Alkoholfri minibar
Det tog tid innan jag vågade resa med flyg. Jag hade dåliga minnen av en del resor då jag kunde ta återfall efter att ha suttit och hycklat nykter i tre veckor vid poolkanten. På hemresan fick jag panik. Det var sista chansen att dricka, att köpa hem. Jag behövde bara höra drickavagnen klirra i gången så blev jag törstig. Jag beställde alltid, vilken tid på dygnet det än var. Att det var sanslöst idiotiskt att dricka klockan sju på morgonen fattade jag inte. Jag trodde alla drack på flyget, jag såg inte ens att det var många som inte beställde annat än juice och vatten.
Nu vågar jag resa. Jag känner inget tvång att dricka, jag har inte sug på samma sätt som förr. Det är en befrielse att ha kommit bort från det ständiga planerandet, det ständiga suget, brådskan att få i sig en skvätt alkohol för att sluta lida. Utlandsresor var ett extra tillfälle att dricka alla sorter, dyr sprit var inte så dyr i Spanien eller Grekland, vinet flödade, det gick att ta avec till kaffet, kaffet var ibland dyrare än likören. När jag sist reste ensam sa jag till rumsbetjäningen direkt att tömma minibaren på allt utom vatten. Det väckte inget uppseende, jag var på rehab, det syntes på boyen att han förstod det. Jag tar inga risker. Jag tänker inte utsätta mig för frestelser bara för att kunna skryta efteråt. Det finns ingen ära i sånt.
En arbetskamrat åkte till en mässa i Tyskland. Att han var alkoholist visste ingen på det nya jobbet. Han hade bara jobbat några veckor hos oss och höll på att organisera en ny avdelning. Han uteblev från alla möten, dök inte upp i företagsmontern, han låg medvetslös på hotellrummet i ett katastrofalt återfall. Prsonalchefen fick åka ner och reda upp skandalen och ta hem honom. Enda förklaringen: Det fanns en minibar på hotellrummet. Det blev en för stark frestelse. Han började med en miniflaska, sen fanns hela stadens spritbutiker att tillgå och roomservice serverade dygnet runt. Varför får man inte beställa alkoholfritt kylskåp på hotellen?
I morgon reser jag till en varm, solig plats med en underbar pool, 400 kvadratmeter! Röda havet på promenadavstånd. Jag har ingen ångest som jag måste dämpa (eller förvärra) med alkohol, jag är inte intresserad av barer och nattklubbar, jag vill ha en svalkande färskpressad juice vid poolkanten och till middagen dricker jag genomgående bubbelvatten. Det faller sig numera helt naturligt och ingen höjer på ögonbrynen och trugar mig.
Nu vågar jag resa. Jag känner inget tvång att dricka, jag har inte sug på samma sätt som förr. Det är en befrielse att ha kommit bort från det ständiga planerandet, det ständiga suget, brådskan att få i sig en skvätt alkohol för att sluta lida. Utlandsresor var ett extra tillfälle att dricka alla sorter, dyr sprit var inte så dyr i Spanien eller Grekland, vinet flödade, det gick att ta avec till kaffet, kaffet var ibland dyrare än likören. När jag sist reste ensam sa jag till rumsbetjäningen direkt att tömma minibaren på allt utom vatten. Det väckte inget uppseende, jag var på rehab, det syntes på boyen att han förstod det. Jag tar inga risker. Jag tänker inte utsätta mig för frestelser bara för att kunna skryta efteråt. Det finns ingen ära i sånt.
En arbetskamrat åkte till en mässa i Tyskland. Att han var alkoholist visste ingen på det nya jobbet. Han hade bara jobbat några veckor hos oss och höll på att organisera en ny avdelning. Han uteblev från alla möten, dök inte upp i företagsmontern, han låg medvetslös på hotellrummet i ett katastrofalt återfall. Prsonalchefen fick åka ner och reda upp skandalen och ta hem honom. Enda förklaringen: Det fanns en minibar på hotellrummet. Det blev en för stark frestelse. Han började med en miniflaska, sen fanns hela stadens spritbutiker att tillgå och roomservice serverade dygnet runt. Varför får man inte beställa alkoholfritt kylskåp på hotellen?
I morgon reser jag till en varm, solig plats med en underbar pool, 400 kvadratmeter! Röda havet på promenadavstånd. Jag har ingen ångest som jag måste dämpa (eller förvärra) med alkohol, jag är inte intresserad av barer och nattklubbar, jag vill ha en svalkande färskpressad juice vid poolkanten och till middagen dricker jag genomgående bubbelvatten. Det faller sig numera helt naturligt och ingen höjer på ögonbrynen och trugar mig.
Se det levande och vackra!
Gå inte halvsovande genom tillvaron! Det har du gjort tillräckligt länge, du som bedövat dina sinnen med alkohol. Spärra upp gluggarna och se dig runt omkring på allt det fantastiska som är nära dig. Där kommer hela dagis i knallgula västar och skrattar och hoppar! (Så underbart att det kommer nya barn, det vore en hemsk värld med bara vuxna tråkmånsar!) Där hoppar skatan, där vaggar duvan, där flyger sparvarna. I regnpölen speglas ett torn, där flyter ett gult löv, där stretar en växt upp mellan två gatstenar. Se och uppmärksamma! Även i storstan finns det saker att uppmärksamma, skyll inte på stenöknen! Den blommar och glittrar och du är med! Du är med! Du ligger inte sanslös i bakfylla eller vinglar och sluddrar. Du är med! Nu. Öppna fönstret och känn hur regnet doftar, lyssna till dropparna.
