© Torrdockan

Någon försvinner ur gruppen, glider stillsamt bort och kommer inte på möten. Kanske hittat en annan grupp, kanske  flyttat, kanske bytt jobb, kanske blivit sjuk. Ett "kanske" som känns sorgligt: kanske tagit återfall. När någon försvinner har alltid någon sett eller hört något, han är i en annan grupp, han har flyttat, hon jobbar på andra sidan stan osv. Det kan dröja mycket länge innan den personen dyker upp igen, men det brukar nästan alltid ske. Återseendet brukar vara rörande och hjärtligt. Det är med lättnad jag återser någon och förstår att det fanns massor av skäl att vi inte setts på ett tag. Men en del återkommer aldrig. Aldrig. Jag förstår efter en lång tid att allt inte står rätt till. Ingen vet något, ingen har sett eller hört något. Allt är tyst. Jag förstår inte var de gömmer sig. Vad händer? Scenariot är oftast tragiskt.

Det är sorgligt, sorgligt. Det är lätt att glömma att vi har en dödlig sjukdom. Alkoholism är ingen tredagarssnuva, det är en obotlig sjukdom med dålig prognos. De som håller sig nyktra gör storverk, de måste ständigt vara på sin vakt. Den som tar återfall kan inte vara säker på att det tar någon vecka eller så att komma tillbaka. Det kan ta åratal. Det kan ta resten av livet och det avslutas då ofta i misär och ensamhet. Nätverket brast eller slets sönder. Tystnaden är total.