© Torrdockan

Det kändes verkligen! Att leva mitt i historien. Jag blev rörd när morgontidningarna kom med helsidesbild av USA:s nye president. Jag såg och gladdes åt paraden och det kändes som om något stort skedde framför mina ögon. Så direkt allt blir med TV, det går inte att jämföra med förr. Allt som händer sker live, når alla samtidigt. Alla bär med en kamera med sin mobil, vem som helst kan ta en film närhelst något händer. Innan CNN är på plats kan alla amatörfotografer ta bilder och bli förmögna på sina bilder även om de är usla. Kanske en del händelser inte ens skulle kunna äga rum nu, när allt kan dokumenteras i samma ögonblick det sker.  Det är inte lätt att företa sig något som inte kan bevakas. Läste just att man ska förse gamlingar med gps och kunna hålla koll på dem om de virrar bort sig på stan. Riktigt så önskar jag inte ha det, det känns redan som om övervakningen är total ute på stan. Men att kunna leva mitt i historien, att vara med överallt, bli bjuden på presidentparad, Oscarsgala, nobelmiddag, riksdagsdebatt, skönhetstävling, prinsessbröllop och statsbegravning - det är ett liv mitt i händelsernas centrum som ingen kunde drömma om bara för några decennier sedan. Undrar hur det påverkar oss i längden? Jag trivs, jag njuter av att vara mitt i. Men jag mår dåligt när bilderna från olyckor och krig, bombattentat och terrordåd når mig. Där vill jag inte vara med.

När World Trade Center attackerades satt jag och chattade med Duffy som hade CNN på. "Slå på CNN", stod det plötsligt på skärmen. När jag kom in i programmet hade ännu inte det andra tornet träffats. Det första var träffat och det såg illa ut. Jag såg bilderna live av planet som kom svängande runt torn nummer två och flög rakt in i det. Det var ohyggligt att befinna sig mitt i historien den gången.

PS Jag känner det krångligt att börja skriva på någon annan plats. Jag fortsätter nog som Torrdocka och skriver om allt möjligt på den här platsen. Jag trivs här, men ni får räkna med att jag inte kommer att väja för kontroversiella ämnen. Men snart ska jag åka till Gran Canaria och sola och bada litet. Vintern är svår för mig, jag mår dåligt av fuktig kyla och kan inte andas så bra.

Allt är bra, jag mår fint och är nykter som en fura. Jag försökte skriva något i mellandagarna men det försvann på något sätt. Så här känns det: Jag har alkoholen långt borta nu, jag tänker sällan på den. Jag sköter mitt program, jag lever ett lugnt liv, alla mina demoner har slumrat in och det är en period av eftertanke och kanske vemod. Tankarna far som vindilar i huvudet, jag vill skriva så mycket. När det gäller sjukdomen alkoholism tycker jag att jag inte har mer att tillägga. Det bästa tecknet på att jag frisknat till är att det känns så långt borta, jag har svårt att ta upp ämnet som jag tröskat här i drygt fyra år. Jag har upprepat mig, jag har vänt på alla stenar mer än en gång. Jag vet av många kommentarer att bloggen känns viktig och att den varit inspirerande för andra med samma problem och kamp. Alla texter finns kvar och man kan göra strövtåg i bloggen och slå ner här och där och läsa. Boken Alkisar av pseudonymen Rakel Torrdocka på www.vulkan.se är en sammanfattning av min blogg.

Jag saknar skrivandet, det är viktigt för mig. Snart startar jag en ny blogg som ska handla om allt mellan himmel och jord, inte bara alkoholism. De som vill kan följa med dit. Adressen kommer snart. Gott nytt år på er! Ett härligt nytt fräscht år, nyktert för mig, jag har aldrig ångrat att jag ställde ifrån mig glaset. Nu går jag vidare, trygg och med sinnesro, men alltid på min vakt för att få behålla min nyktra tillvaro.