© Torrdockan

Jag hör ofta folk säga: Jag visste inte att jag var alkoholist eller Jag var inte alkoholist, absolut inte, jag bara drack lite för mycket. Många tillägger att det var först när de kom till AA eller ett behandlingshem som de insåg att de var alkoholister. För mig var det faktiskt helt annorlunda. Eftersom jag inte tror att jag är något specialfall antar jag att det finns massor av alkoholister som delar min erfarenhet. Jag var helt medveten om att mitt förhållande till alkohol var farligt och skadligt! Jag kallade mig inte alkoholist, för jag hade precis samma föreställning som de flesta: att det är gubbarna på bänken som är alkoholister.

En alkoholist är inte en omedveten idiot, det vore naivt att tro att alla som super inte har en aning om vad de gör. De vet med stor sannolikhet att de har ett felaktigt beteende och att alkoholen inte hjälper dem. Men de är beroende. Och ett beroende kan man inte bara lägga på hyllan, det måste bearbetas. Jag upptäckte tidigt att jag hade en stark dragning till alkohol, den kanske infann sig vid första glaset. Jag hade en inre rytande korpral som förde befäl. En inre röst sa till mig att lugna ner mig, att inte prata så högt, att inte göra det eller det. Jag hade inte koll på mig själv, men min inre korpral hade koll på mig. För att få tyst på den envetne rackaren hjälpte bara att dricka lite mer. Då tystnade han.

Eftersom jag var medveten om att alkoholen var skrämmande farlig för mig, så undvek jag en del fester och tillfällen då det skulle flöda av alkohol. Jag visste att jag skulle vara försiktig. Jag hade kontroll över det hela under många år. Med endast enstaka övertramp, inget dock så allvarligt att det inte kunde ursäktas. Alla mina försök att hantera alkoholen på ett normalt sätt misslyckades. Ett efter ett. Med tiden hade jag prövat det mesta men ingenting hjälpte. Jag fastande mer och mer och trasslade in mig mer och mer. Men jag var inte omedveten om det. Jag hade klart för mig vad det här kunde leda till.

Jag visste, men nonchalerade det. Jag insåg att jag var alkoholist men kunde ändå inte hindra sjukdomen från att fortskrida och ta över mig helt. Det var dömt att misslyckas. Frågan var bara när det hela skulle gå över styr. Mot slutet var jag inte närvarande i verkligheten, jag var i min egen förvirrade värld utan kontroll. Den inre korpralen hade dött och låg utslagen i något hörn. Jag drack vidare och nu fanns det ingen återvändo. Jo. Total nykterhet, nobba nubben. Det vardet enda som kunde hindra min väg mot utslagning, ensamhet och död. Då var mina sinnen alltför avtrubbade av mina många års drickande och jag kunde inte ta några egna beslut. Jag hade förlorat styrförmågan och var hjälplös. Som tur var fick jag hjälp av stödjande familj och vänner. Sjukdomen som kan botas med nykterhet gjorde att jag inte kunde nyktra till av egen kraft. Tala om moment 22! Jag hade målat in mig i ett ensamt hörn, varje steg ut var svårt och krävde kraft och beslut. Sjukdomen hade mig i sitt våld, men jag stapplade ut. Fri och ödmjuk. Det här var inte något jag kunde göra utan stöd. Och jag fick det.