen bra idé att bara ställa ifrån sig flaskan och gå vidare i livet som om ingenting hänt. För allting har hänt. En alkoholist måste göra upp med sitt förflutna och det är en hård bit. Först måste jag granska mig själv, fundera på vad det var som gjorde att jag drack, att jag bar mig åt så där, att jag kom i klorna på alkoholen. Jag kanske inte kan analysera det, jag har inte tillräckligt mod eller förstånd eller också vill jag inte. Då får jag ta hjälp av någon annan, en nykter alkoholist som vet hur man gör och som kan tala om det för mig.
Jag behöver en mentor, en som inte stryker medhårs och berömmer mig för att jag lyckats vara nykter några veckor, utan en som börjar ifrågasätta en del och som säger några väl valda sanningens ord när det behövs. Helt meningslöst att prata med morsor och syskon, käraster och älskare. Det ska vara en person jag känner förtroende för, en som verkar klok och sann och som jag känner kan klara av den här alkisen som är jag. Det kan ta tid innan jag hittar rätt person.
Om jag inte försöker inventera mitt inre och ändra på dåliga sidor hos mig själv, är den enda förändringen den att jag ställt ifrån mig flaskan. Jag är densamma och eftersom jag är alkoholist börjar jag snart att dricka igen om jag är likadan som tidigare. Jag måste ändra förutsättningarna hos mig själv så att alkoholen inte hittar den villiga, självömkande, opålitliga festprissen som var jag. Först av allt måste jag förstöra, rentav krossa idén om att jag ska kunna dricka normalt en dag. Aldrig! Hårt, men sant.
En alkoholist kan aldrig dricka normalt. Det blir katastrof efter ett kort tag, det blir värre än förut och det kan alla som tagit återfall berätta i klartext. Dvs om de är ärliga, men jag har aldrig hört någon vittna om att ett återfall är trevligt, lustfyllt eller angenämt. Tvärtom beskrivs det som ett helvete och ingen vill uppleva det igen. Alltför vanligt är att återfallet blir långvarigt, det verkar som om det är svårare att komma tillbaka i nykterheten efter ett återfall. En del kommer tragiskt nog aldrig att bli varaktigt nyktra igen.
Kvar i barndomen
Varje gång jag åker till landet, kommer jag tillbaka till min barndom. Det var i den här byn jag bodde när jag var liten. Det kanske präglar alla mina vistelser här. Kanske jag blir den där fräkninga ungen som sprang på grusvägarna och var rädd för en grannes hund, ängslig att inte alltid vara till lags, beredd att niga och säga goddag varje gång en bybo dök upp. Kanske blev jag för alltid präglad av det samhälle där jag började mitt liv. Jag blir påmind om obehagliga saker, trista händelser, elaka och småsinta människor likaväl som om soliga dagar, föräldrar som älskade mig och tanter och farbröder som var snälla och intresserade. Jag blir alltid något av ett barn när jag kommer hit.
Min egen domstol
Jag uppträdde tidvis som en domare över mig själv. Jag var fylld av självförakt och självhat, jag ville straffa mig för att jag inte var något värd i mina egna ögon. Jag var så värdelös att jag inte dög ens åt mig själv. Så outhärdligt! Jag tyckte jag var ful, jag var alltid för tjock även när jag var smal som en sticka. Jag var inte snygg nog, inte duktig nog, inte populär nog, inte framgångsrik nog. Det där känslorna kunde försvinna ibland när jag drack. Jag kanske inte var så dum ändå, tyckte jag efter ett par glas, men sen började allt igen och nu värre.
