© Torrdockan

Finns det ett ledigt träd?

Foto: Torrdockan 2006

Foto: Torrdockan 2006

På Hornsgatan



Utanför Dramaten



Foto: Torrdockan 2006

Rosbusken som heter Händel slår rekord med antal blommor i år. Sista söndagen i augusti lyste den i regndiset.



Molnen hotade...



...och tornade upp sig före kvällen.



Foto: Torrdockan 2006

...men man hinner ganska mycket



Plocka plommon



Gå på stranden



Hitta en öde ö i diset



Se skymningen falla

Foto: Torrdockan 2006

Foto: Torrdockan 2006

Det finns många nyanser på paletten som himlen använder för att spegla sig i vattnet.
























Foto: Torrdockan 2006

...och jag tog några bilder från mitt fönster.
















Foto: Torrdockan

Det är vernissage varje dag på himlen! Nya bilder, nya formationer, nya färger.
















Foto: Torrdockan

Vovve väntar utanför Ica i Råå.

Jag hade utsikt över Sundet och en underbar park att ströva i. På andra sidan vattnet fanns Danmark och i klart väder kunde jag se bebyggelsen. Ven låg också och tronade i blickfånget med sina backafall.  Det var hett, då var det skönt att ha nära till poolen!



Jag längtar redan tillbaka!

23 juni 20.44





24 juni 21.45

Foto: Torrdockan

Jag kan inte se mig mätt på solnedgångar! Det är ett sådant vackert skådespel om man har lite fri sikt. Himlen och molnen är en daglig vernissage, nya bilder och färger varje dag. Ett evigt skådespel sen tidens begynnelse.

Så kallad tidningsinsamling, sopsortering, återvinning eller vad det kan vara. Nånstans måste det fattas en länk i kedjan eller en skruv i huvet! Vem ska ta hand om soporna?

Foto: Torrdockan

Måsmamma står på vakt



Hjälper solvärmen till?



Grannens båt speglar sig



Grannens boj väntar hemma

Foto: Torrdockan

Varje år samma vanmakt över att tiden rusar iväg. Jag hinner inte med! Kastanjerna blommar och jag har inte hunnit ta bussen till kastanjen på Karlbergsvägen. Det underbara trädet som står i hörnet och skuggar kaféets gäster, det blommar utan mig som vittne. Nästa år, tänker jag, nästa år!

Syrenerna blommar,  jag hann bara skymta den vackra syrenbusken på Valhallavägen när jag åkte förbi med bussen. Häggen har jag bara sett från landsvägsbussen, hela vägen var kantad av gräddvisp. Hur ska jag hinna med allt? Det går så fort, forsythian missade jag, ginsten hann jag njuta av men vart tog gullvivorna vägen? De står med vissnade blommor i alltför högt gräs nu. Nästa år, nästa år!

Snart är alla löv lika spenatgröna, än är det skiftningar av asp och björk och lönn. Tiden flyger, allt går blixtsnabbt i sommarens första blomning. Väntetiden är kort för växterna. Nästa år, nästa år! Jag vet att jag kommer att uppleva samma känsla då också, jag hinner inte med våren och försommaren.



Förra året hann jag med den prunkande syrenbusken...

Foto: Torrdockan

Det sägs att en alkoholist måste nå sin botten innan den förstår att den måste göra något åt sin situation. Då är orken som minst och motivationen inte särskilt stark. Alkoholen har tagit sitt pris både fysiskt och psykiskt. En alkoholist kan inte hantera sitt liv. Allt rasar samman även om ekonomin fortfarande är god, familjen håller ihop och fasaden utåt är utan sprickor. Partner och barn far illa, det är gräl, förebråelser och hopplöshet. Där finns en ständig gäst, alkoholen. För den ges alltid plats, den får alltid pengar.

En alkoholist som kommer till insikt behöver ha sin partner med på noterna. Det går inte särskilt bra att minska eller sluta sitt drickande om livskamraten sitter med en vinare eller tar sig en drink. Det svåraste är om det är två alkisar vid samma bord. Det krävs järnvilja av båda om det ska gå bra.

Det fanns alltid en helg, en fest, en middagsbjudning, en födelsedag, en resa framför. DÅ kunde jag inte sluta. Och när var det inte något tillfälle framför där det fanns alkohol? Små barnsliga utflykter med saft och kanelbullar var det inte så gott om i mitt liv när småbarnsåren var över. Alla mina vänner drack (en del måttligt), överallt serverades alkohol som festhöjare och glädjespridare. Jag hade inte ork och inte inspiration att sluta. Så farligt var det ju inte heller, eller hur? sa jag mig. Jag hade full kontroll, inbillade jag mig. Enstaka gånger miste jag kontrollen totalt, men det lyckades jag förtränga.

Envist höll jag fast vid illusionen att jag kunde sluta när jag ville. Jag kunde bara inte se något skäl till att jag borde sluta. Varje gång inför en fest sa jag mig att nu ska jag bara dricka ett par glas vin. Lik förbannat satt jag vid halvtvåtiden sist kvar med andra lulliga och hade djupa diskussioner om skvatt ingenting medan de kloka och måttliga hade åkt hem för längesen.

Det var på den tiden då det skulle vara fest för att jag skulle dricka. Senare drack jag ensam lika gärna, kanske hellre. Det kändes bättre att vara hemma och ha nära till sängen och inte behöva komma hem på småtimmarna med taxi. Jag drack för att stressa ner, slappna av, lugna ner mig, varva ner, kunna somna. Mitt jobb var roligt men krävande och jag hade hög ambitionsnivå. Hade jag inte haft mitt jobb hade det gått fortare utför. Nu skötte jag mig perfekt och det höll i många år.

Nationaldagen firade jag på Drottningholm. Det kändes värdigt och bra att vara i den miljön. Jag såg inte fler svenska flaggor än den som vajade på slottet. Det var japanska turister överallt, japaner, japaner, japaner. Jag kände mig lycklig över vad vi kan visa upp av vacker park, fina byggnader och inte minst vakten som hade paraduniform och marscherade med stolta steg. Drottningholmsteatern gav Figaros bröllop, en riktig gammal såpa, med mycken skönsång.



Din sol, din himmel,



Dina ängder gröna...

Foto: Torrdockan