© Torrdockan

Helt värdelös. Urbota idiot. Omöjlig, ineffektiv optimist! Vem? Jag förstås. Det där lilla bordet som skulle skruvas ihop med fem skruvar. Hur enkelt som helst. Minsta barn kan klara det. Men inte jag. Det tog en halv dag, jag fick allting snett och det gick inte att skruva enligt anvisningen och allting känns fel och eländigt. Ingen bra dag i dag. Ikea-frossan har slagit om till fixarångest.

Åkte till Ikea i dag för att köpa några klappstolar eftersom jag får gäster snart och sittplatserna räcker inte. När jag kommer hem har jag visserligen med mig stolarna men också två par lampskärmar, ett litet runt bord som ska skruvas ihop, galgar, servetter, värmeljus, några ramar, en fin kudde, en papperskorg, ett stöd för datorn när man har den i knäet eller i sängen, två illgula trafikvästar till barnbarnen, en liten lampa och tio runda underlägg. Det var bara stolarna jag behövde.

Detta kallas för ikea-frossan hemma hos oss. Den slår till vid varje besök på varuhuset. Hade jag stannat längre hade jag också köpt lite frotte, några tallrikar, mjukdjur, kronljus, fler servetter, plastklämmor, batterier... När jag såg mig omkring märkte jag att jag inte var ensam om ikeafrossa. Den hade slagit till hos de andra kunderna också. OK, en del spelar golf och lägger sina pengar där. En del går på krogen och rullar hatt. Jag går på Ikea någon gång om året för att göra mig lite glad och nöjd. Nu när allting är uppackat förstår jag inte riktigt vad det var jag köpte. Grejorna försvann liksom bland allt annat. Men stunden med ikeafrossa var njutbar.

Tjatigt tycker jag. Obegripligt tycker fortfarande en del. "veveve" är som en berlinmur mellan förr och nu. Mitt liv är ett kaos av fjärrkontroller, sladdar, program, apparater, tv vid sängen, radio på nattduksbordet, bärbar dator i köket eller i sängen, dvd-filmer som jag inte hinner se, serier som jag inte kan följa, program jag missar, en iPod med femhundra låtar och  sprängfylld med podprogram - men tiden, tiden!

En gammal vers från ett födelsedagsalbum. Stämmer. Var finns tiden till att höra alla repriser, läsa alla artiklar, se alla filmer, lyssna på alla program? Ve, ve o ve - jag har inte en minut över. Jag längtar efter det enkla livet. Så där som på Raskens tid eller ditåt, då man hade en slev och en bunke och söndagskläder och gångkläder. Punkt, slut.

Symboliskt, alltså: sveda i hjärtat. Jag var nyss på en undersökning med ultraljud och såg mitt hjärta pulsera. Det var märkligt. Muskeln som håller mitt liv i gång pulserade och porlade. Det såg fint ut, sa doktorn. Men vad är det då för sveda jag känner? Den heter saknad. Jag saknar så många numera. Människor jag mött, älskat, trivts med, skrattat med, dansat och flirtat med, lutat mig mot, omfamnat, lyssnat till. Men också annat ger mig sveda i hjärtat. Vinterbilden från i går till exempel, hjärtat upptrampat i snön. Där jag bor och bott sen mina barndomsår ligger inte snön på vintern längre. Vi har inte det där tjocka, vita täcket som det var så skönt och friskt att pulsa i. Jag har gått i lågskor hela vintern, det ligger enstaka snökorn på marken. Inget vitt som kallas snö, inga drivor, ingen snölukt. Bara lite snö i fläckar. Är det klimatförändringen? Hjälper det att jag sorterar sopor?

Tiden är som en flod. Den flyter ständigt förbi mig och jag kan inte hejda den med mina händer, inte bygga murar eller dammar. Bara minnas och då svider det i hjärtat. När det fladdrade ner flingor stora som dammtussar och RB och jag travade ut mitt i natten för att njuta av den snötäckta staden innan morgontrafiken kom igång och allt ännu var vitt, vitt, vitt... Jag saknar snön. Åtminstone ibland...



                

Kanske nanoblogg är något för mig. Ett enda ord per inlägg ska användas i den nya formen av blogg. Jag brukar vara ordspruta, hur skulle det gå? Och vad kan det vara för intresse att läsa ett ord och inget mer? Så fort en ny trend kommer måste alla hänga med. Eller måste är det förstås inte, kanske vill eller önskar.

Men ett enda ord? Hur ska det gå? Jag har just kommit från en solsemester med goda  vänner. Hur skulle jag beskriva den veckan med ett enda ord? Solsemester? Verklighetsflykt? Viloperiod? Jag klarar inte att skriva nanoblogg. Antingen massor av ord eller inget ord alls. Vad blir nästa steg i bloggosfären - blankrad? Då är vi tillbaka i den gamla tiden då folk inte skrev bloggar och inte läste andras och det var väl en ganska bra tid det också.

OK, jag antar utmaningen. Ett ord för hela veckan: Sommarkänsla.