Skammen och skulden tyngde ner mig, att jag drack som en fyllkaja för mig själv var föraktligt, jag var en dålig människa, jag var helt värdelös. Och så drack jag lite till för att trösta mig. Så där höll jag på. Det var ett allt annat än konstruktivt liv, det var totalt nedbrytande och gav inget lugn eller tillförsikt. Sen kunde allt svänga och jag var världsbäst. Ingen var så snygg som jag, så begåvad, så duktig, så framgångsrik! Då drack jag uppsluppet för att jag var så ini helvete bra, nobelpriset låg som i en liten ask framför mig, skulle alla göra som jag, vara som jag, skulle världen vara ett paradis och allt skulle sluta i happy end. Slutkyssen var min, när ridån drogs ihop levde jag (vi) sen lyckliga i alla våra dagar,
En sådan känslogunga var katastrofal. Pendeln svängde allt häftigare, gjorde allt större utslag. Jag var på väg att lossna från verklighetens väggfäste. Allt var bara ett sammelsurium och jag hade noll koll på mitt liv. Jag kunde inte hantera alkohol. Jag kunde inte hantera mitt liv. Jag kunde ingenting - alltså var jag värdelös och den enda tröst som stod att få fanns på Systemet. Än snurrade ekorrhjulet, än hade jag kraft att springa runt, runt och driva mig själv till alltmer krävande prestationer. Jag skulle lyckas, jag var bäst, sämst, urdålig, jättebra, helt värdelös, fullkomligt rutten, unik, överbegåvad, skitdålig, värdelös, genial. När ekorrhjulet stannade var det nästan hörbart. Jag slungades ur men världen fortsatte att snurra länge än.
När jag återupplivar de här känslorna blir jag nästan andfådd, jag känner utmattningen och hetsen, vanmakten och desperationen. Jag skrek efter hjälp fast jag inte visste om det, jag förblödde och jag var döende. Mitt inre var redan dött. Min kropp fungerade fortfarande hjälpligt. Att det finns en utväg verkar ofattbart, men det gör det. Allt vad man kanske kallar utbrändhet, stress, störningar kan botas. Detta vidriga tillstånd kan övergå i lugn, handlingskraft, sinnesro och besinning. Min motprestation är till att börja med en önskan till förändring. Mer behövs inte. Jag sträckte ut ett lillfinger, någon tog hela min hand och ledde mig bort från total förvirring och förnedring. I gengäld fick jag sinnesro, något jag aldrig tidigare känt.
Min egen domstol stängde. Domaren tog av peruken, la ifrån sig klubban, slog igen lagboken och sa: Du duger som du är.
Skammen och skulden tyngde ner mig, att jag drack som en fyllkaja för mig själv var föraktligt, jag var en dålig människa, jag var helt värdelös. Och så drack jag lite till för att trösta mig. Så där höll jag på. Det var ett allt annat än konstruktivt liv, det var totalt nedbrytande och gav inget lugn eller tillförsikt. Sen kunde allt svänga och jag var världsbäst. Ingen var så snygg som jag, så begåvad, så duktig, så framgångsrik! Då drack jag uppsluppet för att jag var så ini helvete bra, nobelpriset låg som i en liten ask framför mig, skulle alla göra som jag, vara som jag, skulle världen vara ett paradis och allt skulle sluta i happy end. Slutkyssen var min, när ridån drogs ihop levde jag (vi) sen lyckliga i alla våra dagar,
En sådan känslogunga var katastrofal. Pendeln svängde allt häftigare, gjorde allt större utslag. Jag var på väg att lossna från verklighetens väggfäste. Allt var bara ett sammelsurium och jag hade noll koll på mitt liv. Jag kunde inte hantera alkohol. Jag kunde inte hantera mitt liv. Jag kunde ingenting - alltså var jag värdelös och den enda tröst som stod att få fanns på Systemet. Än snurrade ekorrhjulet, än hade jag kraft att springa runt, runt och driva mig själv till alltmer krävande prestationer. Jag skulle lyckas, jag var bäst, sämst, urdålig, jättebra, helt värdelös, fullkomligt rutten, unik, överbegåvad, skitdålig, värdelös, genial. När ekorrhjulet stannade var det nästan hörbart. Jag slungades ur men världen fortsatte att snurra länge än.
När jag återupplivar de här känslorna blir jag nästan andfådd, jag känner utmattningen och hetsen, vanmakten och desperationen. Jag skrek efter hjälp fast jag inte visste om det, jag förblödde och jag var döende. Mitt inre var redan dött. Min kropp fungerade fortfarande hjälpligt. Att det finns en utväg verkar ofattbart, men det gör det. Allt vad man kanske kallar utbrändhet, stress, störningar kan botas. Detta vidriga tillstånd kan övergå i lugn, handlingskraft, sinnesro och besinning. Min motprestation är till att börja med en önskan till förändring. Mer behövs inte. Jag sträckte ut ett lillfinger, någon tog hela min hand och ledde mig bort från total förvirring och förnedring. I gengäld fick jag sinnesro, något jag aldrig tidigare känt.
Min egen domstol stängde. Domaren tog av peruken, la ifrån sig klubban, slog igen lagboken och sa: Du duger som du är.