En vattenpöl kan spegla ett torn...
Fönster kan glänsa och spegla...
Se dig omkring och upptäck det vackra!
En vattenpöl kan spegla ett torn...
Fönster kan glänsa och spegla...
Se dig omkring och upptäck det vackra!
Foto: Torrdockan 2009
5 år utan en droppe!
Jag firar nyktert femårsjubileum den 6 november. Likt svenska hären kom jag ut ur dimman då, just detta datum. Det har varit fem befriade år. Dag för dag gick alkoholen ur kroppen, i början hade jag inte en dag utan att jag tänkte på alkohol, kände suget, det var en timme i taget. Nu är perspektivet annorlunda. Jag tänker ganska sällan på alkohol, det som uppfyllde hela min hjärna förut. Jag planerade fyllor, inköp, räknade ut hur jag skulle få i mig alkohol snabbt nog. Jag var en slav, en viljelös slav. Under många år var jag aldrig helt promillefri. De sista åren var mardröm, jag visste inte hur jag skulle komma ut ur eländet. Jag ville inte leva. Jag ville dö.
Dag har lagts till dag, månad till månad och år till år. Det jag trodde var omöjligt gick att genomföra. Utan AA hade jag inte klarat det, utan att mobilisera min egen vilja hade jag inte klarat det. Jag fick hjälp av AA:s program, av mina kamrater i AA, av att börja rannsaka mig själv och söka efter orsaker till mitt drickande som jag inte hade förstått tidigare.
Jag fick några rejäla snytingar under de här fem åren, personliga svåra sorger har drabbat mig, min egen hälsa har vållat bekymmer — men jag har inte druckit. Inte en droppe, inte en punschpralin, inte en efterrätt med alkohol, ingenting. Jag slutade med att tycka synd om mig själv, jag försonades med människor, jag förlät och blev förlåten. (Men änglavingarna har inte växt ut och glorian har inte tänts :-) Jag försökte bli en bättre människa, en annorlunda människa och jag rensade ut gammal bitter bråte!
Visst har jag känt sug ibland, i början mycket ofta, sedan allt mer sällan. Jag måste vara vaksam och inte tro att jag är "botad", för det blir jag aldrig. När jag känner dragningen till alkohol och den kan vara stark, så tänker jag på ett visdomsord som en lärare gav oss i klassen:
Man kan inte hindra tankarna från att flyga,
men man kan hindra dem från att bygga bo.
Så är det. Min egen vilja måste vakna, mitt drickande börjar i hjärnan och det är mitt jobb att hindra det. Är jag för svag måste jag be om hjälp. Den finns runt omkring bland människor och högre makter. Be om styrka, be om befrielse, be om stöd. Det finns ingen curlingpappa eller curlingmamma - jag måste väcka min egen vilja, ge den en snyting om så behövs och få den att kvickna till. Sluta tycka synd om mig själv, flytta fokus från mig själv och se mina medmänniskor.
Varje nykter dag är en bra dag.
Dag har lagts till dag, månad till månad och år till år. Det jag trodde var omöjligt gick att genomföra. Utan AA hade jag inte klarat det, utan att mobilisera min egen vilja hade jag inte klarat det. Jag fick hjälp av AA:s program, av mina kamrater i AA, av att börja rannsaka mig själv och söka efter orsaker till mitt drickande som jag inte hade förstått tidigare.
Jag fick några rejäla snytingar under de här fem åren, personliga svåra sorger har drabbat mig, min egen hälsa har vållat bekymmer — men jag har inte druckit. Inte en droppe, inte en punschpralin, inte en efterrätt med alkohol, ingenting. Jag slutade med att tycka synd om mig själv, jag försonades med människor, jag förlät och blev förlåten. (Men änglavingarna har inte växt ut och glorian har inte tänts :-) Jag försökte bli en bättre människa, en annorlunda människa och jag rensade ut gammal bitter bråte!
Visst har jag känt sug ibland, i början mycket ofta, sedan allt mer sällan. Jag måste vara vaksam och inte tro att jag är "botad", för det blir jag aldrig. När jag känner dragningen till alkohol och den kan vara stark, så tänker jag på ett visdomsord som en lärare gav oss i klassen:
Man kan inte hindra tankarna från att flyga,
men man kan hindra dem från att bygga bo.
Så är det. Min egen vilja måste vakna, mitt drickande börjar i hjärnan och det är mitt jobb att hindra det. Är jag för svag måste jag be om hjälp. Den finns runt omkring bland människor och högre makter. Be om styrka, be om befrielse, be om stöd. Det finns ingen curlingpappa eller curlingmamma - jag måste väcka min egen vilja, ge den en snyting om så behövs och få den att kvickna till. Sluta tycka synd om mig själv, flytta fokus från mig själv och se mina medmänniskor.
Varje nykter dag är en bra dag.
